Sida 571
Fenner von Fenneberg, Daniel
hvilken hade den egenskapen att det, hvarom de malande sjöngo, frambragtes af qvarnen. Ingen hade förut funnits nog stark att draga qvarnen, men Frode lät föra sina trälinnor dit och befallde dem att mala guld, fred och lycka åt konungen; dock unnade han dem ej längre sömn än till första hanegället eller längre hvila, än som behöfdes för att qväda en sång. Det berättas då, att de sjöngo Grottesången (se d. o.), men att de, innan de slutade qvädet, molo en fiendehär mot Frode. Samma natt kom sjökonungen Mysing och dräp Frode samt tog mycket byte och gjorde slut på Frodefreden. Mysing bortförde på sina skepp både qvarnen Grotte samt Fenja och Menja och befallde dem att mala salt. De molo så länge tills skeppen sjönko i hafvet; från den tiden blef hafsvattnet salt, och en malström uppkom, der vattnet forsar ut och in genom qvarnstensögat. -- Namnet Fenja är beslägtadt med fen, träsk, vatten; Menja med men, halskedja, guldkedja. Enligt J. Grimm skulle Fenja och Fanigold (se d. o.) häntyda på vinnandet af det enligt folktron i träsk och floder förborgade guldet; Menja och Manigold syfta än tydligare på guldets förvärf. N. M. Petersen erinrar om att fornnord. men äfven betyder en uppskuren grästorfva och finner i myten en tanke om rikedomen och välsignelsen af den odlade mossen och af den plöjda åkern. Myten fortlefver, om än något förändrad, äfven i vår tids folksägner. -- Fenjas mjöl eller Menjas mjöl är en i fornnordisk poesi vanlig benämning på guld. Th. W.
Fenkål, bot., farmak., det svenska namnet (förvrängdt af T. fenchel) på Foeniculum officinale All., var. vulgare Gaertn. (Anethum Foeniculum L.), en i södra Europa å steniga ställen vild umbellifer, af hvilken flere varieteter, dels fleråriga dels ettåriga, odlas såväl der som i mellersta Europa (sällan i Sverige). Stjelken är glatt, strimmig, daggblå; bladen nedtill tre gånger, högre upp en eller två gånger parbladigt delade i trådsmala flikar. De dubbla svepelösa flockarnas gula fembladiga blommor utvecklas under Juli och Augusti, och frukten, Fructus foeniculi, som i Sverige är officinel, liksom i många andra land, utgör i torkadt tillstånd den bekanta drogen fenkål, som vanligen har fruktens båda hälfter (delfrukterna) åtskilda. Fenkålen igenkännes genom de 6--8 mm. långa delfrukternas kullriga rygg, deras höga, tunna åsar, hvilka äro något blekare än den gulbruna, något åt grönt dragande grundfärgen. Den vanligast i Sverige förekommande fenkålen är af den fleråriga varieteten. Den handelsväxt, som kallas söt eller romersk fenkål, Fructus foeniculi romani, fås af den ettåriga afarten F. officinale, var. dulce DC., och består af centimeterlånga, krökta, gulaktiga delfrukter, med smala, grönaktiga fåror ("åsdälder") mellan nästan vingade åsar. Ur frukterna framställes genom destillation med vatten den officinella flyktiga fenkålsoljan, AEtheroleum foeniculi, som är färglös eller svagt gulaktig och består af en fast och en flytande anetol samt en s. k. kamfén. Fenkålsoljan stelnar vid + 5° till + 10° C. Fenkål innehåller äfven fet olja och socker. Den
nyttjas såsom ett värmande, väderfordrifvande, digestionsförbättrande och äfven mjölk-ökande medel. Den ingår sålunda i "Roséns ampulver" (Pulv. magnesiae aromaticus). Fenkålsvatten gifves ofta theskedsvis åt späda barn mot kolikplågor, men missbrukas i detta fall ofta. O. T. S.
Fenkålsolja. Se Fenkål.
Fenneberg, Fenner v. Se Fenner von Fenneberg.
Fennek, äfven kallad zerda l. öckenräf (Canis cerdo l. zerda), zool., hör till underslägtet Megalotis, hundslägtet (Canis) och hunddjurens familj (Canida). Han igenkännes bl. a. på det lilla räflika hufvudet, med de mycket stora, breda, upprättstående öronen, hvilka erinra om fladdermössens, de långa borstlika morrhåren, de ovanligt stora ögonen, den långa buskiga svansen o. s. v. Han har en höjd af 21 cm. och en längd af 43 cm., den 25 cm. långa svansen oberäknad. Den mjuka, silkeslena pelsen är på de öfre kroppsdelarna brungul, på de undre hvit; hufvudet är hvitaktigt, med en isabellfärgad fläck på hvardera sidan, mellan ögat och mungipan. Han tillhör Nord-Afrika, för hvars öcknar han är mera karakteristisk än sjelfva gazellen. Det sluga och illpariga i uttrycket erinrar om räfven och röjer, liksom hela hans gestalt, vid första anblicken en hög grad af liflighet i såväl yttre som inre hänseende. Han är ett nattligt djur, hvilket, liksom andra öcknens varelser, först efter solens nedgång vaknar till nytt lif. I sällskap med hyenor och schakaler får man då se fenneken sakta och försigtigt smyga omkring i bergsklyftorna eller i gräset på slätten, under det han lyssnar och vädrar åt alla håll. Intet undgår hans uppmärksamhet, vare sig gräshoppan, som surrande gör några språng, eller ödlan, som sakta glider framåt. Bägge utgöra läckerheter för fenneken. Hans hufvudsakliga föda består dock af fogel, synnerligast stepphöns, på hvilka öcknen erbjuder så riklig tillgång. Ett sällsamt skådespel företer fenneken, då han, tack vare sin skarpa hörsel och sitt fina väderkorn, upptäckt en flock dylika höns i sin närhet. Ljudlöst och krypande utefter marken närmar han sig försigtigt, steg för steg, sitt mål. Hans ögon glänsa, då han med en passionerad jägares eller läckergoms hänförelse kastar sina blickar bort till de intet ondt anande foglarna. Hela hans inre är idel lif, och dock förefaller han till det yttre helt och hållet lugn. I nästa ögonblick kastar han sig med ett språng öfver sitt rof: ett kort flaxande och stepphönan ligger död vid hans fötter. J. G. T.
Fenner von Fenneberg, Daniel, österrikisk revolutionsman, f. 1820, d. 1863, var officer i österrikisk tjenst, men tog afsked 1843 och måste för sin skrift Österreich und seine armée (1847) lemna landet. Redan följande år vände han dock tillbaka till Wien och blef en af ledarna för Oktoberupproret (1848), men måste vid stadens intagande af de kejserliga trupperna fly till Pfalz, der han i Maj 1849 ställdes i spetsen för den pfalziska folkhären. Efter ett misslyckadt försök att öfverrumpla fästningen Landau blef han afskedad. F. begaf sig derefter
Källa: Project Runeberg ·
