Sida 452
Explosivt ämne
Om förloppet vid explosion se Explosivt ämne.
På det militära området tillgodogöres verkan af explosion dels vid skjutning, dels vid sprängning. Den verkan, som uppnås vid ett explosivt ämnes användning såsom spräng- eller drifkraft, d. v. s. det explosiva ämnets nyttiga effekt, är beroende dels af det tryck, som explosionsgaserna utöfva, dels af den tid, inom hvilken explosionen försiggår. Den nyttiga effekten utrönes genom skjut- eller sprängförsök samt medelst användande af krutprofvare, tryckmätare och hastighetsmätare (kronografer). W. G. B.
Explosiv (af Lat. explodere, utdrifva, utstöta), som eger förmågan att hastigt springa sönder eller förbrinna med knall. -- Se Explosion och Explosivt ämne.
Explosiva ljud, explosivor (af Lat. explodere, utdrifva, utstöta), kallas sådana konsonantljud, hvilkas väsentligaste element frambringas, då en genom näshålans afstängning (medelst gomseglet) och de främre talorganens -- t. ex. båda läpparnas eller tungans och gomhvalfvets -- fullständiga sammanslutande afspärrad luftström plötsligt framdrifves vid organens åtskiljande, vare sig vägen öppnas genom munnen eller genom näsan. Dervid uppkommer en luftstöt, som liknats vid en explosion; detta har gifvit anledning till namnet. Dessa ljud hafva ock kallats klusila ljud ("tillslutningsljud", T. "verschlusslaute") med anledning af talorganens föregående fullständiga sammanslutning. 1) Explosiva munljud (orala explosivor), uppstå, då luften utdrifves genom munnen; sådana äro t. ex. de första konsonantljuden i på, bit, tal, du, ko, gosse. I sådana ställningar som efter den första vokalen i Sv. tappa, Ital. fatto, Ung. reggel och dylika fall af "dubbelkonsonant" i åtskilliga äldre och nyare språk föregås explosivan af ett homorgant (af samma organ bildadt) ljud, som uppkommer vid de främre talorganens sammanslutning. Flere forskare anse detta ljud (af Leffler kalladt implosiva) böra uppfattas såsom ett konsonantljud lika väl som det explosiva ljudet, enligt hvilken åsigt de ifrågavarande klusila konsonantljuden bildas antingen vid de främre talorganens tillslutning (implosiva ljud, t. ex. det första p i tappa, lappman) eller vid deras öppnande (explosiva ljud, t. ex. det andra p i tappa, p i på, apa). De fleste språkforskare anse emellertid, att båda ljuden jämte mellanliggande paus tillsamman bilda ett konsonantljud, hvilket sålunda skulle bestå än af två "ljudhalfvor", än af endast den ena halfvan. Det explosiva elementet saknas i regeln i slutet af ord eller af sammansatta ords första led, då nästa ord eller sammansättningsled börjar med homorgan konsonant. I att du, klubbpåk bildas sålunda -- i motsats mot i att bo, klubbkrig -- t- och b-ljuden utan explosion; då denna uppstår, framkomma d- och p-ljuden. 2) Explosiva näsljud (nasala explosivor) uppstå, då luften endast utdrifves genom näshålan vid gomseglets plötsliga lossande från svalgväggen; de äro i många språk vanliga, ehuru de ofta af forskare förbisetts och icke allmänt erkännas som
konsonantljud. Då de betecknas i skrift, få de samma tecken som motsvarande explosiva munljud. Explosiva näsljud äro i svenskan de fyra olika, med det andra p, b, t, d betecknade ljuden i lappman, näbbmus, vittna och räddning, af hvilka de två sista, med t och d återgifna, äfven träffas i förväntning och sändning. Dessa ljud, hvilka kallats än faukala, än velara, än faryngovelara ljud, än explosiva resonanter, T. "nasenstosslaute" m. m., förekomma blott tillsamman med en följande homorgan, vanlig nasalkonsonant (således i förbindelserna -pm-, -tn- o. s. v.). -- Vid en strängare analys finner man -- och detta kan grafiskt uppvisas med hjelp af Mareys polygraf (se d. o.) --, att hvarje konsonantljud har ett explosivt (l. implosivt) element, nämligen ett ögonblickligt bullerljud (T. "geräusch"), hvilket, enligt Leffler, just bör anses såsom något för konsonantljuden väsentligt, liksom det är det enda för alla konsonantljud gemensamma (jfr Konsonant) och det som skiljer dessa ljud från vokalerna. (Jfr L. F. Leffler, "Några ljudfysiologiska undersökningar rörande konsonantljuden. I", 1874.) Fr. L-r.
Explosivt ämne (af Lat. explodere, utdrifva, utstöta) kallas hvarje kemisk förening eller mekanisk blandning, som antingen genom mekanisk åverkan, såsom stöt, rifning etc., eller ock genom upphettning bringas till en ögonblicklig, våldsam kemisk sönderdelning, hvarvid hufvudsakligen gasformiga produkter bildas. Till följd af den värmeutveckling, som vid den kemiska reaktionen uppstår, sträfva dessa gasformiga produkter att utvidga sig, hvarigenom ett högt tryck utöfvas på närliggande föremål, hvilka, om de ej kunna motstå detsamma, bortslungas eller krossas (explodera). Som exempel på explosiva kemiska föreningar må nämnas: klorqväfve, bromqväfve, jodqväfve, bomullskrut (nitrocellulosa), nitroglycerin, nitromannit, nitromjölksocker, knallqvicksilfver, knallsilfver, pikrinsyra samt dennas salter. Till det andra slaget af explosiva ämnen, mekaniska blandningar, höra blandningar af oxiderande ämnen med lätt förbränneliga kroppar. Allmännast förekommande oxiderande ämnen äro salpetersyrade, klorsyrade, kromsyrade och äfven mangansyrade salter. Oftast använda lättförbränneliga ämnen äro sågspån, kol, svafvel, socker och blodlutsalt. Förloppet vid explosion liknar i allmänhet vanlig förbränning, i det att ett eller flere af de enkla ämnena ingå föreningar med syret. Men under det att den kemiska processen vid förbränning försiggår långsamt, sker densamma vid explosion jämförelsevis häftigt och häftigare i samma mån de uti den kemiska processen deltagande ämnena ligga hvarandra nära. Uti de explosiva kemiska föreningarna ligga de särskilda beståndsdelarnas atomer helt nära, inom omätbart små afstånd från hvarandra. Till följd deraf kan explosionen försiggå vida hastigare än vid de explosiva blandningarna, i hvilka blandningsdelarna förekomma i jämförelsevis grofkornigt tillstånd samt ojämnt blandade med hvarandra och alltid på mätbara afstånd. Explosionens hastighet är äfven beroende af den impuls, som åstadkommer explosion. Sålunda finnes det explosiva
Källa: Project Runeberg ·
