Sida 464
Eötvös, Josef, baron, ungersk statsman och författare
Mer än 50,000 menniskor skola på hans befallning hafva dött för bödelns hand eller i fängelse. Han förstod att värja sig mot alla upprorsförsök och trotsade t. o. m. påfvens bannlysning (1252). Då han 1256 angrep Mantua, gjordes ett ordentligt korståg mot honom. Ärkebiskop Fontana i Ravenna tog befälet öfver hären, till hvilken slöto sig flyktingar från Padua, Vicenza och Treviso. Korsfararehären lyckades intaga Padua, men blef fullständigt slagen vid Torricella (d. 1 Sept. 1258), hvarefter E:s makt blef fruktansvärdare an någonsin. Då han äfven sökte eröfra Milano, med hvars intagande hela norra Italien skulle hafva fallit i hans händer, bildade sig mot honom ett nytt förbund. Vid Cassano kom det till en afgörande drabbning, i hvilken E. blef svårt sårad och tillfångatagen. Han visade ifrån sig läkemedel och föda, ref bort förbanden och afled elfva dagar efter slaget, d. 27 Sept. 1259. -- E:s broder, Alberich, föll i Aug. 1260 i de förbundnes händer. Hans barn dödades under gräsliga marter inför hans ögon, och han sjelf bands vid svansen af en vild häst, som släpade honom till döds.
Eötvös [öttvösch], Josef, baron, ungersk statsman och författare, föddes d. 3 Sept. 1813 i Buda samt studerade filosofi och juridik vid universitetet i Pest. 1833 blef han advokat, men lemnade snart denna bana för att uteslutande egna sig åt literaturen. Till hans ungdomsarbeten höra lustspelen Kritikusok och Hazasulok samt tragedien Boszu, hvilka gjorde mycken lycka. Sedan han genom resor i vestra och norra Europa sökt fullkomna sin bildning, kastade han sig in i det politiska lifvet och slöt sig med hänförelse till det ungmagyariska reformpartiet. Hans sträfvanden för en genomgripande ombildning af Ungerns samhällsförhållanden funno först ett uttryck i hans literära verksamhet dels såsom romanförfattare, dels såsom politisk och rättsvetenskaplig skriftställare. Bland hans kulturhistoriska och sociala romaner förtjena särskildt nämnas Karthausi (Kartusianmunken; 1838--41), som räknas till den ungerska literaturens yppersta verk, A falu jegyzöje (Bynotarien; 1845); Magyarország 1514 ben (Ungern 1514; 1847--48), en skildring af det stora bondupproret nämnda år. Denna bok banade i sin mån väg för bondeemancipationen i Ungern 1848. Den första bland hans skrifter, som utgjorde ett direkt inlägg i samhällsfrågorna för dagen, var emellertid Vélemény a foghazjavitás ûgyében (Betänkande öfver fängelsereformen;
1838). Efter återkomsten från sin resa till Sverige i början af 1840-talet öfversatte han äfven på magyariska konung Oskar I:s bok "Om straff och straffanstalter". 1840 intog han sin plats i magnattaffeln (ungerska riksdagens öfverhus), der han med kraft kämpade för liberala reformer på alla områden. Äfven jude-emancipationen hade i honom en vann och outtröttlig försvarare. I den genom klarhet och dialektisk skärpa utmärkta broschyren Kelet népe sa Pesti hirlap (1841) försvarade han Kossuth, det radikala partiets ledare, mot den gammalliberale grefve Szechenyi. 1844 inträdde en söndring inom det radikala partiet. Det delade sig i centralister, som ville hafva en centraliserad administration efter vesteuropeiskt mönster, och municipalister, som ville bevara i hela dess vidd Ungerns gamla kommunala sjelfstyrelse. I spetsen, för sistnämnda riktning stod Kossuth. E. slöt sig deremot till centralisterna. I en artikelserie, införd i tidningen "Pesti hirlap" (1846 utgifven i bokform under titeln Reform), förfäktade han sin ståndpunkt i detta hänseende mot municipalisterna. När i Mars 1848 det ungerska reformpartiet kom till makten, inträdde E. i kabinettet Batthyányi såsom kultusoch undervisningsminister. På denna plats rönte han af de klerikala ett segt motstånd i fråga om sina planer till undervisningsväsendets reformerande. Han höll på Ungerns förening med Österrike, och af denna anledning utträdde han ur kabinettet, då på sommaren sistnämnda år en brytning mellan de båda landen visade sig oundviklig. Samtidigt lemnade E. Ungern och bosatte sig i München, der han, sysselsatt med studier, vistades till 1851. En frukt af dessa studier äro bl. a. Die gleichberechtigung der nationalitäten (1851) och A 19 szásad uralkodó eszméinek befolyása az álladalomra (De i det 19:de årh. herskande idéernas inflytande på staten; 1851). I dessa skrifter förordar han en försonlig politik såsom enda medlet att utplåna de nationalitetsstrider, som herska inom österrikiska monarkien. Då det slutligen lyckades Frans Deak att bringa till stånd en utjämning mellan Ungern och den kejserliga regeringen, inträdde E. åter i det offentliga lifvet. 1867 blef han ånyo kultus- och undervisningsminister samt återvaldes 1869 med stor röstöfvervigt till medlem af deputeradekammaren. E. dog d. 3 Febr. 1871. Hans namn lefver i aktadt minne hos det ungerska folket. E:s bildstod (af Adam Husjar) aftäcktes i Budapest d. 25 Maj 1879.
Källa: Project Runeberg ·
