Sida 468
Faber, Peter Kristian Frederik
prosa; karakteren af poesi får den dels genom det fantastiska i uppfinningen, dels genom det naiva i framställningssättet. Dess hufvudsyfte är att inskärpa någon praktisk lefnadsregel, hvilken också vanligtvis, inledd af ett "fabeln lärer" (Lat. fabula docet), uttalas antingen i fabelns början eller också (oftare) vid dess slut (epimythion). Fabeln har ej blott sin plats inom diktens verld; man känner af historien, att den äfven ofta användts, då det af en eller annan anledning varit lämpligast att säga sanningen på omvägar, t. ex. då profeten Nathan förebrådde konung David hans beteende mot Uriah, och då romaren Menenius Agrippa lugnade Roms upproriska menighet med den bekanta fabeln om magen och lemmarna. Man indelar fablerna i intellektuella, som hafva till uppgift att inskärpa en teoretisk sanning, en insigt, och etiska, som meddela en sedeoch lefnadsregel. Grundregeln för en god fabel är, att den skall vara kort, klar och enkel; för öfrigt kan den hafva form antingen af en monolog eller en dialog samt antaga en mera episk (rent berättande) eller didaktisk (sedolärande) karakter. Efter namnet på den förmodade författaren till den grekiska literaturens berömdaste fabelsamling betecknas ofta hela denna diktart med namnet "den esopiska fabeln". Jfr Fabeldiktning. -- 2. Huvudinnehållet, grundränningen, i en episk eller dramatisk dikt. C. v. F.
Fabeldiktning. Fabeln är utan tvifvel en bland skaldekonstens allra äldsta former och har, liksom den episka och den dramatiska dikten, sin vagga i det fantasirika, bildälskande Indien. Derifrån härstammar den äldsta, kända fabelsamlingen, "Pantsjatantra". Men verkligt konstnärlig prägel erhöll fabeldiktningen först i Grekland genom den samling, som, ehuru man ej är fullt säker om dess författare, dock i allmänhet tillskrifves den frigifne slafven Aesopus (d. 560 f. Kr.). Hos honom möter ett lika lifligt sinne för naturens brokiga lif som för menniskokarakterens alla svagheter, hvarjämte han genom den enkla naiviteten i framställningen höjer fabeln till verklig konstform. I hans fotspår gick inom den romerska literaturen Phaedrus, hvilken, oaktadt en viss originell godmodighet och lustighet, dock står långt efter den grekiske mästaren. Under medeltiden försvinner fabeln nästan alldeles ur konstpoesien, men träder deremot fram inom folkdikten, särskildt den tyska, der de bekanta räf- (Reinhart, Reineke) och varg- (Wolf) sagorna småningom utspunno sig till stora fabelepopéer, fulla af satir och humor. Den franska klassiciteten väckte äfven fabeln till lif, liksom alla andra den antika poesiens yttre former, och fabeldiktningen fick under denna tid en lysande representant i Lafontaine, den förnämste bland nyare tidens skalder på detta område. Äfven den franska klassicitetens omstörtare, Lessing, har diktat fabler, som dock ej äro af synnerligt värde; det var Gellert, som i gryningen till romantikens tidehvarf blef Tysklands förnämste fabeldiktare samt ännu en gång, genom godmodig lustighet och folklig enkelhet i framställningen,
gaf lif åt denna diktart. Bland svenske fabeldiktare må nämnas G. Fr. Gyllenborg, hvilken i sina djurfabler visar sig såsom Lafontaines trogne lärjunge. I senare tider har fabeldiktningen allt mer och mer aftynat och torde i vårt öfverreflekterade århundrade endast lefva qvar i barnböckerna. C. v. F.
Fabelepopé, en fabel, utspunnen till en längre sammanhängande berättelse eller episk dikt. Der uppträda djur handlande, talande, intrigerande, lidande och triumferande på menniskors sätt, men med bibehållande af de karaktersdrag, som tillkomma de särskilda djurtyperna. Det är naturligt, att en sådan fabel måste få en komisk prägel. Såsom prof härpå må anföras den Homerus tillskrifna dikten Batrachomyomachia samt den af Göthe efter de gamla folkfablerna fritt utarbetade Reineke Fuchs. Äfven några af Andersens större sagor kunna, ehuru de hafva prosans form, på grund af sitt innehåll och sin tonart hänföras till fabelepopéen. C. v F.
Faber, Jakob Stapulensis, eg. Jacques le Fèvre d'Etaples, fransk teolog, f. omkr. 1455, d. 1537, var först lärare i filosofi vid Sorbonne, men egnade sig sedermera åt bibeltolkning och kritik samt blef genom sina skrifter på dessa områden vågbrytare för reformationen i Frankrike. Hans bibelöfversättning, "La sainte bible en françois" (fullständig 1530), var den första till franska språket och begagnas ännu inom franska reformerta kyrkan.
Faber, Johann (Malleus haereticorum), tysk teolog, f. 1478, blef 1518 generalvikarie hos biskopen af Konstanz och 1531 biskop i Wien. Död derstädes 1541. F. uppträdde till en början mot de inom kyrkan rådande missbruken samt försvarade Luther mot Ecks anfall, ehuru han ansåg den förre gå för långt i sina sträfvanden. Efter en resa till Rom 1521 började han bekämpa Zwingli i Zürich och skref 1523 mot Luther sin Malleus haereticorum ("kättarehammaren"). Sedan förblef han ständigt en bitter motståndare till reformationen. Hans skrifter utkommo i Köln (1537--40).
Faber, Basilius, tysk skolman, f. omkr. 1520, blef 1560 rektor vid lutherska skolan i Quedlinburg, men afskedades 1570 från denna befattning till följd af sin vägran att underskrifva "Corpus doctrinae Melanchthonis". 1571 blef han föreståndare för Augustinkollegiet i Erfurt. Död derstädes omkr. 1575. Hans förnämsta arbete är Thesaurus eruditionis scholasticae (1571; flere gånger utgifven). F. var en af Tysklands mest framstående skolmän i 16:de årh.
Faber, Frederik, dansk naturvetenskapsman, f. 1795, d. 1828, var auditor vid slesvigska kyrassièr-regementet och företog 1819--21 en resa på Island. Hans vigtigaste skrifter äro Prodromus der isländischen ornithologie (1822), Ueber das leben der hochnordischen vögel (1825-- 26) och Naturgeschichte der fische Islands (1829).
Faber, Peter Kristian Frederik, dansk författare, född 1810, tog 1840 Polyteknisk examen och blef 1852 telegrafdirektör. 1848 författade han nationalsången Den tappre
Källa: Project Runeberg ·
