Sida 500
Fallförsök
oftast vid yngre år, från femte till tjugonde året, och räcker vanligen i många år; blott i sällsynta fall uppträder den hos ålderstigna personer. Från den äkta kroniska epilepsien har man skilt en akut epilepsi l. eklampsi. Den kroniska epilepsien verkar vanligen efter hand förslöande på hjernan och själsförmögenheterna (särdeles på minnet, som alltmer aftager), ja till och med på de moraliska egenskaperna, så att jämväl karakteren förändras och en ny, s. k. "epileptisk karakter" utbildar sig. Vid ännu djupare inverkan på hjernans funktioner framkallar den ofta verklig sinnessjukdom, häftiga maniakaliska anfall och slutligen slöhet, dementia; ja epilepsien kan t. o. m. uteslutande yttra sig i snart öfvergående anfall af sinnesrubbning (t. ex. mania transitoria) och kallas då epilepsia larvata. -- De epileptiska anfallen (paroxysmerna) påkomma ofta (flere gånger om dagen) eller mera sällan, räcka från några sekunder till 15 à 20 minuter, sällan längre, och hafva mycket olika styrka. Stundom föregås anfallen af en egendomlig förkänning (aura), som är af olika slag för olika patienter. Merendels kommer emellertid anfallet så plötsligt, att den sjuke icke hinner intaga en skyddande ställning, utan, ofta med ett anskri, störtar omkull, der han befinner sig, i det han förlorar medvetande och känsel, så att han kan få en lem förbränd, utan att märka det. Musklerna blifva säte för en häftig kramp, i början vanligen stelkramp ("tonisk kramp"), under hvilken armar och ben sträckas ut, tummarna vanligen böjas in i handen och kroppen blir stel och hård som ett bräde. Kort derefter inträda "kloniska konvulsioner" eller skakningar. Under dessa kastas kroppen och extremiteterna hit och dit. Ögonen blifva stirrande, ofta blodsprängda. Pupillerna, än sammandragna, än utvidgade, äro alltid okänsliga för ljusintryck. Respirationen och cirkulationen hämmas genom krampen i bröstkorgens muskler och i diafragma, hvilket har till följd att ansigtet får en rödblå färg; tungan blir ansvälld och sönderbites, saliven åstadkommer ett rosslande läte i halsen eller bildar fradga kring munnen och pulsen påskyndas. Efter anfallet äro stundom ansigte och ögon ännu blodsprängda, hvilket utgör ett vigtigt tecken att uppdaga ett nattetid, under sömnen, påkommet anfall (epilepsia nocturna). Slutligen upphör krampen, den sjuke vaknar utan ringaste medvetande om hvad som passerat, känner sig tung och trött i hufvudet eller faller omedelbart efter anfallet i en eller ett par timmars tung, välgörande sömn, ur hvilken han icke bör väckas. Stundom är den sjuke, längre eller kortare tid efter anfallet, förvirrad och slö. -- Låtsade anfall ("simulerad epilepsi") förekomma stundom, t. ex. hos rekryter, som vilja undandraga sig krigstjenst. Dessa "anfall" kan man vanligen lätt upptäcka genom att pröfva pupillerna, som i det låtsade anfallet äro känsliga för ljusintryck, eller genom att räta ut tummarna, som af simulanten alltid böjas tillbaka, aldrig af den verkligt sjuke, eller genom att pröfva sensibiliteten i huden med stickningar, med vatten o. d., då simulanten svårligen kan undgå att röja sin bibehållna känslighet. -- Att
alla möjliga och omöjliga medel blifvit försökta mot en så svårbotlig sjukdom som epilepsien faller af sig sjelf. Det är emellertid endast några få medel, af hvilka man på senare tider haft någon verklig nytta, t. ex. bromkalium, belladonna och atropinsalter, zink och silfversalter, curare, dragmedel på nacken o. s. v. De af tyskar så ofta i tidningarna utpuffade hemliga medlen mot sjukdomen innehålla vanligen bromkalium eller atropin och skilja sig endast genom tiodubbelt dyrare pris från de medel, som genom läkare fås från apoteken. F. B.
Fallati, Johannes, tysk nationalekonom och statistiker, f. 1809, blef 1842 professor i Tübingen samt 1848 medlem af nationalförsamlingen i Frankfurt och under statssekreterare i würtembergska handelsministèren. Redan 1849 lemnade han sistnämnda befattning och slog sig då ned i Tübingen, der han 1850 blef ofverbibliotekarie vid universitetet. Död 1855. Utom flere afhandlingar i "Zeitschrift für staatswissenschaft", hvilken han redigerade 1844--55, skref han Die statistischen vereine der engländer (1840) och Einleitung in die statistik (1843).
Fallby, sjöv., häftig vindstöt, oftast förekommande på platser, som äro omgifna af höga berg eller kullar. Jfr By. O. E. G. N.
Fallén, Karl Fredrik, universitetslärare, entomolog, född i Kristinehamn d. 22 Sept. 1764, blef student i Upsala 1783 och i Lund 1786, filos. magister vid sistnämnda universitet 1790 samt docent i botanik och ekonomi derstädes 1792. 1799 utnämndes han till botanices demonstrator, och 1810 fick han professors namn, heder och värdighet samt kort derefter professors lönetur. 1812 befordrades han (efter sin lärare, A. J. Retzius) till professor i naturalhistoria, hvilket ämbete han beklädde till sin död, d. 26 Aug. 1830. Från 1810 var han ledamot af Vetenskapsakademien, som 1855 lät prägla en minnespenning öfver honom. -- Såsom entomolog åtnjöt F. ett stort anseende. "Genom sina undersökningar riktade han i betydlig mån den svenska faunan, om äfven en del af de -- enligt hans egen uppgift ända till tusen -- nya insektarter, som han ansetts hafva upptäckt, ej såsom sådana af en senare tid med rikare vetenskapliga hjelpkällor blifvit erkända." Han utgaf ej mindre än åttioen disputationer (de allra flesta i entomologi) och offentliggjorde dessutom åtskilliga uppsatser i "Vetenskapsakademiens handlingar".
Fallera (hvardagsspr.; af T. falliren, Fr. faillir, af Lat. fallere, bedraga, slå fel), fela, fattas, brista; taga miste.
Fallersleben, köping i preussiska prov. Hannover, landdrostei Lüneburg. 1,550 innev. (1876). Der föddes skalden A. H. Hoffmann, som derför kallas Hoffmann von F.
Fallförsök, fys., hafva anställts såväl för att utröna lagarna for kroppars fall som för att bevisa jordens rotation. I det förra syftet hafva försöken skett på flere sätt, t. ex. med fallmaskinen eller med lutande planet eller ock genom fritt fall från betydande höjder. För att bevisa jordens rotation hafva äfven försök anställts genom att låta kroppar af stor täthet
Källa: Project Runeberg ·
