Sida 429
Evangliebok, bok, som innehåller de delar af de fyra evangelierna
d. 25 Juni s. å. E. utmärkte sig ej blott som krigare genom tapperhet och själsnärvaro, utan jämväl som menniska genom oegennytta, gudsfruktan och ovanligt stor bildning. Han författade bl. a. Ueber den kleinen krieg (1785) och Beispiele grosser helden (1797--1800).
2. Ewald, Herman Frederik, dansk novellist, den föregåendes sonson, född i Köpenhamn d. 13 Dec. 1821, student 1843, blef längre fram landtbrukare och landtmätare i Slesvig, till dess han efter fredsslutet 1864 flyttade till Danmark, hvarest han sedan har lefvat som författare. Sedan 1860, då novellen Valdemar Krones ungdomshistorie (4:de uppl. 1876) utkom, har han nästan hvarje år utgifvit en större berättelse och en mängd mindre: Frants Böckmann, den första af hans historiska romaner (1861), Familien Nordby (1862; 2:dra uppl. 1872), en nutidsberättelse. E:s bästa arbete af detta slag, Johannes Falk (1865; 2:dra uppl. 1870), Svenskerne paa Kronborg (1867; 4:de uppl. 1878; "Svenskarne på Kronborg", 1871), Knud Rydbjergs livseventyr (två upplagor 1868), Hvad Ellen vilde (1869; 2:dra uppl. 1875), Den skotske qvinde paa Tjele (1871; 2:dra uppl. 1872), Agatha (1873; 2:dra uppl. 1876), Knud Gyl-enstjerne (1876), Niels Brahe (1877; "Nils Brahe", 1880) och Blanca (1878). Sedligt och religiöst allvar som djupt liggande grundstämning, rikedom på goda poetiska motiv i förening med frisk realism, fullhet och fasthet i karaktersteckningen, i synnerhet hos qvinnan, en viss aristokratisk sjelfbehärskning i diktionen och stor noggranhet i återgifvandet af hvarje stånds och tids drägt, i synnerhet den språkliga, utgöra de stora förtjensterna hos E., hvilka, oaktadt den bredd och den kyla, hvaraf hans framställning stundom lider, obetingadt ställa honom främst bland nu lefvande danska novellister. C. R.
Ewald, Georg Heinrich August von, tysk orinntalist, bibelforskare, f. 1803, d. 1875, blef 1827 e. o. och 1831 ordinarie professor i filosofi vid universitetet i Göttingen. 1835 erhöll han professuren i orientaliska språk. Såsom en af de sju göttingenprofessorerna, hvilka protesterade mot upphäfvandet af den hannoverska grundlagen, blef han 1837 afsatt från sitt ämbete, men utnämndes redan följande året (1838) till professor i Tübingen, först inom filosofiska, sedan (1841) inom teologiska fakulteten. E:s arbeten öfver hebreiska språkets grammatik, bibelns exegetik och det israelitiska folkets historia hafva varit epokgörande för forskningarna på dessa områden. Vigtigast bland hans arbeten äro: Ausführliches lehrbuch der hebräischen sprache (1827; 8:de uppl. 1870), Die poetischen bücher des Alten bundes (1835--37; 2:dra uppl. 1866 f.), Geschichte des volkes Israel (1843--59; 3:dje uppl. 1864 f.) och Theologie des Alten und Neuen bundes (1871--75). Äfven de öfriga österländska språken, särskildt arabiskan, arameiskan, etiopiskan, persiskan och sanskrit, gjorde E. till föremål för djupgående studier. I många afseenden oöfverträffad är hans Grammatica critica linguae arabicae (1831--33). I Sprachwissenschaftliche abhandlungen sökte han bryta en ny väg för bevisen om den inre
frändskapen mellan alla jordens språk. Äfven som universitetslärare var E. synnerligen framstående, och många lärda män hafva utgått ur hans skola. Derjämte fann han tid att i tal och skrift inlägga sitt votum i de från 1862 fortgående kyrkliga striderna i Hannover, och han var 1863 en af upphofsmännen till den nya hannoverska kyrkolagen. Efter tyska kriget 1866 och Hannovers införlifvande med Preussen blef E., som vägrade att aflägga trohetsed åt sin nye monark, försatt ur tjenstgöring och 1868 beröfvad "venia legendi". Från den tiden uppträdde han såsom en öppen motståndare till den nya ordningen och kämpade, dels genom flygskrifter, dels såsom representant för staden Hannover i nordtyska och tyska riksdagen, på det hänsynslösaste sätt mot annexionspolitiken.
Ewald, Ernst Deodat Paul Ferdinand, tysk historiemålare, f. 1836, lärjunge af Steffeck i Berlin och Couture i Paris, studerade 1863--64 uti Italien äldre freskomålningar samt bosatte sig 1865 i Berlin, der han sedan 1868 egnat sin verksamhet åt konstindustri-museet, för hvars undervisningsanstalt han blef direktör 1874. (De sju dödssynderna och väggmålningar ur Nibelungen-sagan i Berlins Nationalgalleri m. m.).
Evalvera (rättare evaluera, Fr. évaluer). handelst., uppskatta, värdera; beräkna olika mynt-, mått-, mål- ell. vigtsorters förhållande till hvarandra. -- Evalvation l. Evalvering, uppskattning, prisbestämning; beräkning af en mynt-, mått-, mål- eller vigtsorts förhållande till en annan sort.
Evan, Grek., Lat. Evan (Euan), binamn för Bacchus; bacchantinnornas jubelrop vid Bacchusfesten. Jfr Evoë.
Evander, Grek. -dros, enl. sagan en arkadier, som bosatte sig på det palatinska berget vid Tiberfloden. Han skall hafva uppträdt såsom lagstiftare samt främjare af sed och ordning i Latium, der han införde bruket af bokstafsskriften äfvensom dyrkan af den lycaeiske Pan. Vid närmare undersökning af sagan visar det sig dock, att E. ("den gode mannen") egentligen är ett annat namn på Faunus ("den välvillige guden"), en fornlatinsk nationalgud, som uppfattades såsom en huldrik naturande, hvilken befordrade fruktsamhet och mensklig odling samt var i besittning af siareförmåga. Faunus sammansmälte sedan med den grekiske Pan. Jfr Carmenta och Faunus. R. Tdh.
Evangeliarium. Se Evangeliebok.
Evangelical friends. Se Qväkare.
Evangeliebok (Evangeliarium l. Evangelistarium), bok, som innehåller de delar af de fyra evangelierna, hvilka vid den offentliga kristna gudstjensten skola föreläsas och betraktas. Motsvarande samling af stycken ur epistlarna, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken kallas epistolarium. Stundom sammanfattas, såsom t. ex. i Sverige är allmänt brukligt, bägge delarna (jämte särskilda böner före episteln och efter evangeliet för hvarje sön- och helgedag) under benämningen evangeliebok. I denna finnas dessutom upptagna, såsom bihang, utdrag ur kyrkohandboken samt åtskilliga böner.
Källa: Project Runeberg ·
