Sida 707
Fjäder (zoologi)
åttondelen af en tunna (fjerdedelen af ett spann) för torra varor (18,3 l.). -- 2. Fjerdingen l. Fjerdingsroten, namn på den äldre, vester om Fyris-ån belägna delen af Upsala stad.
Fjerdingsbol kallas i Skånelagen fjerdedelen af ett bol eller af en hel gård. Jfr Attungsbol.
Fjerdingsdomar kallas isländska domstolar för de fjerdingar, i hvilka ön var indelad. Om dessa domstolars befogenhet m. m. se Allting. Här må endast det tillägget göras, att, enligt nyare forskningar, medlemmarnas antal sannolikt var 36 i hvarje fjerdingsdomstol och ej, såsom man förut antagit, 36 i alla fyra domstolarna tillsamman, eller endast 9 i hvarje domstol. Th. W.
Fjerdingsman. Från äldre tider haf ra fjerdingsmän varit anställda till kronobetjeningens biträde, vare sig med uppbörden af skatterna eller med polisen och ordningen å landet o. s. v. (Se t. ex. Karl IX:s förslag till förordning om fogdars, länsmäns och fjerdingsmäns befattning med uppbörden d. 8 Dec. 1606; Här.-Fogd.-Instr. d. 9 Okt. 1688, § 21.) Samma befattning tillkommer dem ännu på sätt i särskild stadga om deras befattning finnes närmare föreskrifvet (K. stadgan ang. fjerdingsmän d. 1 Juni 1850). Denna befattning är i samma stadga förklarad vara ett menighetsbestyr, hvilket vill säga, att den utan ersättning åligger vissa personer inom hvarje socken på landet. Enligt regeln skall en fjerdingsman finnas i hvarje socken. Befattningen åligger innehafvare af krono-, skatte- och frälsejord, och kunna dessa besluta, att befattningen skall omgångsvis emellan dem utöfvas. Men blir ej ett sådant beslut fattadt, antages å kommunalstämma till befattningens utöfvande en särskildt aflönad person, hvars lön då utgår såsom andra kommunalutskylder (k. kung. d. 20 April 1866). Kronofogden eger pröfva den utseddes lämplighet, vare sig befattningen utöfvas i tur eller af särskildt vald person. Th. R.
Fjerdingsväg, fjerdedelen af den gamla svenska milen, 9,000 f. (2,672 m.).
Fjersingar, Fjersingslägtet. Se Fjärsingar och Fjärsingslägtet.
Fjolner. Se Fjölne.
Fjord (N. fjord, D. fiord, E. firth, af Isl. fjörðr), långt i landet ingående hafsvik, som i förhållande till bredden eger ett betydligt djup och begränsas af branta, ofta nästan lodräta, höga bergväggar. Norge är säkerligen, så vidt man nu känner, jordens mest utpräglade fjordland. Hela dess kust är sönderskuren af större och mindre fjordar. Dessa äfvensom Skotlands djupa bukter äro väl bekanta. Kusterna der stå i skarp kontrast mot konfigurationen af t. ex. Frankrike och Spanien. De norska fjordarna uppnå ofta flere mil i längd; deras djup är betydligt, hos Hardangerfjorden 631 m. och hos Sognefjorden 1,244 m. Största djupet ligger i de flesta fall icke vid mynningen af fjorden, utan närmare dess inre del. De begränsande klippväggarna resa sig till tusentals fot öfver hafsytan. På Nord-Amerikas nordvestra kust sträcker sig Jervis inlet mera än 70 km. in i landet, med en bredd, som sällan öfvergår 3 km.; på båda sidor resa sig nästan lodräta bergväggar till
1,500 à 1,800 meters höjd, och djupet under hafsytan rivaliserar nästan med fjälltopparnas höjd. -- Fjordfenomenet är bundet vid jordens nordliga och sydliga breddgrader, eller vid just de trakter af jorden, der man finner spår efter en istid, hvaremot det nästan helt och hållet saknas i den lägre tempererade och heta zonen. Det finnes således en nordlig och en sydlig fjord-zon. Den förra når längs Nord-Amerikas vestra kust ned till 48:de, vid den östra till 43:dje breddgraden. Inom den södra fjord-zonen kan fjordbildningen iakttagas i Syd-Amerika, särdeles å dess vestra kust, nedanför 42:dra breddgraden, samt förekommer också på Nya Zeeland, Auckland och andra öar, men saknas på hela den afrikanska kontinenten och i öfriga land inom det södra halfklotet. -- Rörande fjordarnas uppkomstsätt herska ännu olika meningar, men den allmännast antagna är den, som först framställdes af amerikanske naturforskaren J. Dana, enligt hvilken fjordarna äro i klippan urhålkade af väldiga glacierer, hvilka i en förgången tid betäckte de land, der ifrågavarande företeelser nu finnas. Enligt en annan åsigt, som för närvarande förnämligast fasthålles af några norske geologer, skulle fjordarnas uppkomst hufvudsakligen bero af rubbningar (sprickbildningar) i jordskorpan. Nästan öfverallt ega fjordsidorna märken efter isens verkningar, i form af repor samt jämnslipade bergytor, och det synes i hög grad sannolikt, att fjordarna en gång varit fyllda med gamla glacierer, hvilka genom sin framåtglidande rörelse ut mot hafvet urhålkat dem till deras nuvarande djup. -- Jfr Fjärd. E. E.
Fjordene, gemensamt namn för distrikten Söndfjord och Nordfjord, i Nordre Bergenhus amt, i Norge. Der inskjuta Dalsfjord, Fördefjord och den stora Nordfjord, som bär åtskilliga namn. Området motsvarar forntidens Firdafylke. Y. N.
Fjuk, fyr i Vättern på en holme midt emellan Motala och Karlsborg, uppförd 1852. Fyrljuset, som lyser med fast, ofärgadt sken och har en lysvidd af 8 till 10 minuter, är anbragt i ett trätorn, 20,2 m. öfver vattenytan.
Fjäder, zool., en bildning eller utväxt på foglarnas hud, motsvarande däggdjurens hår. Med undantag af näbben, fötterna och stundom vissa delar af hufvudet och halsen är foglarnas kropp beklädd med lätta, elastiska fjädrar. En fullt utvuxen fjäder består af stammen, hvilken utgöres af den s. k. spolen, den nedre, trinda, hornartade, vanligtvis genomskinliga delen, som nedtill är ihålig och upptill utbreder sig på den öfre ytan af stammens andra (öfre) del, det s. k. skaftet, som innehåller ett märgartadt ämne, samt fanet, beläget på ömse sijior om skaftet och bestående af långa, mer eller mindre tättsittande, strålformiga skifvor, hvilka äro besatta med små hullingar eller hakar, som åter sjelfva äro försedda med mindre dylika. Tack vare dessa små griporgan, äro strålarna så starkt fästa vid hvarandra, att fanet bildar en enda skifva. Genom denna anordning kunna flädrarna göra motstånd mot luften under fogelns flygt. För öfrigt kunna fjädrarna vara ganska
Källa: Project Runeberg ·
