Sida 187
Elegi
trumpetstötar. Han håller den då såsom en basun mot höjden. Genom sin snabel försvarar han sig ock eftertryckligt mot anfall. Hvilken styrka snabeln besitter framgår deraf att elefanten kan med den lyfta föremål af flere centners tyngd upp på ryggen, rycka upp träd ur jorden och med ett slag fälla en häst eller en oxe till marken. Elefanten, det största af alla nu lefvande landtdjur, förekommer i hjordar, lifnärer sig af löf, gräs o. d., uppnår en ålder af mer än 150 år och föder endast en unge i sänder. Köttet är ätbart, och betarna lemna det dyrbara elfenbenet. Af de tre nu lefvande arterna äro två inhemska i Asien och den tredje i Afrika. Asiatiska elefanten (E. indicus),
med sin urholkade, lodräta panna och små öron, lefver i Indien samt på Ceylon och de ostindiska öarna. Han mäter i höjd 3 m. (10 f.) eller derutöfver och väger icke sällan 3,000 kilogram (7,000 skålp.). Betarna, som äro af vanlig storlek, hafva en vigt af ända till 64 kilogr. (150 skålp.). Djuret låter lätt tämja sig och inöfvas till mångahanda förrättningar. Redan i äldre tider betjenade man sig af elefanten i krig och lastade hela trätorn med krigsfolk (bågskyttar) på hans rygg. I alla de krig, som från Alexander den stores till Julius Caesars dagar utkämpades i Medelhafslanden, togo dessa djur en verksam del. Turkarna förde elefanter med sig till Europa, der de nyttjades i krig, ända till dess artilleriet infördes. I österlandet förekommo de på slagfälten ända in på 1600-talet. Mångenstädes användas de äfven såsom dragare och lastbärare (jämväl för militära ändamål). Med skäl bör elefanten anses såsom det mest lydiga och undergifna af alla husdjur. För den på djurets hals sittande, med en taggig käpp väpnade föraren ("kornaken") äro vanligen blotta orden tillräckliga för att styra och pådrifva detsamma. På sin herres befallning nedfaller elefanten på knäna, så att man lätt kan bestiga honom; han hjelper sjelf med snabeln till vid pålastandet och låter utan svårighet påsela sig. Risbränvin och vin utgöra hans älsklingsdrycker, och i musik finner han stort nöje. Elefanten simmar lätt, till och med under vattnet, hvarvid han håller snabeln ofvan vattenytan. För svalkans skull eller för att freda sig mot flugor och mygg, tager han sig gerna ett bad. Af naturen ett sällskapligt djur, drager han vanligen omkring i hjordar af vid pass 100
stycken. På planteringar, i synnerhet på risfält, anställa dessa hjordar grufliga härjningar, i det att de dels i stor myckenhet förtära hvad som smakar dem, dels nedtrampa och förstöra hvad som kommer under deras klumpiga fötter. Träd, hvilkas löf elefanten icke kan beqvämt nå med snabeln, slår han omkull. De österländske furstarna hålla elefanter i stor mängd och utveckla med dem mycken pomp och ståt. De hvita elefanterna, ett slags albinos, äro i några land. t. ex. Siam, föremål för gudomlig vördnad, bebo präktiga palats, hafva egen hofstat, få sin utvalda föda ur guld- och silfverkärl samt prydas med rikt smyckade seltyg och täcken, hvilken utstyrsel de tyckas bära med stort nöje. Alla menniskor måste nedfalla inför dessa djur, hvilka sjelfva icke få böja knä för någon annan än den regerande fursten. Det elfenben, som den asiatiske elefanten lemnar, är af mindre god beskaffenhet än det, som den afrikanske slägtingen erbjuder. I fångenskapen fortplanta djuren sig sällan, hvarför vilda oupphörligen måste fångas och tämjas. Detta sker på olika sätt i olika trakter, och de tama elefanthonorna göra dervid vigtiga tjenster. -- Afrikanska elefanten (E. africanus), hvilken förekommer ganska talrikt från Senegal till Goda-hopps-udden, är något större, har hvälfd, bakåt lutande panna, mycket stora öron och i allmänhet större betar än den asiatiske, hvilken han för öfrigt i det närmaste liknar till storlek och utseende. Han jagas hufvudsakligen för betarnas skull, hvilka utgöra en dyrbar handelsvara. För närvarande förekommer han ingenstädes tam; men det är mer än sannolikt, att det var honom, som de gamle kartagerna och romarna förstodo att betjena sig af äfven för militära ändamål (se ofvan). -- Sumatriska elefanten (E. sumatranus) plägar man icke sällan såsom en egen art skilja från den indiska, hvilken han till lefnadssätt och användning fullkomligt liknar. -- Enligt hvad fossila lemningar efter åtskilliga slags elefanter gifva vid handen, tyckes slägtet under tidigare skapelseskeden hafva varit långt mera utbredt än för närvarande. Här må endast nämnas mammut (E. primigenius), hvilken i storlek vida öfverträffade våra nu lefvande elefanter och efter hvilken man på mångfaldiga ställen, äfven i Tyskland, uppgräft delar af skelett. Det första fullständiga mammutdjur, hvilket i den eviga isen bibehållit sig med hud och hår ännu till våra dagar, upptäcktes i början på 1800-talet af Adams vid floden Lenas utlopp och finnes uppstäldt i Petersburg. Betarna af de väldiga mammutdjuren väga stundom ända till 170 kilogr. (400 skålp.). Af det elfenben, som förekommer i handeln, är det mesta från Afrika eller från Sibirien, der gräfningar efter dessa, numera utdöda elefantdjur bedrifvas med stor ifver. J. G. T.
Elegans [-gangs], Fr. élégance (af Lat. elegantia), prydlighet, smakfullhet (med bibegrepp af dyrbarhet). -- Elegant [-gant l. -gangt], Fr. élégant, Lat. elegans, biform till eligens, väljande; "granntyckt"), fin, smakfull (med bibegrepp af dyrbarhet), prydlig; sprätt, modenarr, snobb.
Elegi (Lat. elegia, Grek. elegeia) kallades hos forntidens greker och romare hvarje på elegiskt
Källa: Project Runeberg ·
