Sida 360
Eschke, Wilhelm Bejamin Hermann, tysk landskaps- och marinmålare
sedan det 18:de årh. finnes ett särskildt kyrkosamfund (universalisterna), som lär allas slutliga frälsning.
Läran om en frälsning efter döden och alltings återställelse (se Apokatastasis) förfäktades af kyrkofäderna Clemens Alexandrinus, Origenes, Gregorius Nazianzenus m. fl., under medeltiden af skolastikern Scotus Erigena, under reformationstiden af Thomas Münzer m. fl. och i det 18:de årh. af mystikerna Petersen och Dippel. Bland denna läras förkämpar i senare tider märkas Schleiermacher, Neander, Channing, Parker, Stopford Brooke, Farrar m. fl. I Sverige har läran om eviga straff bekämpats af E. G. Geijer, K. J. Boström, N. Ignell och Viktor Rydberg.
Åtskilliga teologer hafva förfäktat läran om en vilkorlig odödlighet, eller att endast de menniskor, som på jorden utvecklats till sant andligt lif, skola fortlefva efter döden, men de öfriga förintas. Denna åsigt omfattas af adventisternas sekt. -- Chiliasmen (läran om det tusenåriga riket) undertrycktes inom den katolska kyrkan efter montanismens besegrande och förkastades af reformatorerna, men framträdde åter, i en mildrad form, i den äldre pietismen (Speners hopp om "bättre tider") och utbildades sedan af Bengel, Oetinger m. fl. I våra dagars supranaturalistiska teologi har den spelat en stor rol. A. F. Å.
Eschenbach, Wolfram von. Se Wolfram von Eschenbach.
Eschenburg, Johann Joachim, tysk skriftställare, f. 1743 i Hamburg, d. 1820, blef 1777 professor i literaturhistoria och 1814 meddirektor vid Carolinum i Braunschweig samt öfvertog 1787 censuren öfver tidningarna i Braunschweig. E. sökte leda uppmärksamheten på de anmärkningsvärda företeelserna inom den engelska literaturen genom "Britisches museum" (1777--80) och "Annalen der britischen literatur" (1780--81). Han utgaf dessutom "Altenglische und altschottische balladen" (1777; öfversättningar af Percys samling) samt verkställde den första fullständiga tyska öfversättningen af Shakspeares dramer: "Shakespeare's theatralische werke" (1775--86; 2:dra uppl.: "Shakespeare's schauspiele", 1798--1806), hvilken öfversättning skaffade honom ett varaktigt anseende. Såsom estetiker verkade E. genom utgifvandet af Entwurf einer theorie und literatur der schönen redekünste (1783; 5:te uppl. 1836), med dertill hörande "Beispielsammlung" (1788--95), samt genom Lehrbuch der wissenschaftskunde (1792; 3:dje uppl. 1809) och Handbuch der klassischen literatur, alterthumskunde und mythologie (1783; 5:te uppl. 1836). Dessutom utgaf han "Denkmäler altdeutscher dichtkunst" (1799) och goda upplagor af tyska författare äfvensom ett antal bearbetningar för scenen.
Eschenmayer, Karl Adolf von, tysk filosof och naturforskare, f. 1768, d. 1852, var 1818--36 professor i filosofi och medicin i Tübingen. Han hyllade den Kantska metafysiken och upptog äfven åtskilligt ur Schellings naturfilosofi, ehuru han strängt skilde sig från denne genom antagandet af en omedelbar gudomlig uppenbarelse, oåtkomlig för den rena spekulationen.
Bland hans många skrifter må nämnas: Sätze aus der naturmetaphysik (1797), Versuch, die gesetze magnetischer erscheinungen aus sätzen der naturmetafysik zu entwickeln (1798), Religionsphilosophie (1818--24), Die hegelsche religionsphilosophie verglichen mit dem christlichen principe (1834), riktad mot Hegel, och Der Ischariotismus unserer tage (1835), i hvilken han uppträdde polemiskt mot Strauss. Han var också en af utgifvarna af "Archiv für den thierischen magnetismus" (1817--27).
Escher, Johann Heinrich Alfred, schweizisk statsman, f. 1819, blef 1843 docent i juridik vid universitetet i Zürich och valdes 1844 till medlem af kantonen Zürichs stora råd. 1846 blef han vice president och 1847 president i nämnda församling samt 1848 medlem af kantonen Zürichs regeringsråd. Sistnämnda år blef han edsförbundskommissarie i kantonen Tessin och lyckades såsom sådan bilägga de tvister, som uppstått mellan denna kanton och Österrike. 1848 utnämndes han till borgmästare i kantonen Zürich, och efter införandet af direktorialsystemet (1849), som hufvudsakligen var hans verk, till president i det nya regeringsrådet. På denna plats inlade han stora förtjenster om undervisningsväsendets höjande och det schweiziska jernvägsnätets utvidgande. 1855 utträdde han ur regeringsrådet. 1849--50, 1856--57 och 1861--62 var han omvexlande president och vice president i nationalrådet. E. har utgifvit Erinnerungen seit mehr als 60 jahren (1866).
Escherny [-ni], François Louis d', grefve, schweizisk skriftställare, f. 1733 i Neufchâtel, d. 1815, var genom en nära vänskap förenad med J. J. Rousseau och hyllade med entusiasm revolutionens grundsatser. Skrifter: Les lacunes de la philosophie (1783), egentligen blott ett fragment af hans stora arbete Le moi humain, ou de l'égoisme et de la vertu (1791), Correspondance d'un habitant de Paris avec ses amis de Suisse et d'Angleterre (1791, omtryckt 1815 under titeln Tableau historique de la révolution), De l'égalité, ou principes généraux sur les institutions civiles, politiques et religieuses (1796, ny uppl., under titeln Philosophie de la politique, 1798), Mélanges de littérature, d'histoire, de morale et de philosophie (1809, ny uppl., under titeln Oeuvres philosophiques, littéraires, historiques et morales, 1814).
Escher von der Linth. 1. Johann Konrad E., schweizisk geognost, f. 1767, d. 1823, erhöll för sig och sina efterkommande namnet v. d. L. som en utmärkelse för sina förtjenster om utförandet af de stora ingeniörsarbetena vid floden Linth. -- 2. Arnold E., den förres son, geolog, f. 1807, d. 1872, bekant för sina undersökningar öfver Alpernas geologiska förhållanden. Bland hans arbeten märkas Geologische bemerkungen über das nordliche Vorarlberg (1853) och Geologische karte der Schweiz (s. å., i förening med Studer).
Eschke, Wilhelm Benjamin Hermann, tysk landskapsoch marinmålare, f. 1823, lärjunge af Krause i Berlin och Le Poittevin i Paris, lefver i Berlin, der han är mycket
Källa: Project Runeberg ·
