Sida 185
Eleeson l. Eleison, Grek., "förbarma dig". Se Kyrie eleeson
medelst särskilda mekanismer införes kontinuerligt eller på korta mellantider. Så t. ex. vid kedjerosten, der roststängerna till hopa bilda en ändlös kedja, som långsamt rörer sig i riktning inåt eldstaden. Äfven genom öfvrerhettad vattenångas införande i eldstaden har man kunnat främja rökförbränningen. Vanligast är dock att åstadkomma denna genom att införa förut uppvärmd luft, icke blott under rosten, utan äfven öfver denna; men i de flesta fall är detta sätt för rökförbränning förenadt med en nedsättning i värme-effekten.
Eldstäders verkningsgrad, eller förhållandet mellan den värmemängd, som dermed tillgodogöres, och hela den utvecklade värmemängden vid bränslets fullständiga förbränning, är väsentligt olika vid olika eldstäder och under olika förhållanden i öfrigt. Sålunda utgör den endast några få procent vid de öppna spislarna, men kan uppgå till 90 proc. vid väl konstruerade ugnar. Hos en ångpanna är den vanligen 50--60 proc. Se vidare Brännmaterial, Eldning, Eldyta, Ugn och Uppvärmning m. fl. G. R. D.
Eldstod. Enligt 2 Mose b. 13: 21 o. f. ledsagades Israels barn, under sin vandring ifrån Egypten, om dagen af en molnstod och om natten af en eldstod, hvilken senare dröjde öfver tabernaklet, så länge tåget var stilla (2 Mose b. 40: 34; 4 Mose b. 9: 15 f.).
Eldvapen. Vid hvarje sådant vapen har man att märka kulan, som skall åstadkomma den förstörande verkan, drifkraften, som skall slunga kulan mot målet, eldröret, i hvilket den drifvande kraften utvecklas och kulan erhåller sin riktning, samt underlaget (lavetten, stocken), hvari eldröret hvilar och fortskaffas. -- Eldvapen indelas, allt efter det sätt, hvarpå de fortskaffas och betjenas, i eldhandvapen, hvilka betjenas och fortskaffas af en man, samt tunga eldvapen, som fordra flere man till sin betjening och fortskaffas medelst dragdjur. W. G. B.
Eldyta, mek., betecknar i fråga om eldstäder den yta, hvarigenom värmet öfvergår från eldstaden, jämte dertill hörande eldkanaler, till de föremål, som skola uppvärmas. Vid ångpannor är således eldytan på ena sidan i beröring med vattnet och på den andra med förbränningsprodukterna. Man brukar äfven benämna den total eldyta, till skilnad från den direkta, som är den del af den förra, hvilken upphettas såväl genom strålning från det glödande bränsleskiktet som genom beröring med de heta gaserna. G. R. D.
Elea (Velia, urspr. Hyele), grekisk koloni på vestra kusten af Lukanien, s. ö. om Paestum. Det anlades omkr. 553 f. Kr. af focéer. Ruiner finnas vid Castellamare della Brucca, i prov. Salerno. I E. föddes filosoferna Parmenides och Zenon, hvilka der utbildade den eleatiska skolan.
Eleasar. 1. Arons tredje son och hans efterträdare i öfversteprestämbetet i Israel (2 Mose b. 6: 23; 4 Mose b. 20: 25--28). -- 2. Abinadabs son i Kiriat Jearim. Denne invigdes att taga vara på arken, medan den var i hans faders hus (1 Sam. 7: 1). -- 3. Dodos son, en af Davids tre hjeltar (2 Sam. 23: 9; 1 Krön, 11:12).
Eleasar Ben Hyrkan den store, judisk rabbin. Se Elieser.
Eleater, anhängare af en filosofisk skola, som existerade under 500- och 400-talen f. Kr. och hvars egentliga stamhåll var Elea. Denna skolas hufvudintresse var att så fatta och bestämma det sant och ursprungligt varande, att detta befriades från all relativitet eller ofullkomlighet. "Det gudomliga är", enligt Xenofanes, skolans stiftare, "hvarken till natur eller gestalt likt det dödliga". Då man emellertid bibehöll det realistiska antagandet att all positiv bestämdhet måste såsom kroppslig innebära begränsning och följaktligen ofullkomlighet, så blef följden, att det varande måste reduceras till en bestämningslös enhet. Det varande är, sade man, ett och allt, det är evigt och oförgängligt (det skulle annars tänkas i relation till det icke varande), vidare inom sig slutet och fulländadt samt slutligen äfven, i objektiv mening, förnuftigt eller ett med tänkandet, d. v. s. det enda tänkbara, hvaremot sinneskunskapen, såsom föränderlig och vexlande, är skenbar. I och genom dessa bestämningar fattades visserligen den sanna verkligheten såsom absolut och osinlig, men endast negativt, d. v. s. i sin motsats mot det sinliga. Om detta senare visades, att det, såsom mångfaldigt och föränderligt (rörligt), till följd af tidens och rummets oändliga delbarhet, upplöser sig uti idel motsägelser, hvadan det är att betrakta såsom icke varande, d. v. s. såsom ett blott sken. Någon förklaring af detta sken lemnas dock icke. -- Skolans stiftare, Xenofanes, trädde i skarp opposition emot den positiva religionsläran hos grekerna, särskildt mot dess antropopatiska tendens. Om, framhöll han, oxar och lejon kunde bilda sig gudar, skulle de föreställa sig dem såsom oxar och lejon, likaväl som menniskan danar sina gudagestalter till likhet med sig. Parmenides, Xenofanes' efterföljare, utbildade åsigten till mer vetenskaplig form, och Zenon stödde den på en mycket skarpsinnig analys af den sinliga verlden, hvarigenom han uppvisade motsägelserna i den kroppsliga mångfalden och rörelsen. -- I och med eleatismen framträdde den s. k. negativa rationalismen för första gången i filosofiens historia. Man hade nu vetenskapligen uppvisat det sinligas relativa karakter och angifvit såsom en oafvislig förståndsfordran, att det absoluta måste tänkas oberoende af all denna relativitet, utan att man likväl förmått höja sig till medvetande om en konkret verklighet af osinlig art. L. H. Å.
Eleeti, Lat. (af eligere, utvälja), "utvalda", benämning på esoterikerna bland manikéerna äfvensom på katekumenerna i det sista undervisningsstadiet, d. v. s. de, som voro färdiga att mottaga dopet.
Electricum (af Grek. elektron bildad latinsk form), fys., det eller de hypotetiska ämnen, genom hvilka man sökt förklara de elektriska fenomenen.
Electus, Lat., "utvald", en af vederbörande valkorporation (enligt romersk-katolska kyrkans lag) till biskop i ett stift utvald, men i sitt ämbete ännu icke stadfäst eller invigd person.
Eleeson l. Eleison, Grek., "förbarma dig". Se Kyrie eleeson.
Källa: Project Runeberg ·
