Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen

Stratford on Avon 1879 biträdde hon emellertid som Beatrice (i "Mycket väsen för ingenting").

Faugère [fåsjär], Armand Prosper, fransk literaturhistoriker, f. 1810, blef 1842 af Franska akademien prisbelönt för Eloge de Blaise Pascal. Dessutom har han skrifvit Le zollverein ou l'union des douanes de la Prusse et des états allemands (1859) och Défense de Blaise Pascal, Newton, Galilée etc. contre les faux documents de mr Chasles (1868). Han har äfven utgifvit "Pensées etc. de Blaise Pascal" (1844) och "Mémoires de madame Rolande" (1864),

Faukala (af lat. fauces, svalg, strupe), är ett af flere författare stundom nyttjadt, men ej allmännare antaget namn på olika slags gutturaler (se d. o. och jfr Explosiva ljud) och Strupljud. Fr. L-r.

Faulhorn, bergsstock i Schweiz, Berner Oberland, mellan Grindelwald-dalen och Brienz-sjön, 2,683 m. På dess topp ligger ett värdshus, den högst belägna byggnad i Europa. F. besökes mycket af turister.

Faun. Se Faunus.

Fauna. 1. Rom. mytol. Se Faunus. -- 2. Zool., sammanfattningen af de för en större del af jorden, ett särskildt land eller en viss trakt mer eller mindre egendomliga djurarter. Denna fauna eller djurverld kan följaktligen vara högst olika, beroende på olika klimat samt andra naturförhållanden. Ju större skiljaktigheterna i detta afseende äro, dess större olikheter erbjuder ock faunan. Vissa djur finnas endast på en enda trakt af jorden och bilda denna trakts lokal-fauna, medan andra äro verkliga verldsborgare. Tropikernas fauna erbjuder den största mångfald och rikedom af djur, under det att djurlifvet allt mer och mer aftager mot polerna. J. G. T.

Faunus, fornitalisk gudomlighet, betyder egentl. den välvillige, hulde guden (af favere, gynna). Enligt folktron var han en god ande för skog och mark, hvilken befordrade jordens fruktbarhet samt skänkte fruktsamhet åt djur och menniskor. Tron på F. var så stark och lefvande, att man på landsbygden träffade menniskor, som påstodo sig hafva sett honom personligen. Med tiden sammansmälte han i föreställningen med skogsguden Silvanus och betraktades till följd deraf ofta såsom en naturande, som visserligen välsignar bygden, men derjämte uppträder för att skrämma menniskorna. Denna uppfattning blef allmännare i samma mån, som F. för tanken blef densamme som grekernas skogsgud Pan, hvilkens dyrkan, enligt fornsägnerna, skall hafva blifvit införd i Latium af Evander (se d. o.), som tydligen är en annan beteckning för Faunus. Småningom mångdubblades också F., likasom Silvanus och Pan, hvarefter Faunerna sammanblandades med de grekiska satyrerna, guden Dionysos' åt naturlifvets fröjder och sinlig lust hängifne följeslagare. I denna betydelse tages ordet af Tegnér i sången vid Svenska akademiens femtioåriga minneshögtid, då han i fråga om Bellmans skaldskap säger: "en gudadans på gudaberget dansad med faun och gratie och sångmö på en gång". -- En annan sida hos F. är hans inspiration och profetiska förmåga, hvilken,

enligt fornsägnerna, anlitades af de latinske konungarna. Äfven betraktades F., i likhet med mången annan forntida gudomlighet, såsom en jordisk ättefader och konung för aboriginerna, en stiftare af religion, sed och ordning. F. dyrkades i Rom särskildt såsom Lupercus (antingen "vargfördrifvaren" eller på en gång "varg och bock" d. v. s. fruktsamhetens sinnebild) vid lupercaliefesten den 15 Febr. i den bekanta grottan vid det palatinska berget. -- Jämte F. omtalas den qvinliga gudomligheten Fauna ("Hulda"), uppfattad dels som hans dotter, dels ock som hans maka och sålunda sammansmält med Bona Dea. Det är i synnerhet fruktsamheten, som framhålles i sägnerna om Faunus. R. Tdh.

Faure [får], Jean Baptiste, fransk operasångare, f. 1830, debuterade 1852 på Opéra comique i Paris och blef snart en berömdhet, synnerligast sedan han 1859 skapat Hoël i Meyerbeers "Dinorah". 1861 öfvergick han till Stora operan samt sjöng sedermera äfven i Bruxelles, London och Wien med stort bifall, hvaremot berlinarna stötte sig på hans tremulering. Hanslick säger om F., att sällan, kanske aldrig, språk och sång, ton, mimik och aktion varit så innerligt förenade som hos honom, och af fransmännen har han blifvit hedrad med epitetet "le roi des barytons". Hans hufvudroler äro bl. a. Mefistofeles, Don Juan, Tell, Hamlet. F. har äfven uppträdt såsom kompositör med ett Pie Jesu samt de mycket sjungna Crucifix och Alléluia d'amour. Sedan 1859 är han gift med Constance Caroline Lefèbvre, som är född 1828 och 1864 lemnade scenen efter en framgångsrik verksamhet såsom sångerska vid Opéra comique och Théâtre lyrique. A. L.

Fauriel [fåriel], Claude Charles, fransk kritiker och historieforskare, f. 1772 i S:t Etienne, tjenade under revolutionen i armén, var 1799--1802 polisministern Fouchés sekreterare, men egnade sig sedan uteslutande åt studier och literär verksamhet. 1830 blef han professor i utländsk literatur vid Faculté des lettres i Paris. Han dog i Paris 1844. -- F. var en originel och samvetsgrann forskare och stod i vänskaplig förbindelse med nästan alla sin tids literära storheter. Den uppgift han föresatt sig att lösa var upptäckandet af den moderna civilisationens ursprung. Han menade sig finna detta i Syd-Frankrike, der under medeltiden för första gången framträdde en från den antika till sjelfva sin art och sitt skaplynne skild kultur, hvilkens första lifsyttringar möta oss i chevaleriet och den provençalska poesien. Hans hufvudarbete skulle blifva en historia i tre delar om Syd-Frankrike under romarna, under de germanske eröfrarna samt under tidskedet från det karolingiska rikets delning till slutet af 13:de årh. F. hann blott fullborda den andra afdelningen, L'histoire de la Gaule méridionale sous la domination des conquérants germains (1836). Afhandlingen Sur l'origine de l'épopée du moyen âge (1833) och det efter hans död tryckta större arbetet Histoire de la poésie provençale (1846) kunna betraktas såsom fragment af den tilltänkta tredje delen. Bland F:s öfriga arbeten må