Sida 776
Foibe (Phœbe)
lämpliga ställen för byggandet af sina bon, hvilka de tillreda bland trädens grenar, ihåligheter i trädstammarna, på marken eller på vattnet. Högst olika är den omsorg och den konstfärdighet, med hvilka bona byggas. I de allra flesta fall uträttar honan det mesta arbetet vid boets förfärdigande, och då detta är i ordning börjar hon att värpa. Somliga foglar lägga endast ett ägg, under det andra värpa ända till ett tjog. Om boet blir förstördt eller plundradt på sina ägg, bygger fogeln i de flesta fall ett nytt bo och börjar deruti å nyo värpa. Till form, storlek och färg kunna äggen vexla i högsta grad. Sedan värpningen slutat, börjar den s. k. rufningen, hvarigenom äggen skola bringas till kläckning. Vanligen är det honan ensam, som ligger på äggen eller rufvar dem. Under liggningen bortfalla ofta fjädrarna på vissa ställen, hvarigenom de s. k. ruf- l. liggfläckarna uppstå. Ungarna äro vid sitt utträde ur ägget i hög grad olika utvecklade. Somliga födas blinda, nakna och hjelplösa, under det andra komma till verlden fullt seende och med dunbeklädnad samt med förmåga att inom kort sjelfva skaffa sig föda. Foglarna uppnå en högst olika ålder; somliga lära blifva 100 år gamla eller äldre. Åtskilliga foglar vistas företrädesvis i träden, andra på marken, andra åter på vattnet. De flesta foglar äro i besittning af flygförmåga och kunna derför med lätthet förflytta sig från den ena trakten till den andra. I fråga om foglarnas förflyttning har man att skilja mellan stannfoglar eller sådana, som under alla årstider stanna i sin födelsebygd, strykfoglar, sådana foglar, hvilka ströfva omkring från trakt till trakt, allt efter tillgången på födoämnen å det ena eller det andra stället, sträckfoglar, som under vissa tider af året draga till sydligare delar af landet, och flyttfoglar, hvilka hvarje år lemna sina födelseorter för att under den kallare årstiden vistas i sydligare land, der de finna en blidare himmel och en rikligare tillgång på födoämnen. Denna flyttning företaga de vanligen på hösten eller eftersommaren, oftast nattetid. Icke sällan sträcka de samlade skarorna af i en gifven ordning, vanligen på vissa bestämda stråkvägar. Då våren åter inträder i norden, bryta de å nyo upp och vända tillbaka till sina födelsebygder. Härvid bör anmärkas, att de foglar, som sist flytta bort på hösten, tidigast återvända. En högst märklig företeelse är också flyttfoglarnas förmåga att med aldrig felande säkerhet styra kortaste vägen mot södern eller norden, genom för dem alldeles obekanta trakter. Svalorna t. ex. flytta hundratals mil söderut, och ändock återvända samma foglar årligen ofelbart till sina gamla häckplatser. Foglarnas flygförmåga är mycket vexlande. I hög grad utvecklad är denna färdighet hos t. ex. fregattfogeln, hvilken uppgifves hafva blifvit funnen hundratals mil ute på hafvet, och hos kondoren, som stiger upp i luften till en höjd af öfver 7,000 m. öfver hafsytan. -- Åtskilliga foglar hafva äfven förmågan att dyka. Simdykare benämnas de foglar, som kunna simma långa stunder under vattnet, halfdykare de, som kunna
sträcka endast hufvudet och halsen under vattnet för att derur upphemta födoämnena, och störtdykare sådana, som från luften kunna, kasta sig ned på sitt under vattenytan befintliga rof. -- Först i senare tider har man allmännare börjat fästa afseende vid den nytta vissa foglar göra menniskan genom utrotande af för växtriket skadliga insekter m. m. Många foglar göra emellertid betydlig skada på nysådda åkerfält och trädgårdsland samt tillegna sig äfven mycket matnyttigt villebråd o. s. v.
De skandinaviska foglarna kunna inordnas under följande tre hufvudafdelningar (underklasser):
I. Foglar, hvilka hafva underbenet och nedre delen af låret fria, framtårna icke förenade med hvarandra genom en simhud, baktån sittande i samma höjd med framtårna o. s. v.: Sittfoglar (Insessores).
II. Foglar, hos hvilka underbenet, låret och framtårna äro beskaffade på samma sätt som hos föregående afdelning, men baktån fäst högre än framtårna: Springfoglar (Cursores).
III. Foglar, hos hvilka underbenet (jämte lårets nedre del) är beläget inom kroppshuden, framtårna (stundom alla fyra tårna) äro sins emellan förenade genom en simhud o. s. v.: Simfoglar (Natatores). J. G. T.
Foglieta [fålj-], Uberto, italiensk historieskrifvare, f. i Genua 1519, d. 1581, skref, på renaissance-latin, bl. a. Historiae genuensium libri XII (1585), den bästa källa för Genuas äldre historia.
Foglietta [fålj-], Ital. (dimin. af foglia, Lat. folium, blad, löf), italienskt vinmått, ungefär motsvarande 1/2 l. (19 kub.-tum).
Fog-lossning, med. Åtskilliga ben i menniskokroppen äro med hvarandra förenade ej medelst verkliga ledgångar, utan medelst bandmassor, hvilka medgifva endast en mycket inskränkt rörlighet. Dessa fogar kunna blifva mera lösa, antingen till följd af yttre våld, vrickningar och direkta stötar, eller genom inflammatorisk uppmjukning. De vanligaste af dessa fog-lossningar äro de, som under barnsängar inträffa i blygdbensfogen eller i fogen emellan bäckenet och korsbenet. Stillhet är vanligen tillräcklig för att åter bringa fogen i normalt skick. Men fog-lossningar blifva farliga, när de äro förbundna med varbildning, ty varet kan taga långa vägar och anställa svåra härjningar, innan det kommer ut. Rsr.
Foglum, socken i Skaraborgs län, Barne härad. Arealen 2,285 har. 804 innev. (1880). Annex till Lekåsa, Skara stift, Vilska kontrakt.
Foglås. Se Fogelås.
Fogo, en af Kap Verde-öarna.
Foi [fåa], Fr. (af Lat. fides, tro), tro, trovärdighet. -- Foi de gentilhomme [dö sjangtijåm], på adelsmanna tro och heder. -- Ma foi, på min ära, vid min heder.
Foibe (Lat. Phoebe) var, enligt den äldre grekiska gudaläran, en qvinlig gudomlighet, tillhörande titanernas slägte. Hon var, enligt Hesiodos, dotter af Uranos och Gaia, förmäld med Koios och moder till Asteria och Leto. Hos
Källa: Project Runeberg ·
