Sida 685
Firma
Italiens fornlemningar, utnämndes samtidigt till professor i arkeologi i Neapel, men lemnade denna plats 1864, då han i Pompeji upprättade en arkeologisk skola. 1862 blef han föreståndare för nationalmuseum i Neapel och 1875 högste chef för alla de italienska museerna och utgräfningarna. Sedan 1865 har han varit senator. Skrifter: Inscriptionum oscarum apographa, Pompeianarum antiquitatum historia (1853), Relazione dalle scoverte archeologiche fatte in Italia dal 1846 al 1866 (1868), Gli scavi di Pompei dal 1861 al 1812 (1873) och Descrizione di Pompei (1875) m. fl.
Fiorentino, Pier Angelo, italiensk och fransk skriftställare, f. i Neapel 1816, fick sin uppfostran i dervarande jesuitkollegium och blef 1831 en af grundläggarna af den literära tidskriften "Omnibus", som hade bestånd i nära fyrtio år. Sedan han i sitt hemland författat åtskilliga tidningsartiklar, noveller och dramer, flyttade han till Frankrike, der han inom den lilla journalistiken gjorde sig bemärkt genom en glänsande verve. Han inträdde 1841 i "Constitutionnel", i hvilken han redigerade musikföljetongen, som han äfven skötte i "Moniteur", under pseudonymen A. de Rouvray. F. gjorde sig förhatlig genom bitterheten af sin kritik och beskylldes inom "Société des gens de lettres" öppet för falhet. För att rättfärdiga sig duellerade F. med den af ledamöterna, som hade det första namnet enligt alfabetisk ordning, och sårade Amedée Achard lifsfarligt. Ett bestående namn inom franska literaturen förvärfvade han genom en förträfflig öfversättning af Dantes "Divina Commedia", hvilken utkommit i tio upplagor. F. dog d. 31 Maj 1864. Efter hans död utkom en samling af hans skrifter, under titeln Les grands guignols (1870).
Fiorenzuola, stad i den italienska prov. Piacenza, vid högra stranden af Arda. 3,295 innev. (1871), 6,730 i hela kommunen. Staden är af betydlig ålder. 923 utkämpades derstädes en blodig strid mellan Berengar I af Italien och Rudolf II af Öfre Burgund. I närheten finnas ruiner af den gamla staden Veleia, hvilken förstördes af ett jordskred i 4:de årh.
Fiorillo. 1. Johann Dominik F., tysk målare och skriftställare, af italiensk härkomst, f. i Hamburg 1748, tillhörde Batonis skola i Rom och var i flere år anställd som historiemålare vid hofvet i Braunschweig, i hvilken stad fadern, Ignazio F. (f. 1715, d. 1787), var kapellmästare. 1781 flyttade han till Göttingen, der han först blef ritlärare och slutligen professor i filosofi. Död derstädes 1821. F. eger sin egentliga betydelse såsom en flitig banbrytare på konsthistoriens område. Han utgaf bl. a. Geschichte der zeichnenden künste von ihrer wiederauflebung etc. (5 bd, 1798--1808) och Geschichte der zeichnenden künste in Deutschland und den Niederlanden (4 bd, 1815--20). -- 2. Federigo F., den föregåendes broder, violinist, f. i Braunschweig 1753, var 1783--85 kapellmästare i Riga samt uppträdde senare i Paris och London, sista gången 1794. Död omkr. 1824. Af F:s många kompositioner hafva endast hans mycket värdefulla violin-etyder (nyutgifna af Ferd. David) bibehållit sig. 2. A. L.
Fiorini-Mazzanti, Elisabetta, grefvinna, italiensk botanist, f. omkr. 1812 i Rom, egnade sig tidigt åt naturvetenskapen och har utgifvit flere afhandlingar i botanik, hvilka förskaffat henne en plats uti akademien i Turin. Hennes förnämsta arbete, Specimen bryologiae romanae (1841), är en på latin skrifven afhandling om mossorna, af hvilka hon upptäckt flere arter.
Fioritur (Ital. fioritura, af fiorire, smycka med blommor), utsmyckning af sången, upplösning af melodiska hufvudnoter i smärre binoter. Jfr Figur, 3. A. L.
Fira, sjöv., gradvis släppa efter på ett tåg, som är styft, utan att helt och hållet lossa det. F. af, f. loss, f. vackert, f. villigt äro olika grader af firning, de två första liktydiga med "lossa". Jfr Låta gå, Släcka. O. E. G. N.
Fircks, Theodor von, rysk skriftställare (pseudonym: Schédo Ferroti), f. 1812 i Kurland, var en kort tid i rysk statstjenst och egnade sig derefter åt literär verksamhet. Han skildrade de ryska samhällsförhållandena, behandlade dagens frågor och bekämpade socialismen. Död 1872. Hans vigtigaste arbeten äro Etudes sur l'avenir de la Russie (1858) och Le patrimoine du peuple (1872).
Firdafylke. Se Fjordene.
Firdusi. Se Ferdusi.
Firenze. Se Florens.
Firenzuola, Agnolo, italiensk novellist, f. i Florens 1493, hade efter slutade juridiska studier anställning i Rom vid Klemens VII:s hof och tillhörde derefter någon tid Vallombrosas klosterorden, att döma af ett påfligt bref (1526), hvari han löses från de löften, som han aflagt, och hvilka föga öfverensstämde med hans verldsliga lynne. Emellertid synes han ej hafva lemnat det andliga ståndet, ty 1539 omtalas han som abbot af Vaiano nära Prato, der han dog, sannolikt före 1548. -- Utom två komedier (efterbildningar efter Plautus) och åtskilliga svagt versifierade dikter efterlemnade F. tio noveller, sammanfattade under titeln Ragionamenti d'amore, den från Apulejus fritt öfversatta berättelsen L'asino d'oro, en Dialogo della bellezza della donne, en Discorso mot Trissino, som ville öka det italienska alfabetet med två grekiska vokaler till betecknande af det öppna och slutna e och o, samt en i fabelns stil hållen politisk-didaskalisk berättelse Discorso degli animali. I sina från Boccaccios slipprigaste berättelser delvis lånade noveller skattar F. åt en tidsriktning, hvilken såg sitt ideal i en Pietro Aretino. Af bestående värde är hans Asino d'oro, hvars eleganta stil, med dess från den gamla toscanskan hämtade naiva och målande uttryck, räknas bland det yppersta inom den italienska literaturen. Hj. Sdg.
Firischtah. Se Ferischta.
Firma (Lat. firmare, fastställa, bekräfta; Eng. firm, Fr. raison sociale, Ital. ragione l. firma), i allmänhet det namn, under hvilket ett handels- eller fabrikshus drifver sina affärer. Såväl ur strängt handelsvetenskaplig synpunkt som enl. k. förordn. d. 28 Juni 1798 betecknar F. en "antagen särskild handteckning, som icke egentligen utmärker de personer, som i bolaget
Källa: Project Runeberg ·
