Sida 108
Egilsson, Sveinbjörn, isländsk skolman, språkforskare och skald
Eggmühl l. Eckmühl, en söder om Regensburg (i Bajern) liggande by, vid hvilken fransmännen d. 22 April 1809 vunno en seger öfver österrikarna. Napoleon hade d. 20 och 21 s. m. vid Abensberg och Landshut slagit österrikarnas venstra flygel och derigenom skilt den österrikiska hären i två delar. Samtidigt hade Davoust vid E., med skenbara anfall, uppehållit österrikarnas hufvudstyrka, under ärkehertig Karl. Den 22 s. m. beslöt dock ärkehertigen att kasta Davoust undan, men började så sent utföra sina anfallsdispositioner, att Napoleon, som från Landshut vändt sig mot norr, hann komma till sin fältherres understöd. Den förenade franska hären gick derefter till anfall, och ärkehertigen afskars från sin genaste förbindelse med Wien. Davoust blef efter detta slag furste af Eggmühl. W. G. B.
Egg-shells [-själls], Eng., "äggskal", ett slags kinesiskt och japanskt porslin af ovanlig tunnhet och genomskinlighet.
Eggstersteine, en klippgrupp i Lippe-Detmold. Se Externsteine.
Eggvena, socken i Vestergötland, Elfsborgs län, Kullings härad. Arealen 1,926 hekt. (3,902 tnld). 559 innev. (1879). Annex till Herrljunga, Skara stift, Kullings eller Gäsene kontrakt.
Egid (Grek. aigis), Grek. och Rom. mytol., "stormskölden", Jupiters (Zevs') och Minervas (Athenes) sköld; skydd, beskärm, skyddsvärn. Jfr Athene.
Egidio di Colonna (l. Egidius Romanus), medeltidsteolog. Se AEgidius a Columnis.
Egil, kallad Tunnadolgi ("Tunnes fiende"), Ane den gamles tionde son, Svea-konung af Ynglinga-ätten, var okrigisk liksom fadern. Han måste fly ur riket till följd af ett uppror, som framkallades mot honom af trälen Tunne, hvilken af Ane blifvit upphöjd till skattvårdare, men af E. åter nedflyttats bland trälarna. Mot löfte om skatt fick E. hjelp af danske konungen Frode, och derefter besegrade han Tunne. Sedermera skickade han, berättar Snorre, hvart halfår goda och stora gåfvor till Frode, men gaf aldrig danerna någon skatt. E. blef på en jagt ihjelstångad af en tjur, som han sårat.
Egil Ragnarsson, länsman på Bornholm. Se Blod-Egil.
Egil Skallagrimsson (Egill Skallagrimsson), en af Islands mest frejdade skalder och krigare, sonson till den ryktbare Qväll-Ulf och son till Skallagrim, föddes omkr. 900. Fädernas skaldehåg och dådlust gingo i arf på E. och yppade sig redan i hans barnaår. Tidigt gick han till sjös och vann ett stort namn som viking. Jämte sin broder Torolf tjenade han en tid konung Athelstan i England, men begaf sig efter broderns död först hem och sedan till Norge. Der framställde han kraf på ett stort arf, och när Erik Blodyx (930--34), som då var Norges konung, samt dennes gemål, Gunhild, hindrade honom att komma åt arfvet, fäste han deras namn på nidstänger och slog ihjel deras son Ragnvald. Sedan bodde han en tid å fädernegården Borg på Island, men han hade ingen ro i land och gaf sig för den skull å nyo till sjös. Han led skeppsbrott vid kusten af Northumberland och föll i händerna
på Erik Blodyx. Denne, som fördrifvits från Norge, hade nämligen fått ett litet rike i denna del af England. E. dömdes till döden, men räddade sitt lif genom att, natten före afrättningsdagen, dikta en sång till Eriks ära, Höfuðlausn ("lösen för hufvudet"), ett mästerstycke i formelt afseende (öfvers. och förkl. af P. Sörensson, 1868). Sedan vistades E. än på Island, än i Norge. Mod och klokhet, girighet och grymhet voro de bjerta färgerna i hans karakters väfnad. Sång bar han alltid på sina läppar. Om sin drunknade son qvad han en härlig dråpa, Sonartorrek ("sonförlusten"; fri öfvers. af A. U. Bååth, under titeln "Ägil Skallagrimssons kvad vid sonen Bödvars död", i "Dikter", 1879), och gaf ett rörande uttryck af smärtan öfver sin ungdomsvän Arinbjörns död i sången Arinbjarnardrápa (öfvers. och förkl. af K. S. Björlin, 1864). På sin ålderdom blef han blind och dog på 990-talet. -- E:s skiftande lif är skildradt i "Egla" (Eigla) l. "Egils saga Skallagrimssonar" (utg. af Arne-Magneanska kommissionen 1809 och i dansk öfvers. af N. M. Petersen i "Historiske fortällinger om isländernes färd hjemme og ude", 1862). J. Th. W.
Egilsson, Sveinbjörn, isländsk skolman, språkforskare och skald, föddes i byn Njardvik på Island d. 24 Febr. 1791. En stor del af sin ungdom tillbragte han i Köpenhamn, der han blef student 1815 och teol. kandidat 1819. Sistnämnda år blef han adjunkt vid Bessastads skola på Island, hvilken 1846 flyttades till Reykiavik, då E. blef dess rektor. Under sin vistelse i Danmarks hufvudstad var E. (1816) en bland stiftarna af "Hið islenzka bókmentafèlag" (Isländska literatursällskapet), och längre fram (1825) medverkade han vid stiftelsen af "Det kongelige nordiske oldskriftselskab" samt hade en betydande andel i dessa båda samfunds literära företag, t. ex. i det förras upplaga af "Sturlúnga saga" (1817--20) och i det senares upplaga af "Konungasagorna" ("Fornmannasögur", 12 bd, 1825--37), af hvilka senare han derjämte utförde en latinsk öfversättning: "Scripta historica islandorum" (1825--46). E. skref äfven största delen af de latinska öfversättningarna och noterna till skaldeverserna i samlingarna "Antiquitates americanae (om Grönland och Vinland, 1837) och "Antiquités russes et orientales" (om nordboarnas färder i österväg, 1850--53) samt har stor förtjenst om utgifvandet af den Arne-Magneanska upplagan af Snorres Edda (1848--52). I skolprogrammen offentliggjorde han samtidigt en mängd gamla isländska qväden och utgaf "Snorres Edda" i en förträfflig handupplaga (1848--49). Skaldeqvädenas egendomliga poetiska stil var emellertid hans älsklingsämne som forskare. En mängd speciella undersökningar på detta område ledde honom till utförandet af det epokgörande verket Lexicon poeticum antiquae linguae septentrionalis, en mycket utförlig ordbok öfver det poetiska språket, hvilken (efter hans död) utgafs af "Oldskriftselskabet" (1854--60). E. var tillika en god skald. Särskildt vittna flere tillfällighetsdikter om hans poetiska gåfvor. Ännu mera betydande äro likväl hans öfversättningar af Odyssén ("Odysseifskvæði", fullständig upplaga 1854) och förra
Källa: Project Runeberg ·
