Sida 51
Dödsorsaker
räddats, kan ansökning om dödsförklaring beviljas, sedan fem år förflutit. Så kan äfven ske, oberoende af sådan fara, om den försvunnes ålder, då han efter känd underrättelse var vid lif, utgjorde åttiofem år eller deröfver eller vid tiden för ansökningen skulle vara mera än nittio år. Efter att hafva undersökt förhållandena och utfärdat kallelse å den försvunne att hos rätten anmäla sig, meddelar domstolen förklaringen om hans död, hvilken, efter olika omständigheter, antages hafva inträffat på den tjugonde eller femte årsdagen af hans senaste kända lifsdag eller hans nittionde årsdag eller dagen för lifsfaran. Allt efter som dödsdagen förklaras hafva inträffat förr eller senare, bestämmes den rätt, som andra personer må hafva på hans qvarlåtenskap, hvilken rätt kan vara olika efter olika tid för hans frånfälle. Skulle det sedan visa sig, antingen att han ännu lefver eller att han dött på annan tid, återgår egendomen till honom eller öfvertages af andra, enligt den vunna upplysningen om hans verkliga dödsdag. (Jfr k. förordn, d. 27 Nov. 1854).
En försvunnen persons make (man eller hustru) har dock rätt att, i fråga om det äktenskapliga bandets bestånd, tidigare än som nu nämnts, få den försvunne betraktad såsom icke vidare varande vid lif. Då sex år gått till ända från hans bortresa (försvinnande), eller tidigare, om särskilda skäl för tidens förkortande finnas, kan maken af domstol få tillåtelse att gå i nytt gifte (jfr kap. 13, § 6 Giftermålsbalken). Före det nya giftet skall delning af makarnas egendom verkställas, hvarvid den försvunnes andel afsättes för hans räkning eller till framtida behandling efter ofvan angifna föreskrifter. Jfr Borgerlig död. E. v. N.
Dödsjö, sjöv. Se Dyning.
Dödskallefjäriln, Acherontia atropos, zool., en till insekternas klass, skymningsfjärilarnas grupp (Crepuscularia) och svärmarnas familj
(Sphingidae) hörande art, som har en brunaktig, i blågrått skiftande, hårig mellankropp, på hvars öfre sida finnes en ockragul teckning, liknande en dödskalle, med tvänne derunder korslagda ben, vidare blågråa framvingar, med svarta, hvita och gulaktiga strimmor, fläckar och punkter, samt de bakre vingarna och den tjocka bakkroppen gula, med svartbruna band. Denna fjäril, den största bland de europeiska skymningsfjärilarna, har en vingbredd af 13 centim. (4,4 t.). Egendomligt är det entoniga, pipande läte, som detta djur, då det retas, frambringar genom att gnida tungan emot munpalperna. Dödskallefjäriln är ganska sällsynt i Sverige. Under försommaren och på hösten flyger den sent in på nätterna surrande fram och låter dervid höra en klingande ton. Honan lägger sina ägg på potates-, morot- eller andra blad, på hvilka man finner den ända till 12 centim. (4 t.) långa, med ett S-formigt böjdt svanshorn väpnade larven, som vid beröring gifver ifrån sig ett knorrande läte. J. G. T.
Dödskallemussel-slägtet, Crania, zool., ett till blötdjurens ordning (Mollusca) och
armfotingarnas klass (Brachiopoda) hörande slägte, som igenkännes derpå att de bägge skalhalfvorna, hvilka sakna lås och tänder, äro hvarandra tämligen olika, nämligen den öfre lockformig och endast medelst muskler fasthållen intill den undre, som är fastvuxen vid något föremål nere på hafsbottnen. Den mest kända arten är C. anomala, som finnes i de nordeuropeiska hafven. J. G. T.
Dödskamp. Se Död.
Dödsorsaker. Redan före sin födelse eller snart derefter dör mången menniska till följd af något bildningsfel, något hinder för förlossningens normala gång, bristande utveckling och allmän svaghet eller någon ärfd eller redan under fosterlifvet förvärfvad sjukdom (syfilis, smittkoppor o. d.). Af de barn, som födas lefvande, aflider ett stort antal under de första, i synnerhet det första, lefnadsåret. Framför allt är detta förhållandet i många stora städer, hvilkas höga mortalitet i väsentlig mån beror på den stora dödligheten bland de späda barnen. De hufvudsakligaste dödsorsakerna för denna ålder äro dels sjukdomar i andedrägts- och matsmältningsorganen, hvilka sjukdomar hafva sin förnämsta orsak i dåliga sanitära förhållanden inom hemmen samt missvård och felaktig näring, dels epidemiska sjukdomar: smittkoppor, skarlakansfeber, kikhosta m. fl. Mången menniska ärfver från sina föräldrar ett sjukdomsanlag, som väl icke nödvändigt skall, men förr eller senare kan träda i verksamhet och gifva upphofvet till den sjukdom (lungsot, kräfta), som blir hennes bane. Af återstoden falla somliga offer för någon akut sjukom, vare sig smittosam, t. ex. fläcktyfus, tyfoidfeber och kolera, eller någon icke smitttosam, t. ex. inflammation i något vigtigt organ, andra deremot för någon kronisk sjukdom i ett eller flere organ, hvilkens grund icke alltid står att upptäcka, men som ofta nog kan hänföras till något förutgånget akut lidande eller till de aflidnes yrke, lefnadssätt o. s. v., hvaremot andra dö en våldsam död o. s. v. Endast jämförelsevis få hinna den åldersgräns, som borde vara den normala. -- Dödsorsakerna hafva i afseende på sin freqvens varit underkastade en betydande vexling. Hos de nu bildade folkens i vildt tillstånd lefvande förfäder var våld i en eller annan form kanske den vanligaste dödsorsaken, och så torde ännu förhållandet vara hos vår tids vilda folkslag. I mån af civilisationens framsteg har våldets vigt som dödsorsak aftagit. Men detta har icke gått hastigt. I stället för det vikande våldet uppträdde till en början en här af farsoter, som, understödda af folkvandringarna och sedermera af medeltidens barbari och förakt för alla sanitära åtgärder, ofta decimerade eller stundom utödde befolkningarna. Äfven i vår tid spela dessa bägge dödsorsaker en stor rol, om också obetydlig i förhållande till hvad den fordom var. På grund af historiens vittnesbörd om krigens aftagande i antal och humanare förande samt med kännedom om de framsteg, som hygienen i våra dagar gör, kan man dock förutse, att denna rol skall fortfarande allt mera inskränkas. Äfven i andra afseenden har civilisationen otvifvelaktigt verkat till dödlighetens minskning: genom en jämnare fördelning
Källa: Project Runeberg ·
