Sida 368
Esox
pandektenrechts (1859--60) samt, anonymt eller under pseudonymen Karl von Alsen , några poetiska arbeten: Der sieg von Borrrhöved (1847), Der hort der dichtung (1853), Aus alten und neuen tagen (1861) och Knud Laward (1865). 1. och 2. E. Ebg.
Esmarchs binda, kir., en efter uppfinnaren, J. A. F. Esmarch, benämnd apparelj. som består af en ungefär 2 tum bred, mycket elastisk binda, hvarmed man före operationer å extremiteterna från handen eller foten i riktning uppåt starkt omlindar lemmen långt förbi det ställe, der det operativa ingreppet -- äfven vid en amputation -- skall företagas. På sådant sätt drifves blodet ur den omsnörda delen in i den öfriga kroppen. Ofvanför denna binda omgifves extremiteten med en annan, som är hårdt tillsnörande, på det att, när den förra aftages för operationens utförande, intet blod må komma tillbaka i den afstängda delen. På detta sätt är det möjligt att utföra äfven större operationer utan förlust af en enda droppe blod. När den cirkulärt tillsnörande bindan sedan aftages, kan visserligen efterblödningen blifva tämligen betydlig, men dels kan man, genom ett sorgfälligt underbindande af alla synliga ådror, taga försigtighetsmått mot efterblödningar, dels kan det i många fall, äfven om blodförlusten sedermera ej skulle vara särdeles mycket mindre, vara en oskattbar fördel att under sjelfva operationen ej besväras af blödningen. Rsr.
Esmark. 1. Jens E., norsk universitetslärare och mineralog, f. i Jylland 1763, uppehöll sig 1789--91 vid bergsseminariet i Kongsberg, hvarest han aflade bergsexamen, samt blef, efter en längre utrikes resa, 1797 assessor vid Overbergamtet och 1802 lärare vid ofvan nämnda seminarium. 1814 utnämndes han till professor i bergsvetenskap vid Kristiania universitet. Död 1839. -- Naturhistoriska och tekniska afhandlingar af E. finnas spridda i åtskilliga tidskrifter. Särskildt utgaf han bl. a. Reise fra Christiania til Trondhjem samt en tour till Jämteland (1829). -- 2. Hans Morten Thrane E., norsk mineralog, den föregåendes son. f. 1801, aflade teologisk examen och tjenstgjorde sedermera först i Eidanger (Kristiansands stift) samt blef derefter kyrkoherde i Ramnäs (Kristiania stift), tilldess han, 1870, tog afsked från sistnämnda befattning. E. är en mineralog af stort anseende, hvilket han förvärfvat sig hufvudsakligen genom sina undersökningar af den intressanta trakten omkring Langesundsfjorden, hvarest han upptäckt många nya mineral. -- 3. Laurits Martin E., norsk universitetslärare och zoolog, den föregåendes broder, f. 1806, blef student 1827, universitetsstipendiat i zoologi 1843 samt 1854 lektor och 1863 professor i samma ämne. Från 1847 var han konservator vid universitetets zoologiska samlingar, som han betydligt förökat och öfver hvilka han sedan 1854 är intendent, 1879 blef han derjämte intendent öfver universitetets zootomiska samlingar. E. har företagit flere vetenskapliga resor till olika verldsdelar. Y. N.
Esmenard [-ar], Joseph Alphonse d', fransk skriftställare, f. 1770, tillhörde under den stora revolutionen feuillanternas klubb och
måste efter dennas störtande (d. 10 Aug. 1792) fly ur landet. Efter hemkomsten blef han afdelningschef vid polisministeriet samt 1810 medlem af institutet. Till följd af en artikel i "Journal de l'empire", riktad mot ett ryskt sändebud, blef han landsförvisad, vistades sedan en kort tid i Italien och dog på hemvägen, 1811. För sitt literära anseende har E. att tacka den beskrifvande dikten La navigation (1805, ny uppl. 1806), som är rik på naturskildringar, men enformig. Hans opera Le triomphe de Trajan (1807) blef väl emottagen, och den af honom i förening med Jouy författade operan Fernand Cortez (1800) vann verldsrykte genom Spontinis musik.
Esmeraldas. 1. Provins i syd-amerikanska republiken Ecuador. Arealen 19,267 qvkm. (350 qv.mil), 10,000 innev. (1878). -- 2. Hufvudort i nämnda provins, nära floden Esmeraldas utlopp. Omkr. 1,000 innev. Hamn.
Esne (Grek. Latopolis), stad i öfre Egypten, vid venstra Nilstranden. Omkr. 12,000 innev. Hufvudstation för karavanerna till Darfur, Kordofan och Sennar. Liflig handel. I närheten finnas flere ruiner.
Esocidae, Gäddfiskar, zool., en till blåsmunnarnas ordning (Physostomi) ibland fiskarna hörande familj, som är utmärkt genom den enda, på ryggens stjertafdelning belägna, tämligen korta ryggfenan, den långsträckta, längs ryggen trinda, på sidorna något hoptryckta kroppen o. s. v. De vistas i sött vatten, men gå äfven ut i mindre salt vatten. De äro i hög grad glupska roffiskar, som angripa icke blott sina likar, utan snart sagdt de flesta i vattnet lefvande djur. Till denna familj, som träffas i Europas, Asiens och Nord-Amerikas vatten, hör gädd-slägtet, Esox. J. G. T.
Esop. Se Aesopus.
Esoterisk. Se Akroamatisk.
Esox, Gädd-slägtet, zool., hörande till gäddfiskarnas familj (Esocidae), utmärker sig bland annat genom den breda, nedtryckta och afrundade nosen, den mycket stora munöppningen, den utom underkäken framskjutande öfverkäken, de stora, spetsiga tänderna o. s. v. Dit hör den i Skandinavien vanliga gäddan, E. lucius, som någon gång kan uppnå en längd af ända till 1,7 m. (5,7 f.), hvaraf något öfver en tredjedel kommer på hufvudet, en vigt af 17 kilogr. (40 skålpund) samt en ålder af öfver 100 år. Till färgen är hon på ryggen svartgrön, på sidorna gröngrå, med sneda gula tvärstreck eller rader af gulaktiga fläckar, på buken hvitaktig; fenorna äro mörka, de bakre vanligen fläckiga. Gäddan, som i Sverige förekommer öfver hela landet i stillastående och rinnande vatten samt utmed kusterna, leker under vårmånaderna. En betydlig styrka i förening med en hos fiskarna mindre vanlig snabbhet gör henne farlig för de flesta i vattnet lefvande djur äfvensom för vattenfoglar. Hon skonar icke en gång smärre medlemmar af sin egen art. Orörligt spejande efter sitt rof, håller hon sig dold för detsamma, tills hon pilsnabbt rusar på sitt offer. För hennes allt för stora tillökning sätta åtskilliga rof- och simfoglar samt hennes egen roflystnad en gräns. Det hvita köttet är något torrt, men
Källa: Project Runeberg ·
