Sida 631
6. Filip VI, fransk konung
Blankas söner tronföljden i Kastilien förde han från 1276 ett olyckligt krig med detta rike. Ej bättre utföll hans försök att hämnas den "sicilianska aftonsången" och på Aragoniens tron uppsätta sin son Karl. Sedan hans flotta blifvit slagen, måste hans här draga sig tillbaka till Perpignan, der F. afled d. 5 Okt. 1285.
4. F. IV, den sköne, den föregåendes son, föddes 1268. Sedan han 1285 efterträdt sin fader, slutade han dennes krig i Spanien och sökte i stället, med framgång, förvärfva mera närbelägna områden. Han bemäktigade sig Lyon, försäkrade sig genom en parlamentsdom om Angoumois och La Marche samt förmälde sin andre son med arftagerskan till Franche-Comté. En obetydlig tvist gaf honom anledning att 1294 kalla Edvard I af England såsom sin vasall inför parlamentet. Då denne ej infann sig, eröfrade F. Guienne, under det en här 1297 slog flandrarna, hvilkas grefve, Guido, ställt sig på Edvards sida. Genom påfven Bonifacius VIII förmedlades emellertid 1299 en fred, som beseglades genom ett giftermål mellan Edvard I:s son och F:s dotter Isabella. Då det bland fredsvilkoren äfven var stadgadt, att Edvard, som återfick Guienne, skulle lemna grefve Guido i sticket, såg sig Filip i stånd att (1300) förena Flandern med det kungliga domänet. Hans ståthållares hårdhet förmådde likväl flandrarna redan 1302 till ett allmänt uppror. De slogo i grund F:s här d. 11 Juli 1302 och visade sig vara så fruktansvärda motståndare, att han i freden 1305 afstod Flandern på andra sidan om Lys. Lyckligare var F. i sin strid med påfvedömet. Då han för att afhjelpa sin ständiga penningeförlägenhet tillät sig utpressningar af allahanda slag, och dessa äfven träffade den franska kyrkan, utfärdade Bonifacius VIII 1296 bullan "Clericis laicos", i hvilken han förbjöd presterskapet i hvarje rike att utan hans tillåtelse erlägga någon skatt till sin regering. F. hämnades medelst ett förbud att utföra penningar ur riket. Striden bilades likväl för en tid, men då konungen lät fängsla en påflig legat, som öppet trotsat honom, utbröt den (1301) å nyo med raseri. Bonifacius utslungade i bullan "Ausculta, fili" en mängd beskyllningar mot F. Denne svarade med att uppbränna bullan och sammankallade 1302 i Paris en riksförsamling, till hvilken äfven ombud för städerna voro inkallade. Ehuru denna församling ställde sig på konungens sida, gaf dock icke Bonifacius vika. Han bannlyste F. och utfärdade den ryktbara bullan "Unam sanctam", i hvilken han öppet uttalade den åsigten att den verldsliga makten bör vara den andliga underdånig. Hans fall var emellertid nära förestående. F. vädjade till ett allmänt kyrkomöte och lät i Sept. 1303 tillfångataga påfven i Anagni, en skymf, hvaröfver denne inom kort grämde sig till döds. Sedan efterträdaren Benedikt XI, som återkallat bannlysningen, aflidit 1304, utverkade F., att ärkebiskopen af Bordeaux, hvilken förut i hemlighet svurit att i allt rätta sig efter hans vilja, under namn af Klemens V upphöjdes på påfvestolen. Denne förlade (1309) sitt säte till Avignon och blef i allt konungens lydiga verktyg, särskildt vid hans förföljelse mot
tempelherrarna, hvilkas rikedom och makt retat hans girighet och tyranniska sinne. Den 13 Okt. 1307 tillfångatogos alla tempelriddare i Frankrike. Sedan man genom tortyr aftvungit dem bekännelser om brott och laster, till hvilka de skulle gjort sig skyldiga, blefvo många riddare brända och orden 1312 af påfven upphäfd. En stor del af dess rikedomar i Frankrike blef emellertid konungens byte. Att F. förfor med den största hänsynslöshet i sitt sträfvande att nedbryta alla hinder för konungamakten, är af det anförda tydligt. Mycket uträttade han för sitt mål genom kronodomänets ökande och kyrkans förödmjukelse, men det bör äfven anmärkas, att hans förtjenster om lagstiftningen och förvaltningen voro stora. Han inkallade för första gången ombud för borgareståndet till riksdagen och gaf parlamentet en bestämdare organisation. Äfven i fråga om finansväsendet hade han förtjenster, ehuru hans ständiga penningebehof förleddo honom till myntförsämringar, konfiskationer och tryckande skatter. F. afled d. 29 Nov. 1314.
5. F. V, den långe, den föregåendes andre son, föddes 1293. Sedan hans broder Ludvig X 1316 aflidit, endast efterlemnande en dotter, öfvertog F. riksstyrelsen. Efter att några månader hafva utöfvat denna såsom riksföreståndare proklamerades han till konung. Riksständernas vilja var nämligen, att ingen qvinna skulle ärfva Frankrikes krona. F. var en kraftig och ordningsälskande furste, som gjorde mycket för att ordna administrationen i sitt land. Äfven sökte han åstadkomma enhet i mått, mål och vigt. Riksständerna sammankallade han under sin korta regering ej mindre än trenne gånger. Att han emellertid egde mycket af faderns hårdhet, visa hans förföljelser mot judarna och kättarna i södra Frankrike. Han dog d. 3 Jan. 1322. Af hans barn öfverlefde honom endast 4 döttrar, hvarför han efterträddes af sin broder Karl IV.
6. F. VI, son till Karl af Valois, Filip den skönes broder, föddes 1293. Vid Karl IV:s död, 1328, uppträdde F., såsom dennes närmaste frände på manssidan, med anspråk på kronan. Efter ett kort regentskap erkändes han ock af riksständerna såsom konung. Genom segern vid Mont-Cassel d. 23 Aug. 1328 underkufvade han flandrarna, som fördrifvit sin grefve. Aldrig hade efter Karl den stores dagar någon konung i Frankrike varit så mäktig, som F. var vid denna tid. Han omgaf sig med en oerhörd prakt och var sjelf en ypperlig riddare. Att han deremot alldeles saknade förmåga såsom fältherre och statsman visade sig, då det olyckliga kriget med England utbröt. Edvard III, som förut uppgifvit sin förmenta rätt till Frankrikes krona, återfordrade denna 1337, hvarpå striden begynte. Den 24 juni 1340 blef F:s med 40,000 man besatta flotta i grund slagen vid Sluys i Flandern. De följande åren egde mindre drabbningar rum i Bretagne. Först fälttåget 1346 blef afgörande. Edvard gick nämligen öfver med en här till Frankrike och tillfogade F. ett sådant nederlag vid Crécy (d. 26 Aug. 1346), att öfver 30,000 man stannade på valplatsen. Sedan Calais hade fallit, ingicks i
Källa: Project Runeberg ·
