Sida 628
2. Filip II, macedonisk konung
afund öfver hans framgångar blifvit hemkallad, egnade han sig uteslutande åt hoflifvets förströelser. Död 1701. Han var förmäld först med engelska prinsessan Henriette Anne och, sedan med prinsessan Elisabet Charlotte af Pfalz. -- 2. F. II regenten, hertig af Orléans, den föregåendes son, föddes 1674. Hans naturgåfvor voro stora och utbildades genom en omsorgsfull uppfostran. Men en af hans lärare, abbé Dubois, utöfvade på honom ett i moraliskt hänseende högst olyckligt inflytande. Under fälttåget i Nederländerna utmärkte han sig 1693 på ett sätt, som väckte hans farbrors, Ludvig XIV:s, afund, hvarför han af denne kallades från krigsskådeplatsen. Under den ledighet, som han derefter erhöll, egnade han sig med framgång åt naturvetenskapernas studium. I spanska successionskriget (1701--14) hade han ofverbefälet först i Italien, der han förlorade slaget vid Turin (1706), sedan i Spanien (1707--08), der han eröfrade provinserna Valencia och Aragonien, inträngde i Katalonien, stormade Lerida och slutligen inryckte i Madrid. Åsynen af Filip V:s svaghet kom honom på den tanken att sätta sig i besittning af spanska kronan, på hvilken han ansåg sig ega grundade anspråk. Dessa planer väckte en sådan förbittring hos Ludvig XIV, att han beslöt ställa F. under åtal för högförräderi. Detta beslut kom visserligen ej till utförande, men förhållandet mellan konungen och F. förblef fortfarande kallt. Emellertid utnämnde Ludvig honom i sitt testamente till president i det regentskapsråd, som skulle föra styrelsen under Ludvig XV:s minderårighet. Efter Ludvig XIV:s död (1715) lät F. af parlamentet erkänna sig såsom ensam regent med kunglig makt. Hans tillträde till styrelsen medförde en fullständig systemförändring. Jesuiternas inflytande upphörde; en del af hären (25,000 man) afskedades; af den sväfvande statsskulden utplånades en del (237 mill. francs) såsom "orättrådigt tillkommen", och den öfriga förvandlades till fonderad statsskuld; missbruk och underslef vid skatteuppbörden och statsmedlens användning beifrades. Den våldsamhet, med hvilken de finansiella reformerna genomfördes, skadade statens kredit, och understödjandet af John Laws svindelföretag ledde till en fruktansvärd oreda i statens finanser samt störtade en mängd familjer i elände. Den ytterliga osedlighet, åt hvilken både F. och hans rådgifvare Dubois hejdlöst öfverlemnade sig, förderfvade den allmänna moralen i landet och beröfvade F. all aktning. En af spanska sändebudet understödd hofkomplott, som afsåg att skilja F. från styrelsen och öfverlemna regentskapet åt Filip V af Spanien, omintetgjordes visserligen, men missnöjet bland folket förmådde inga åtgärder dämpa. Af hat mot Spanien förband sig F. med England mot förstnämnda lands mot Italien riktade eröfringsplan. Äfven sedan Ludvig XV (1723) sjelf tillträdt regeringen stod F. i spetsen för ärendenas ledning. Emellertid dog han kort derefter, d. 2 Dec. s. å. -- F. var till sina åsigter en afgjord fritänkare och skeptiker. Han egde ett klart förstånd och var af naturen utrustad med stor handlingskraft, men alla hans lysande egenskaper fördunklades genom
hans njutningslystnad, oordentliga lefnadssätt och brist på sedlig hållning.
Filip (Filippo), hertig af Parma, stamfader för den parmesanska grenen af bourbonerna och son till konung Filip V af Spanien samt hans gemål Elisabet af Parma, föddes 1720. Genom freden i Aachen 1748 afträdde Österrike till förmån för honom hertigdömena Parma, Piacenza och Guastalla. F., som var starkt påverkad af upplysningstidehvarfvets filosofi, sökte i samråd med sin minister, fransmannen Dutillot, styra sina stater i en dermed öfverensstämmande riktning. Han inskränkte efter förmåga kyrkans makt och inflytande samt fördref jesuiterna, hvarför han också blef bannlyst af påfven. Han grundlade åtskilliga inrättningar för vetenskap och konst samt främjade industriens utveckling. F. dog 1765.
Filip (Filippos), macedoniska konungar: 1. F. I, Argaios' son, af Temenidernas hus, tillhörande det macedoniska rikets sagoperiod, skall hafva regerat omkr. 640 f. Kr. -- 2. F. II, son af konung Amyntas II, föddes 382 f. Kr. I sin ungdom lemnades han såsom gisslan till illyrierna och från dem till thebanerna. En treårig vistelse i Thebe gaf honom godt tillfälle att förvärfva kännedom om grekiska förhållanden och framför allt om den grekiska krigskonsten, hvarvid i synnerhet Epaminondas skall hafva varit hans förebild. Efter återkomsten till Macedonien öfvertog F. (359), till en början såsom förmyndare för sin minderårige brorson Amyntas III, regeringen öfver det af yttre fiender angripna och af långvariga tronföljdsstrider sönderslitna riket. Inom kort lyckades han dock, ehuru med stora ansträngningar, icke blott att trygga rikets gränser mot de rofgiriga paionerna och illyrierna samt återtaga de af dem inkräktade områdena, utan äfven återställa lugnet i det inre och sjelf blifva erkänd såsom konung. För att kunna fullfölja sin eröfrings- och stormakts-politik vinnlade han sig framför allt om upprättandet af en stark och delvis efter grekiskt mönster organiserad krigsmakt, hvilken genom en nyuppfunnen taktik, den s. k. macedoniska falangen, erhöll en hög grad af öfverlägsenhet. Eröfringen af Traciens sydvestra kuststräcka öppnade rika hjelpkällor genom besittningen af guldgrufvorna i berget Pangaios, i hvars närhet han anlade staden Filippoi, och å andra sidan underlättades hans planer väsentligen genom den i grannlanden och icke minst i de grekiska staterna rådande inre splittringen, hvilken åt F:s på en gång djerfva och hänsynslösa politik lemnade det vidsträcktaste spelrum. I första hand vände han sig mot de på den macedoniska och traciska kuststräckan belägna grekiska städerna, bland hvilka det vigtiga Amfipolis redan 357 och icke långt derefter äfven Potidaia och Methone föllo i hans händer. Kallad till hjelp af de mäktiga alevaderna i det tessaliska Larissa, led F. i början två svåra nederlag mot de med tyrannerna i Ferai förbundna fokierna och måste draga sig tillbaka till Macedonien, men återvände inom kort med förstärkta stridskrafter och lyckades vinna en lysande seger öfver den fokiske fältherren Onomarchos (352),
Källa: Project Runeberg ·
