Sida 235
Embolus
sång består endast af några korta strofer. De hafva ett välsmakande kött. Den vanliga gulsparfven (E. citrinella) är på hufvudet gul med mörkare fläckar och streck, på halsen, bröstet och buken enbart gul samt på ryggen och skuldrorna gråaktigt rödbrun med svarta fläckar. Honan har en något dunklare färgteckning. Han förekommer allmänt i skogs- och buskmark öfver hela Sverige, der han stannar hela året om, och kommer på vintern icke sällan fram till gårdar och boningshus. Hans föda utgöres af allahanda slags frön samt af insekter. Han flyger snabbt och sjunger något litet, men ej synnerligen väl. Köttet är fett och smakligt. Sitt bo tillreder han, af gräs och dylikt, på marken eller i låga buskar och lägger i detsamma 4 à 5 gråhvita, med bruna och svarta streck samt fläckar tecknade ägg. -- Ortolan-sparfven (E. hortulana) förekommer öfver hela landet, ungefär på samma ställen som gulsparfven, ehuru icke så allmänt som denne. Till färgen är han på hufvudet, halsen och bröstet askgrå med olivgrön anstrykning, på buken brunröd samt på ryggen gråaktigt rödbrun med svartaktiga streck. Sitt bo tillreder han på marken och lägger deruti 4 à 6 blekgrå, med svarta fläckar och punkter försedda ägg. I Sverige är han en flyttfogel och anländer dit under förra hälften af Maj. Sången liknar gulsparfvens, men är mera afrundad, ren och djup. För det fina och läckra köttet göder man honom på vissa trakter i Tyskland, och på Cypern, der han fångas i stort antal, utgör han en icke obetydlig handelsartikel. -- Kornsparfven (E. miliaria) är ofvan af askgrå färg, stötande i rostbrunt, under hvit med svarta fläckar och streck; han är allmän i Skåne och Halland, sällsynt i Vestergötland, Bohuslän och på Öland samt trifves bäst på jämna, företrädesvis sandiga och fuktiga trakter, der han lefver af frön och insekter. Han är betydligt större än den föregående, något öfver 19 cm. (6,3 tum) lång. Sitt bo bygger han i högt gräs, under buskar, i sädesgärden och på ängar. Äggen, 4 à 6 till antalet, äro askgrå, rödbrunt fläckiga och svartstrimmiga. Sången är kort och sträf. J. G. T.
Emberizinae, Sparffoglar, zool., en till afdelningen Laminiplantares (d. v. s. tättingar, hos hvilka tarsens baksida är klädd med två långsgående sköldar) och sångfoglarnas eller tättingarnas ordning (Oscines l. Passeres) hörande familj, som igenkännes på den korta, tjocka, koniska näbben med de högt upp mot näbbryggen belägna näsborrarna, på den med en benknöl eller långsgående köl försedda gomen, de nio handpennorna o. s. v. Sparffoglarna lefva under sommaren parvis, men vistas om hösten och vintern flockvis tillsammans. Vissa arter komma under vintertiden fram till gårdarna. Sina bon bygga de med ringa konstfärdighet, i allmänhet på marken. Deras sång är oftast entonig och betydligt underlägsen finkarnas. Hit höra, bl. a., slägtena Emberiza och Plectrophanes. J. G. T.
Embete. Se Ämbete.
Embla (enligt den vanligaste förklaringen "alm", T. ulme), Nord. mytol., den första qvinnan på jorden. Se Ask.
Emblem, Fr. emblème (angbläm, af Grek. emblema, insatt, inlagdt stycke), egentl. inlagdt arbete; hos de gamle grekerna metallornament, som fastlöddes på silfver-, guld- och kopparkärl. Emblemen, af romarna äfven kallade crustae, voro någon gång af bernsten. Småningom har ordet emblem kommit att betyda sinnebild, symbol, attribut. -- Uttrycket royauténs imposanta emblemer, "konungavärdighetens vördnadsbjudande makt-tecken", lär i den svenska tidningspressen först hafva blifvit användt af Argu's utgifvare, J. Johansson.
Emblica officinalis Gärtn., Amlal. Myrobalan-trädet, med. farmak., hör till nat. fam. Euphorbiaceae A. Juss., kl. Monoecia, ordn. Triandria L., växer i Ostindien och har tumslånga, rundade, ljusgröna frukter, hvilka genom torkning skrumpna samman och få en gråaktig färg. Dessa frukter, i handeln kallade Myrobalani Emblicae, innehålla garfämne och användas derför i sitt hemland mot diarré, rödsot och kolera samt för tekniska ändamål. De färska frukterna smaka först bittert, sedan sötaktigt och förtäras, råa eller syltade, såsom magstärkande medel. Äfven blommorna och bladen användas mot diarré. I Europa var medlet bortlagdt redan på Linnés tid. O. T. S.
Emboli, med., bildning af embolus. Se Embolus.
Embolus, Lat. (Grek. embolos, af emballein, drifva in), kolf i pumpar, piston. -- Med., inkilad blodpropp, eller en i blodkärlen bildad propp af fibrinkoagulum e. d. (tromb), som följt med blodströmmen och kilat in sig eller fastnat på ett trängre ställe i kärlen, vanligen vid förgreningen af en arter. Angående proppens uppkomst se Tromb (Thrombos). Den kan af blodströmmen lösryckas från venerna, hjertat eller de större artererna, men föres vidare, alltid i blodströmmens riktning, stundom, då proppen är mycket liten, ända till kapillärkärlen (kapillär-emboli). Proppen består oftast af blodets koagulerade fibrin, men kan äfven utgöras af en sjukligt förändrad bit af hjertats klaffar eller af arterernas inre hinna, af i kärlen inväxta nybildningar af kräfta, brosk e. d., ja äfven af i kärlen inkomna parasitiska växter eller djur (t. ex. bakterier, torsksvampar, embryoner af binnike-mask, trikiner), slutligen af fett eller pigmentkorn. De proppar, som uppkommit i venerna, passera vanligen den högra hjerthalfvan och kila in sig i lung-arteren; de, som bildats i lung-venerna, venstra hjerthalfvan eller artererna, fastna vid en arter-förgrening; de, som komma från portal-venens grenar, stanna i lefvern. Verkan af en embolus är i första rummet den att blodcirkulationen afbrytes och stannar i den del af ett organ, som eljest förses med blod af den eller de arterer, hvilka blifvit tillstoppade. Sedermera fylles detta, ofta kilformiga, ställe med blod från närmaste vener (haemorrhagiskt infarkt) och öfvergår ofta i brand. Så uppstår t. ex. kallbrand i fötter och ben hos gamla personer genom emboli af fotens eller benets arterer. Vid emboli i lungorna inträder ofta qväfning eller kanske snarare död genom blodbrist i hjernan, innan brand hinner utbilda sig. Emboli
Källa: Project Runeberg ·
