Sida 773
Fogel blå l. Blå fogel
förberedelser till framtida verk och, liksom åsarna, långsamt mognande alster af F:s konstnärsskap. Under återstoden af 1830-talet fulländades en följd af från antiken hemtade ämnen, men med en klarare teknik och en värdigare plastisk hållning än förr, en Apollon kitharodos, en Venus med äpplet, Venus stigande i badet, Amor och Psyche ("Första kyssen") m. fl. arbeten, af hvilka åtskilliga kommo till Sverige. I Stockholm hade han omsider (1832) kallats till medlem af konstakademien, 1833 blifvit vice professor och 1839 professor för teckningen.
Först 1841, efter tio års förlopp, återtog han arbetet med de nordiske gudarna: Tor och Balder (hvilken insattes i stället för Frej). De utgöra, hvar för sig, förträffliga fortsättningar af det stora företag, som begyntes med Odin. I Tor är kämpalifvet, i Balder det milda, veka i det nordiska lynnet klart och konstnärligt uttryckt. Tor utgör det hittills yppersta af hvad i nordisk anda åstadkommits inom bildande konst, på samma gång stoden, genom ett förträffligt naturstudium och en kraftfull individuel hållning, bildar ett allmänfattligt konstverk af högt värde. I denna förmåga att göra de nordiska mytgestalterna begripliga och klara står F. hittills oupphunnen. Statyerna fullbordades i marmor 1844 och hemsändes 1845. Samtidigt besökte F., efter ett fjerdedels sekels frånvaro, fäderneslandet. Hans lif i Rom hade varit tyst och indraget, först af behof, sedan af vana och en viss blyg försynthet, som afskydde all ståt och allt personligt braskande samt utgör ett af de vackraste dragen i F:s karakter som menniska. Han umgicks länge med tre franska konstnärer i Rom, Orsel, Roger och Périn, samt egnade sig jämväl åt arkeologiska samlingar och studier (hans vackra samling af grekiska och romerska medaljer afstods sedermera åt en enträgen engelsman, hans terracotta-saker åt konungen af Bajern). Som arkeolog var han ledamot af Instituto archeologico i Rom och af Institut de France i Paris samt efterlemnade till och med en liten skrift: Osservazioni d'arte fatte su i colossi di Monte Cavallo (Roma 1843). För öfrigt var han en välvillig vän för unga konstnärer och landsmän, som besökte Rom, om än hans slutenhet och blyghet lade hinder i vägen för ett förtroligare umgänge.
Från F:s sistnämnda vistelse i hemlandet förskrifva sig de uppdrag han erhöll af monumental art, uppdrag, som bilda epok både i konstnärens lif och i den svenska konstutvecklingen. Ty Birger Jarls och Gustaf Adolfs stoder restes af de städer, som dessa män sjelfva grundlagt, och endast Karl XIV Johans var enskild beställning (af sonen Oskar I). Känslan af att folket är konstens egentliga hägnare, fick först genom dessa beställningar ett klart uttryck i Sverige. Dessa stora arbeten utfördes under de följande åren i Rom, och modellerna afgötos 1853--54 i München. Sistnämnda år blefvo de öfverflyttade till Sverige samt uppsatta och aftäckta (Karl Johan och Birger Jarl i Stockholm; Gustaf Adolf i Göteborg). Det måste erkännas, att F. i dessa skapelser står på höjden af sin utveckling, att karakteristiken af dessa sins emellan så
olika hjeltegestalter genomförts med en kraft, som i sanning är förvånande, och att de historiska studier, som nedlagts i dem, gifvit dem en realistisk klarhet, större än hos något äldre svenskt arbete af liknande slag. -- Konstnären åtföljde statyerna, och blef under sin vistelse i fäderneslandet denna gång föremål för en storartad hyllning. De många festligheter, med hvilka F. derunder blef firad, började dock snart trötta den enkle och blygsamme mannen, och han längtade tillbaka till Italien, som blifvit hans andra hemland. "Jag kan ej lefva mer i norden; Italiens luft har skämt bort mig", yttrade han och anträdde med gladt mod återfärden i slutet af Nov. 1854. I Triest insjuknade han, men hemtade sig efter några dagar och blef så återställd, att han med glädje talade om det snara återseendet af Italien och om de nya planer han hade för sin verksamhet. Men följande natt träffades han af nervslag, och på morgonen d. 22 Dec. 1854 fann man honom död i bädden. Hans lik begrofs i Triest, men blef sedan fördt till Göteborg, å hvars nya kyrkogård en vacker minnesvård är rest öfver hans graf.
Hufvuddragen af F:s personlighet som menniska och konstnär äro ofvan i korthet antydda. Hans beundrare hafva -- måhända likväl med ett alltför starkt framhållande af ljussidorna -- i synnerhet prisat hans blygsamhet, hans lugna jämnmått, hans hat till allt charlataneri och puffande samt hans bildade och fina väsende. Som konstnär saknar F. det stora snillets säkraste kännetecken: omedelbarhet, flödande lif, friskhet och alster-rikedom; men man kan ej frånkänna honom klarhet och lugn, fasthet, kraft i gestaltandet, fin känsla för detaljens betydelse, god karakteristik samt inträngande blick för det historiskt och folkligt egendomliga. Han var, med ett ord, en storartad talang, med vissa drag af ett verkligt snille.
Några af F:s förnämsta verk, bland dem de tre gudastoderna samt Karl XIII, Apollo kitharodos och Venus med äpplet, förvaras numera i Stockholms Nationalmuseum, der man äfven finner den af staten inköpta samlingen af hans modeller och utkast. -- En af hans franska vänner, C. Leconte, utgaf 1856 ett praktverk, "L'oeuvre de Fogelberg", som innefattar förträffligt graverade afbildningar af hans bästa arbeten jämte lefnadsteckning. B. v. Beskow (i Sv. akad:s handl. XXVIII, 1856) och A. Sohlman (i Svenskt Biogr. Lex., ny följd, 4:de b., 1861--62; afhandlingen särskildt tryckt 1862) hafva tecknat hans lif och konstnärsskap. En utförlig, på omfattande källstudier grundad monografi af J. Böttiger, "Bengt Erland Fogelberg. Ett konsthistoriskt biografiskt försök. I", (akadem. afh., 1880) stannar med de första åren af konstnärens vistelse i Rom. -rn.
Fogel blå l. Blå fogel, en folksaga från medeltiden om en ung konung, som af ett troll förvandlades i en blå fogel (papegoja) och i denna gestalt besökte sin älskade, hvarvid han en gång nästan dödligt sårades genom utsatta eggjern, men ändtligen efter sju år återfick sin förra skapnad. I likhet med andra
Källa: Project Runeberg ·
