Sida 238
Emfysem
eller det i menniskonaturen inneboende gudsmedvetandet öfver bibeln. I nära samband med "transcendentalismen" stodo de filantropiska sträfvanden, hvilka sedermera ledde till slafveriets afskaffande. E. blef på tänkandets område den förnämste representanten för denna rörelse. De första resultaten af hans studier öfver menniskonaturen voro Man thinking (1837), Literary ethics (1838) och Nature (1839; "Naturen", 1855), en högstämd och formfulländad framställning af hans idealistiska uppfattning af menniskans förhållande till naturen, och hvilken liksom gifver nyckeln till hans verldsåskådning. -- Gemensamt med Margarethe Fuller (grefvinnan Ossoli) redigerade han 1840--44 tidskriften "The Dial", ett organ för ofvannämnda rörelse, hvilket mäktigt bidrog till nedbrytandet af många fördomar och till utbredandet af en högre uppfattning af menniskolifvets vigtigaste frågor. 1841 utgaf E. The method of nature och Man the reformer, i hvilket senare arbete han gifver ett storartadt uttryck åt sin tro på personlighetens rätt och pligt samt på hennes framåtskridande. I England höll han 1848 föreläsningar öfver "The mind and manners of the nineteenth century" och utgaf sedermera, under titeln Representative men (1849 och 1850; "Representanter af menskligheten", 1862; 2:dra uppl. 1875), sju af dessa föredrag, som öfversatts på många språk. Bland hans öfriga arbeten må nämnas English traits (1856; "Engelska karaktersdrag", 1875), Conduct of life (1860), Oration on the death of president Lincoln (1865), Society and solitude (1870), en Introduction till Goodwins öfversättning af Plutarchi "Moralia" (1871), Parnassus, selected Poems (s. å.) och fyra samlingar Essays (1841, 1844, 1870, 1871) samt åtskilliga artiklar i "Unitarian review" och "Index". -- Det för E:s författareskap kännetecknande är hans djupa tro på menniskonaturens förmåga att utveckla sig till det goda och hans starka betonande af personlighetens rätt till fri utveckling. Den högsta auktoriteten är, enligt hans åsigt, förnuftet, men detta uppfattar han icke blott såsom förstånd, utan äfven såsom känsla och samvete. Organet för inhemtandet af religiös kunskap är för honom icke reflexionen utan intuitionen, förnuftsåskådningen. E:s framställningssätt är icke systematiskt, utan fastmera aforistiskt, samt till följd af uttryckets korthet och knapphet stundom svårfattligt. Stilen är alltid ädel, ofta poetisk. A. F. Å.
Emery [-meri], Jacques André, fransk teolog, f. 1732, d. 1811, blef 1782 utsedd till föreståndare för seminariet Saint-Sulpice. Bland hans skrifter, som åtnjuta högt anseende af det franska presterskapet, förtjena nämnas: Esprit de Leibnitz (1772 och 1804), Principes de Bossuet et de Fénelon sur la souveraineté (1791), Moyens de ramener l'unité catholique dans l'église (1802) och Pensées de Descartes (1811).
Emesa, i forntiden stad i Celesyrien, vid floden Orontes. Det var ursprungligen hufvudstad i ett sjelfständigt rike, Aram Soba, och lades af Caracalla (211--17) under Rom. I E. fans ett berömdt tempel, helgadt åt den syriske solguden Elagabal. 272 segrade Aurelianus der öfver Zenobia. 1099 eröfrades staden af korsfararna,
men omkr. ett årh. senare kom den i mongolernas, sedan i mamlukernas och slutligen i turkarnas våld. Dess nuvarande namn är Höms (Hims).
Emetica (af Grek. emein, kräkas), kräkväckande medel, kräkmedel, med., sådana ämnen, hvilka förorsaka uttömning af magsäckens innehåll uppåt och för detta ändamål begagnas. Kräkningen kan förorsakas antingen genom medlets omedelbara retning af magsäckens slemhinna och den deraf föranledda sammandragningen af magsäcken, hvarigenom dennes innehåll pressas upp genom matstrupen och uttömmes genom munnen, eller ock genom inverkan medelst blodet på de nerver, som råda öfver magsäckens samt tarmkanalens rörelse och sammandragning (såsom i de fall då kräkning uppstår efter eller genom insprutning af kräkväckande lösningar under huden å någon från magsäcken aflägsen kroppsdel). -- De oftast begagnade kräkmedlen hafva varit kräksalt (Tartarus stibico-kalicus, "kräk-vinsten") och pulver af kräkroten (Radix Ipecacuanhae) samt koppar- och zinkvitriol (kopparoch zink-sulfater). Ännu för 3--4 decennier tillbaka bedrefs ett stort missbruk med kräkmedlen, i det de ofta intogos äfven för ringa illamående, "om tungan var belagd". Man har anledning att antaga, att månget magsår uppkommit genom oförsigtigt bruk af kräkmedel, hvarför också dessa under senare tider alltmera sällan komma till användning. O. T. S.
Emetin, kem. farmak., en alkaloid, som förekommer i flere slag af kräkrot, såsom den officinella Cephaëlis Ipecacuanha Wikd. och de icke officinella Richardsonia scabra S:t Hil., Psychotria emetica L., Ionidium Ipecacuanha Vent. och I. indecorum S:t Hil. E. framställdes först (i orent tillstånd) af Pelletier och Magendie (1817). Det bildar ett hvitt, amorft, lättare i sprit än i vatten lösligt pulver, utan lukt, men med svagt bitter och skarp smak. Sammansättningen är icke fullt säkert bekant; många formler äro beräknade, bland hvilka möjligen formeln C28 H40 N2 O5 är sannolikast. Den officinella kräkroten Rad. Ipecacuanhae innehåller endast 1/4--1/3 procent rent emetin, som i små doser af 4--7 mg. verkar äckel och kräkningr men i större är ett dödande gift (10--12 cg. äro tillräckliga för att döda en hund). P. T. C.
Emeute. Se Emöt.
Emfas (Grek. emfasis, beslägtadt med emfainein, påpeka, antyda), retor., dels i allmänhet kraft och uttrycksfullhet i den språkliga framställningen, dels och i synnerhet den egenskapen hos ett uttryck, att det angifver något mera, än orden i och för sig innebära. Denna verkan kan åstadkommas genom frågor, utrop, talets plötsliga afbrytande (aposiopesis) ovanligare ordställning, stark betoning af något visst ord o. s. v. -- Emfatisk, uttrycksfull, högtrafvande, salvelsefull. A. M. A.
Emfysem (af Grek. emfysan, uppblåsa), det abnorma tillstånd hos vissa af kroppens väfnader, då dessa äro uppblåsta af luft eller gaser. De vanligaste formerna af emfysem äro underhuds-emfysem och lung-emfysem. Det förra frambragtes förr med afsigt vid slagtning
Källa: Project Runeberg ·
