Sida 22
Dümmier, Ernst Ludvig, tysk historiker
förnämsta skrifter äro följande: Natürliche dialektik, neue logische grundlegung der wissenschaft und philosophie (1865), Kritische geschichte der philosophie von ihren anfängen bis zur gegenwart (1859; 3:dje omarb. uppl. 1878), Cursus der philosophie als streng wissenschaftlicher weltanschauung und lebensgestaltung (1875), Logik und wissenschaftstheorie (1878), Der werth des lebens (1865; 2:dra omarb. uppl. 1877), Kritische geschichte der nationalökonomie und des socialismus (1871; 3:dje omarb. uppl. 1879), Cursus der nationalund socialökonomie, einschliesslich der hauptpunkte der finanzpolitik (1873; 2:dra uppl. 1876), Kritische geschichte der allgemeinen principen der mechanik (prisbelönt af filosofiska fakulteten i Göttingen, 1873; 2:dra uppl. 1877) och Robert Mayer, der Galilei des 19:ten jahrhunderts. Eine einführung in seine leistungen und schicksale (1879). D:s filosofi är i vissa hänseenden nära befryndad med den franska positivismen. Sjelf den förste som i Tyskland gjorde sig till förespråkare för sistnämnda verldsåsigt, sluter sig D. till dess upphofsmans, Comtes, dogmatiska betraktelsesätt genom att på god tro antaga både rummets och sinneverldens verklighet i och för sig, oberoende af det förnimmande subjektet, samt möjligheten att omedelbart genom varseblifningen och det sinliga förståndet vinna ett filosofiskt vetande. Från Comte afviker han likväl i åtskilliga punkter, i synnerhet derutinnan att han dels bryter stafven öfver dennes senare, under "förfallsperioden" tillkomna lärosatser, hvilka stå i samband med hans försök att stifta en ny religion, dels beslutsamt öfverskrider den hårfina gränslinie, som skiljer positivismen från den obeslöjade materialismen. I hans s. k. "verklighetsfilosofi" finnes nämligen lika litet som i positivismen någon plats för den i sig sjelfständige anden. Det till sitt begrepp oändliga och enda, alltså förutsättningslösa "universela varandet", som utgör "det något, i hvilket allt, som är till, sammanknytes till en enhet", benämnes af D. naturen. Denna, i sin tillvaro evig och i sina grundämnen oföränderlig, har med hänsyn till sina tillstånd en gång börjat utveckla sig -- lydande den från en hittills oförklarad "urtilldragelse" härrörande lagen för det identiskas, det med sig sjelf likartades, "differensbildning", eller söndring i ett olikartadt -- och är stadd i en oafbruten rytmisk förändringsprocess, som dock ej har kretsloppets beskaffenhet, utan ständigt alstrar nya former. I materiens minsta beståndsdelar, atomerna, samt i dessas inneboende krafter ser D. den yttersta förklaringsgrunden till verldsalltets innehållsrikedom, i det att dessa atomer tänkas med hvarandra ingå de tallösa föreningar, som träda i dagen inom den oorganiska och organiska naturen. Hos menniskan är sjelfmedvetandet resultatet af en viss bestämd vexelverkan mellan organismens fysisk-kemiska krafter. En iridividuel och substantiel själ finnes icke. Själen är ej annat än en "grammatisk substantivering". Personligheten är ej någonting ursprungligt; den är, på grundvalen af det kroppsliga, "en kausal daning af andra ordningen". Denna till utgångspunkten strängt mekaniska, till syftet
monistiska verldsförklaring spränges dock genom det dualistiska införandet af en ny, teleologisk princip: de "allmänna slägtbegreppcn", eller de "typiska, formgifvande idéerna", hvilka innesluta "det skapande element", hvarförutan D. -- i denna punkt höjande sig öfver den vulgära materialismen -- ej tror sig kunna förklara öfvergången från det oorganiska till det organiska eller öfver hufvud det i och med utvecklingens eget begrepp gifna fortgåendet mot en allt högre fullkomlighet. -- På det praktiska området söker D. genomföra en vetenskapligt rättfärdigad optimistisk verldsbetraktelse, i polemisk motsats till den moderna pessimismen (jfr Optimism och Pessimism). Medgifvande befogenheten af den "entrüstungspessimismus", som endast är ett annat namn för den sedliga harmen öfver det förvända och onda i de sociala tidsförhållandena, bekämpar han med stor skärpa såväl den Malthus-Darwinska "befolkningspessimismen", enligt hvars teori individerna, under "kampen för tillvaron", ömsesidigt sträfva att afhända hvarandra vilkoren för en fortsatt existens, som den Schopenhauer-Hartmannska "jenseitigkeits"-pessimismen, hvilken -- i stället för att genom "heroisk aktion" gripa omgestaltande in i samhällsförhållandena -- på andra sidan grafven, i det tomma intet, hoppas räddning undan lifvets elände. Lifvet har i sig sjelf sitt värde; måttstocken för dettas rätta uppskattande är den normala, naturenliga känslan. Vårt slägte, beherskadt af "lidelsen för en högre tillvaro", eftertraktar såsom sitt högsta mål humanitet eller förädlad mensklighet. Detta mål uppnås, i oändlig approximation, genom ett framåtskridande, hvars inre drifkraft är "differensens lag", i hvars ljus det onda ter sig såsom "det nödvändiga uppvärmningsmaterial, genom hvilket lifsspelet hålles i gång". Hinders och motstånds öfvervinnande i oaflåtlig brottningskamp utgör vilkoret för vinnandet af en stegrad lust och lycka. Vid den utförligare redogörelsen för sitt politisk-sociala framtidsideal har D. i väsentliga punkter närmat sig den nutida socialdemokratiens ultraradikala åskådningssätt. C. v. B.
Dülken, stad i preussiska regeringsområdet Düsseldorf (Rhenprovinsen). 6,102 innev. (1875).
Dülmen, stad i preussiska regeringsområdet Münster (Westfalen). Omkr. 4,000 innev. Hertigens af Croij-Dülmen residensslott.
Dümichen, Johannes, tysk egyptolog, född d. 15 Okt. 1833 i Schlesien och sedan 1872 professor i egyptologi i Strassburg, har i arkeologiskt syfte företagit åtskilliga resor till Egypten och Nubien samt var efter invigningen af Suezkanalen (1869) den tyske kronprinsen följaktig på hans färd genom dessa land. Skrifter: Bauurkunde des tempels von Dendera (1865), Altägyptische tempelinschriften (1867), praktverket Die flotte einer ägyptischen königin (1868), Historische inschriften altägyptischer denkmäler (1867--69), Resultate einer archäologischen expedition (1869), Baugeschichte und beschreibung des Denderatempels (1877) och Die oasen der libyschen wüste (1878) m. fl.
Dümmler, Ernst Ludvig, tysk historiker, född d. 2 Jan. 1830, sedan 1866 professor i
Källa: Project Runeberg ·
