Sida 572
Fennomani, egentl. finskhetsvurmeri
till Schweiz samt derifrån till Nord-Amerika, der han i New York utgaf en tysk veckotidning, "Atlantis".
Fenneslunda, socken i Vestergötland, Elfsborgs län, Ås härad. Arealen 2,143,5 har. 412 innev. (1880). Annex till Ving, Skara stift, Ås kontrakt.
Fennoman, "finskhetsifrare", anhängare af den fennomanska rörelsen i Finland. Se Fennomani.
Fennomani (af Nylat. fennus, och Grek. mania, vurm, lidelsefull förkärlek), egentl. finskhetsvurmeri, namn på en språkligt nationel rörelse i Finland. Den misströstan, som efter 1809, under intrycket af styrelsens reaktionära grundsatser, gjort sig gällande bland Finlands bildade allmänhet, begynte under åren 1820--40 småningom vika för en fosterländsk rörelse, hvilken omfattade en mängd olikartade politiska och patriotiska sträfvanden. Ett moment af stor betydelse i denna riktning var det vaknande intresset för det finska språkets uppodling och för insamlandet af den finska folk-poesiens ännu på folkets läppar lefvande alster. Bland arbetare på detta område må nämnas R. v. Becker, G. Renvall, J. A. Sjögren. J. Judén och Z. Topelius d. ä., hvilka nitiskt verkade för grundläggandet af en literatur på finskt språk. Deras arbete upptogs och fortsattes af Elias Lönnrot, M. A. Castrén m. fl. betydande forskare och skriftställare, och denna literära rörelse erhöll år 1831 en centralpunkt genom stiftandet af Finska literatursällskapet, hvilket genom utgifvandet af sådana verk som Kalevala, Kanteletar m. fl. verksamt bidragit till den finska literaturens höjande. Betydelsefullt i detta afseende var äfven inrättandet af en lärostol för finska språket vid universitetet n Helsingfors, 1851. Ett af regeringen 1850 utfärdadt förbud mot finska språkets användande i andra tryckalster än arbeten af ekonomiskt och religiöst innehåll hämmade endast i ringa mån dessa sträfvanden, hvilka icke böra förblandas med den social-politiska fennomanien, ehuru de dock med skäl kunna betraktas såsom den mark, ur hvilken denna uppspirade. -- Redan i den 1821 af A. I. Arwidsson utgifna tidningen "Åbo morgonblad" uttalade sig såväl utgifvaren som en af medarbetarna, G. E. Ehrström, i en anda, som bådade, att frågan om finska språkets användande vid domstolarna och ämbetsverken samt i skolorna snart skulle träda i förgrunden. Dock förklingade dessa och andra spridda uttalanden nästan ohörda, och det var först J. V. Snellman, som i tidningen "Saima", åren 1844-- 46, bestämdt och klart formulerade de fennomanska doktrinerna. Utgående från de vid denna tid inom den tyska filosofien gällande nationalitetsteorierna, enligt hvilka ett folk genom att upptaga element af främmande härkomst och språk störes i sin bildnings regelbundna utvecklingsgång, sökte J. V. Snellman orsaken till Finlands låga ståndpunkt i literär och andlig kultur i det svenska språkets och den svenska bildningens förherskande inflytande. "Vårt land", yttrade han bland annat, "delar öde med flere andra land, der en utländsk kultur
förqväft uppkomsten af den inhemska". "En sådan utländsk bildning", yttrade han vidare, "måste sakna allt intresse hos nationen, all sjelfständighet och all kraft att utveckla sig. Och ett folk, som aldrig hinner någon annan bildning, måste sjelf gå under och försvinna såsom nation". I det finska språkets höjande från att vara endast ett allmoge-språk, som saknade all betydelse för de högre bildningssträfvandena, till ett bildningens och undervisningens språk såg Snellman derför det enda medlet för betryggandet af Finlands framtid, ty en inhemsk kultur kunde skapas endast af en "ny generation", uppvuxen under inverkan af en nationel, finsk-språkig bildning. Dessa uttalanden, som oafbrutet upprepades i "Saima" och i det af Snellman senare utgifna "Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning", blefvo den gnista, som tände den finsknationella hänförelsen till lif. Sedan begreppet finsk-språkig nationalitet var funnet, och den svenska kulturen i Finland blifvit benämnd ett "främmande ok", egde den social-politiska fennomanien den bas, på hvilken dess framtida utveckling skulle byggas.
Det bör märkas, att J. V. Snellman, hvars teoretiska yrkanden åsyftade en fullkomlig omgestaltning af Finlands kulturförhållanden, uttalade sig med mycken moderation i fråga om praktiska åtgärder. Också var det först vid början af 1860-talet som ett praktisk-politiskt parti, det Jung-fennomanska, bildade sig med uppgift att genomföra de fennomanska idéerna. Till en början räknades J. V. Snellman icke till partiet. Dess hufvudorgan "Helsingin uutiset" (Helsingfors' nyheter), till hvars redaktörer hörde Y. Koskinen (G. Z. Forsman) och A. Meurman, förklarade år 1863 öppet, att Snellmans personliga egenskaper, särskildt hans naturliga oböjlighet, hindrade honom att blifva ledare för ett parti, hvarjämte han framställdes såsom mera konservativ än de öfriga finskhetsifrarna, då det gällde förverkligandet af finskhetens fordringar. Äfven den omständigheten att Snellman 1863 blef medlem af Finlands högsta styrelseverk hindrade honom att verksamt ingripa i partiförhållandena. Deremot blef G. Z. Forsman, sedan 1863 professor vid universitetet i Helsingfors, partiets ledare. Den första punkten i partiets program var genomdrifvandet af en reform i finska språkets användande vid domstolarna och vid ämbetsverken. I detta fall stodo dock fennomanerna icke ensamma. Tvärtom gjordes äfven från icke-fennomansk sida yrkanden i detta syfte. Ett kejserligt stadgande af d. 1 Aug. 1863, hvilket lärer utverkats förnämligast genom J. V. Snellmans bemödanden, bestämde, att det svenska språket visserligen fortfarande skulle förblifva Finlands officiella språk, men att det finska tungomålet skulle anses lika berättigadt med svenskan i allt, som omedelbart rörde den egentliga finska befolkningen i landet, och att denna det finska språkets rätt senast vid 1883 års utgång borde träda i full utöfning äfven i afseende å de från domstolarna och ämbetsverken utgående expeditionerna. Detta stadgande mottogs med nästan odeladt bifall, och ej mindre erkännande
Källa: Project Runeberg ·
