Sida 139
4. Ehrensvärd, Gustaf Johan, friherre, den föregåendes kusin
högre, mera dynamisk uppfattning af dess väsende". -- De vigtigaste bidragen till kännedomen om E:s konstfilosofi äro: B. von Beskow, "Carl Aug. Ehrensvärd" (i Vitt. hist. och ant. akademiens Handl., del. 16, 1841), P. D. A. Atterbom, "Svenska siare och skalder", del. I, G. Ljunggren, "Jämförelse emellan Ehrensvärd och Winckelmann såsom konstfilosofer" (i Sv. akadts Handl., XXIX, 1857) samt "Om Ehrensvärds konstfilosofiska ståndpunkt" (i Sv. akad:s Handl., XLVI, 1871), och A. Nyblæus, "Den filosofiska forskningen i Sverige", I. 1. (1873).
E. var i sjelfva verket en äkta konstnärssjäl, hvilken genom behofvet af klarhet och sammanhang i sina åskådningar drefs in på det filosofiska området. Der blef han emellertid aldrig så fulländad eller så fri som i sina teckningar, hvilka han i tusental strödde omkring sig. Mest berömda bland dessa är en samling små teckningar, hvilken af J. G. Oxenstierna fick namnet Snillets lek i svenska historien och som utmärker sig lika mycket genom fyndighet och qvickhet i tankarna som genom raskhet i utförandet. En annan betydlig samling, reseskisser och utkast under E:s italienska resa, förvaras i Akademiens för de fria konsterna boksamling. E:s flesta teckningar voro tvillingfödda med ordet. Endast sällan tecknade han utförliga kompositioner eller gaf sina utkast en mera vårdad form. Der han det gjorde, visade sig, att han egde mycket sinne för sammansättning och teckning, ehuru han till följd af sitt dilettantiska sysslande med konsten ej vann den säkerhet och fulländning, som tillhöra mästaren. Ganska många af hans pennteckningar missprydas af frivola drag, som omöjliggöra utgifvandet af någon större samling. -- Jfr levnadsteckningen af C. Eichhorn i dennes upplaga af E:s skrifter (1866). -rn.
4. Ehrensvärd, Gustaf Johan, friherre, memoarförfattare, den föregåendes kusin, son af dåv. artillerikaptenen, sedermera generalmajoren frih. K. Ehrensvärd (f. 1713, d. 1770), föddes d. 20 Febr. 1746. Redan 1753 inskrefs han i arméns rullor och blef 1762 fänrik vid Arméns flotta, hvars chef då var Augustin E., hans farbror. 1767 anställdes han som kammarherre vid kronprinsen Gustafs nybildade hof och lemnade då den militära banan. 1770--71 var han kronprinsen följaktig på dennes utländska resa och fortfor efter Gustafs tronbestigning att tjenstgöra såsom kammarherre till 1780. Med sin anställning vid hofvet förenade E. 1773--76 direktörsbefattningen vid Svenska teatern samt var efter 1777 fullmäktig i Generaltull-arrende-societeten. 1780 lemnade han hofvet och sändes såsom svensk envoyé till Holland. Denna beskickning utbytte han 1782 mot sändebudsplatsen i Berlin, der han afled d. 24 Febr. 1783. -- Inom Gustaf III:s hof högt aktad för sin hederliga och oförvitliga karakter, sina kunskaper och sin literära begåfning samt tillika ansedd såsom skicklig ämbetsman och diplomat, hade dock E. ej så stor ryktbarhet hos sin samtid, som han fått hos efterverlden, nämligen efter offentliggörandet af de dagboksanteckningar från Gustaf III:s hof, genom hvilka han kommit att intaga en af de främsta platserna ej allenast bland sin tids
memoarförfattare, utan äfven bland dess prosaskriftställare. Redan som tjugotreårig kammarherre underhöll han lifliga förbindelser med samtidens literära personer, bl. a. Olof Bergklint och K. K. Gjörwell. Med hänryckning studerade han Rousseau och synes hafva gått upp i dennes dyrkan af naturen. I sina bref till Gjörwell, hvilka andas den något känslosamma vänskap, som tillhörde egendomligheterna hos slutet af det 18:de årh., gaf han ofta luft åt sin leda vid hoflifvet, hvilket han fann "likna ett fängelse". Vid denna tid lemnade han åtskilliga bidrag till Gjörwells tidningar, ehuru alltid under den strängaste anonymitet. Från sin resa med kronprinsen 1770 hemsände E. till Gjörwell och sin ungdomsvän grefve K. J. Ekeblad lifliga och underhållande (ännu otryckta) skildringar, hvilka röja den blifvande memoarförfattaren och erbjuda åtskilligt af allmännare intresse, särskildt från besöken vid hofven i Danmark och Tyskland. I Paris knöt han förbindelse med de franske encyklopedisterna och en mängd andra ryktbara skriftställare. Helvetius, Marmontel, Thomas m. fl. hörde till hans dagliga umgängeskrets. "Om jag hade råd", skrifver han, "skulle jag önska att alltid få tillbringa mina dagar bland dem och söka en glädje, som jag på intet annat ställe återfinner -- glädjen att känna mig ega ett hjerta". E. började "memoirer" öfver denna utländska resa, men hann icke längre än till resans förberedelser. Dessa anteckningar äro de äldsta af hans hand, som blifvit bevarade. Derefter följa sammanhängande Journaler vid hofvet: Maj--Oktober 1776 samt från Juli 1779 till Juli 1780, då författaren lemnade fäderneslandet. Bevarade äro jämväl Strödda anteckningar öfver högtidligheter vid hofvet vid hvarjehanda tillfällen 1778--79 äfvensom en 1777 författad uppsats, Om svenska teaterns uppkomst, egentligen ämnad att innehålla en redogörelse för E:s förvaltning, men som derjämte är ett aktstycke af största vigt för svenska teaterns historia. Strödda bref, dels redan tryckta, dels ännu icke offentliggjorda, tjena till att fullständiggöra detta värdefulla memoarverk.
Sådan E:s personlighet visar sig i yngre åren -- allvarlig och fallen för reflexioner, i andan af tidens lefnadsvishet, något känslofull, i Rousseaus smak, men derjämte med ett vaket öga och ett skarpt iakttagande förstånd -- sådan framträder han äfven i dagboksanteckningarna. Hofmannen tränger väl filosoien och naturdyrkaren något i skuggan, och den lätta umgängestonen i Gustaf III:s hof förnekar sig icke i framställningen; men författaren visar sig dock mest såsom den allvarsamme betraktaren af det brokiga lifvet, från hvilket han gerna håller sig på ett visst afstånd. Samtida personer och tilldragelser bedömer han i allmänhet med lugn och oveld, och ehuru under senare delen af sitt hofmannalif nära förbunden med den ryktbare partichefen Axel Fersen, är han dock långt ifrån att intaga dennes ensidiga partiståndpunkt. E:s journal, förd dag för dag öfver tilldragelser vid hofvet, gör icke, såsom Fersens memoarer, anspråk på att lemna en samtidens historia, men den tecknar, åskådligare och mera tillförlitligt än andra samtida anteckningar,
Källa: Project Runeberg ·
