Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen

han deremot qväfva hvarje frihetssträfvande i dess födsel. På det andliga området verkade han i samma syfte genom sträng censur och genom att upprätthålla prestväldet samt jesuiternas inflytande. En rad af sammansvärjningar visade, huru F:s styrelsesystem skattades i riket. I Jan. 1848 utbröt slutligen på Sicilien en revolution, hvilken snart efterföljdes af allvarsamma oroligheter i Neapel. F. såg sig nu nödsakad att bevilja en efter franska kartan af 1830 bildad konstitution. Då F. emellertid ej ville gå in på sicilianarnas fordran på en med neapolitanarna sidoordnad ställning i monarkien, förklarade det sicilianska parlamentet d. 13 April 1848 bourbonska dynastien afsatt. I Neapel måste konungen medgifva författningens modifierande i demokratisk riktning och nödgades afsända en neapolitansk armé till norra Italien för att deltaga i befrielsekriget mot Österrike (April s. å.). Man misstrodde likväl ärligheten i konungens tillvägagående, och i staden Neapel, der kamrarna voro samlade, uppstodo oroligheter. F. lät från fortena bombardera hufvudstaden och ådrog sig derigenom binamnet "kung Bomba". Med schweizerregementenas och lazzaronernas tillhjelp betvang han de liberale och nedslog allt motstånd. Han tillät lazzaronerna att plundra husen och upplöste kamrarna. Först sedan Sicilien (i Maj 1849) blifvit kufvadt, kunde F. upphäfva konstitutionen och återtaga sin gamla ställning såsom absolut konung. En grym förföljelse öfvergick alla, som varit med om den fria författningens införande eller försvarat densamma (1850 försmäktade 15--20,000 politiskt komprometterade personer i fängelse). Dessa skändligheter väckte hela det civiliserade Europas harm. England och Frankrike gjorde föreställningar, hvilka hånfullt tillbakavisades af F., som undanbad sig all främmande inblandning i sitt rikes angelägenheter. Soldaten Agesilao Milanos mordförsök mot konungen (d. 8 Dec. 1856) stärkte denne ännu mera i hans öfvertygelse om nödvändigheten af att upprätthålla skräcksystemet. Han förklarade Neapel i belägringstillstånd och drog sig tillbaka till Caserta, der han tillbragte sina sista lefnadsår och dog d. 22 Maj 1859. -- F. trädde 1832 i äktenskap med Maria Kristina af Sardinien, som födde honom kronprinsen Frans (sedermera Frans II). Efter hennes död (1836) förmälde sig F. 1837 med Theresia, dotter af ärkehertig Karl af Österrike, med hvilken han hade nio söner och fyra döttrar.

Ferdinand (Fernando), konungar af Portugal: 1. Ferdinand I, Peter den grymmes och Inez de Castros son, född 1340, tillträdde regeringen 1367 och började 1369, i förbund med Aragonien och England, ett krig mot Henrik II af Kastilien, på hvilkens krona han gjorde anspråk. 1371 måste han sluta fred på ofördelaktiga vilkor. Efter Henriks död, 1379, förnyade han sina anspråk och började ett nytt krig (1381--83), i hvilket hans flotta tillintetgjordes, och som han slutade utan framgång. Död 1383. F. var rikt begåfvad, men sinlig och karakterslös. -- 2. Ferdinand II August Frans Anton, titulärkonung, äldste son af hertig Ferdinand af Sachsen-Koburg-Gotha-Kohary,

föddes d. 29 Okt. 1816, förmäldes 1836 med Maria II da Gloria, drottning af Portugal, och erhöll konungatitel d. 16 Sept. 1837. Efter sin gemåls död, d. 15 Nov. 1853, blef han regent under kronprinsens, Peter V:s, minderårighet (15 Nov. 1853--16 Sept. 1855). Den 10 Juni 1869 ingick F. nytt gifte med Elise Hensler, som upphöjdes till grefvinna af Edla. 1869 af böjde F. den honom erbjudna spanska kronan.

Ferdinand (Fernando, Hernando), spanska konungar: 1. Ferdinand I, den store, förste konung af Kastilien, son af Sancho III af Navarra, erhöll vid delningen af dennes land (1035) Kastilien såsom särskildt rike. Han utvidgade det genom att eröfra konungariket Leon från sin svåger Bermudo (1037), en del af Navarra (söder om Ebro) från sin broder Garcias (1054) och sedan, 1058, en del af Portugal från morerna. Det så samlade riket skiftades vid hans död, 1065, mellan hans tre söner. -- 2. Ferdinand II, konung (F. I) af Leon, Asturien och Galicien, erhöll, vid sin faders, Alfons VII:s af Kastilien, död, 1157, ofvannämnda riken, medan Kastilien tillföll hans äldre broder Sancho III. F. eröfrade från morerna flere fasta, vigtiga platser och låg i lyckosamma krig med portugiserna. Död 1188. -- 3. Ferdinand III, den helige, konung (F. II) af Kastilien och Leon, son af Alfons IX af Leon, f. 1199, efterträdde 1217 sin morbroder Henrik på Kastiliens och 1230 sin fader på Leons tron, hvarigenom dessa riken för framtiden förenades med hvarandra. F., en afgjord fiende till alla heretiska åsigter, bekämpade morerna med framgång samt frånryckte dem bl. a. Cordova, Jaen, Sevilla och Cadiz, så att det kastilianska väldet i söder sträckte sig ända till hafvet. F. grundlade domkyrkan i Toledo och universitetet i Salamanca samt inlade stor förtjenst om rättskipningen genom att förbereda lagverket Codex de las Partidas. Död 1252. 1671 kanoniserades han af påfven Klemens X. -- 4. Ferdinand

IV, konung (F. III) af Kastilien och Leon, den föregåendes sonsons son, Sancho IV:s son, f. 1285, uppsteg på tronen 1295 och stod i början under förmynderskap af sin moder, Maria de Molina. Mot F:s kusiner don Juan, som lät utropa sig till konung i Leon, och Alfons de la Cerda, som antog titeln Kastiliens konung, och mot andra, som inkräktade riket, bevarade Maria kronan åt sin son. Sjelf fördref F. morerna, som infallit i landet, och eröfrade Gibraltar (1309). Det berättas, att F. lät utan föregående dom och ransakning från en höjd nedstörta tvänne för mordanslag anklagade bröder Carvajal, hvilka, förr än de nedstörtades, stämde honom att inom 30 dagar svara inför Guds domstol, och att F. dött natten före denna termins utlöpande, d. 7 Sept. 1312. -- 5. Ferdinand den rättvise, konung (F. I) af Aragonien, konung Johan I:s af Kastilien son, f. 1380, afslog anbudet på Kastiliens krona, hvilket detta lands ständer gjorde honom vid hans äldre broder konung Henrik III:s död, 1406, men förde med framgång styrelsen under sin brorson Johan II:s minderårighet (seger öfver morerna vid Antequera, 1410). 1412 valde Aragoniens cortes honom till konung. Han