Sida 760
Flygpungdjur
ekorren, P. volans, uppgifves hafva fordom förekommit i Lappland, men har i detta århundrade ej blifvit anträffad derstädes. Deremot är han långt ifrån sällsynt i Polen och Ryssland; allmännast är han emellertid i Sibiriens skogar. Till färgen är han ofvan ljusgrå eller askgrå med grågul anstrykning och undertill hvitaktig. I längd mäter han omkr. 17 cm., utom den 10 cm. långa, nästan tvåsidigt håriga svansen. Han föder sig af barrträdens och björkarnas knoppar och frön, bor uti ihåliga träd och klättrar särdeles snabbt. En annan art, assapanen, P. volucella, är rödgrå och förekommer i stora skaror i Nord-Amerika. En tredje art, taguanen, P. petaurista, den största medlemmen i slägtet, uppnår storleken af en katt samt tillhör Siam och vissa delar af Ostindien. J. G. T.
Flygel (T. flügel, egentl. vinge). 1. Krigsv., såväl den yttersta delen som hvardera delen på ömse sidor om midten af en uppställd trupp eller en ställning. -- Flygelbefäl, flygelkarl o. s. v. kallas det befäl, den man o. s. v., som har sin plats på flygeln. -- Flygelframdragning kallas vid kavalleriet den riktningsförändring, som under marsch uppkommer genom framåtsvängning med den ena flygeln, under det den andra något minskar takten. Den motsvaras vid infanteriet af direktionsförändring. -- 2. Byggnadsk., en mindre sidobyggnad (fristående eller förenad med hufvudbyggnaden), som bildar vinkel mot en hufvudbyggnad, flygelbyggning; hvardera änden af en större byggnads fasad, gafvel; hvardera af de rörliga halfvorna på en dubbeldörr, dörrflygel. -- 3. Musikt., se Pianoforte. 1. C. O. N.
Flygeladjutant, i flere utländska arméer, såsom den preussiska och den ryska, benämning på regentens personliga adjutanter, så vida de icke innehafva generals grad, i hvilket fall de benämnas generaladjutanter. C. O. N.
Flygelframdragning, krigsv. Se Flygel, 1.
Flygelhorn. Se Bygelhorn.
Flygfisk-slägtet. Se Exocoetus.
Flyghane- l. flygsimp-slägtet, Dactylopterus, zool., hörande till de taggfeniga fiskarnas afdelning (Acanthopterygii). En dithörande art, D. volitans, finnes i Medelhafvet. Den är till färgen ofvan brun, under rödaktig, med svartbruna, af blått fläckiga fenor, och har en längd af omkr. 0,4 m. Med sina bröstfenor, hvilka äro starkt utvecklade, lyfter sig fisken ur vattnet i luften, då han är utsatt för sina fienders förföljelser, och han kan derigenom sväfva fram i luften ganska betydliga sträckor. J. G. T.
Flyghundar, Pteropina, zool., en familj af samma omfång som och sammanfallande med de fruktätande fladdermössens underordning, igenkännas på den i allmänhet spetsigt utdragna nosen, de med plattad krona försedda kindtänderna, den vanligen korta svansen o. s. v. De likna för öfrigt till kroppsformen de egentliga fladdermössen, men äro betydligt större, hafva ett hufvud, som erinrar om räfvens eller hundens, och tillhöra den gamla verldens heta land, östra Afrika och södra Asien. De lefva i skuggrika skogstrakter, der man får se dem hänga på trädens grenar, med hufvudet nedåt. De
äro ofta i rörelse äfven under dagen, men deras egentliga verksamhet börjar med skymningen. Söta frukter, bananer, persikor o. s. v. äro deras älsklingsföda. Också anställa de icke obetydlig skada i trädgårdar. Till följd af sin storlek och sitt egendomliga utseende hafva de af ålder betraktats såsom fruktansvärda vidunder, hvilka kunna vara farliga till och med för menniskan. De äro likväl i sjelfva verket högst oskadliga och fredliga. Deras kött ätes i flere trakter och säges vara ganska välsmakande. Till flyghundarnas familj höra slägtena Pteropus, Harpyia m. fl. J. G. T.
Flyghund- l. fladderhundslägtet, Pteropus, zool., hörande till familjen Pteropina och de fruktätande fladdermössens underordning, igenkännes derpå att pekfingret har kloformig nagel, att svans saknas, att tummen är fri o. s. v. Den största arten, flygande hunden eller kalongen, P. edulis, mäter omkr. 40 cm. i längd och omkr. 1,5 m. mellan vingspetsarna. Färgen är svartbrun, med en dragning åt roströdt på halsen. Hans hemland är Ostindien och de närgränsande öarna. Synnerligen vanliga äro flyghundarna i Javas och Sumatras skogar, der de massvis hänga i träden, i upp- och nedvänd ställning. Under dagen hålla de sig stilla, men flyga straxt efter solens nedgång omkring för att söka sig föda. Kalongens flygt ar tämligen långsam, men uthållig. Under ljusa nätter utgör jagten efter detta djur en förlustelse för såväl nybyggarna som infödingarna på Java, hvilka förtära dess kött. En annan art, den egyptiska flyghunden, P. aegyptiacus, är endast hälften så stor som den förre, hvilken han för öfrigt liknar till utseende och lefnadssätt. Han förekommer ganska allmänt i Nildeltat. J. G. T.
Flygmaskin, en apparat, hvars ändamål är att sätta en person i stånd att höja sig upp i luften, att sväfva i densamma och att, oberoende af luftströmmens riktning, röra sig åt hvilket håll som hälst. Lusten att efterhärma foglarnas flygt har funnits i alla tider, äfven i de förhistoriska, hvilket bevisas af sagan om Daedalus och Ikaros. Archytas i Tarent skall hafva förfärdigat en flygande dufva af trä. En viss Danti, som lefde i Perugia på 1600-talet, berättas hafva försett sig med vingar och med en mekanism för deras manövrering samt med denna apparat kastat sig ut från ett högt torn. Han lärer, med stort buller och bång, lyckligt hafva kommit öfver stadens torg och äfven flere gånger flygande kastat sig ned i Lago di Perugia (Trasimen-sjön). Urmakaren Jakob Degen anställde 1808 i Wien försök med en flygmaskin. Med en ballong uppsteg han först ganska högt, gjorde sig sedan fri från ballongen, sänkte sig derpå småningom och kom till marken utan att hafva tagit skada. Långt flere än de lyckade flygförsöken äro emellertid sannolikt de, som haft en ogynsam utgång. De mer eller mindre intressanta berättelserna om flygförsök i äldre och nyare tider bevisa, att flygmaskinens problem erbjuder de största svårigheter och ännu icke ens närmelsevis blifvit löst. L. A. F.
Flygpungdjur, Petaurus, ett slägte, hörande till familjen Phalangistidae ibland pungdjuren
Källa: Project Runeberg ·
