Sida 353
Ersch, Johann Samuel
väsen, sakna sjelfständig individualitet. I yster skalkaktighet drifver E. sitt spel, utan undseende eller åtskilnad, såväl med gudar som menniskor, i hvilkas bröst hans pilar tända kärlekens låga, och äfven de grymmaste vilddjur kufvas af hans makt. Stundom mångfaldigas hans väsen till ett flertal af kärleksgudar eller eroter, för hvilka den poetiska och konstnärliga fantasien uppfunnit de mest vexlande situationer och sysselsättningar. En förandligad Eros, det bildliga uttrycket för den i menniskosjälen inneboende längtansfulla dragningen till det goda och sköna, spelar en stor rol i den grekiska filosofien, särdeles hos Sokrates och Plato; och samma tanke framträder äfven i den allegoriska myten om Eros (Amor) och Psyche, hvilken finnes återgifven af den romerske författaren Appulejus i hans metamorfoser. Psyche (själen) älskades af E. och njöt i föreningen med honom den renaste lycksalighet, men var strängeligen förbjuden att skåda hans anlete. När hon till följd af egen nyfikenhet och sina systrars uppmaningar förleddes att bryta mot detta förbud, blef hon till straff öfvergifven af sin älskling, med hvilken hon dock sedan, efter långvarigt sökande och luttrad genom bittra lidanden, för evigt återförenades. I den bildande konsten har detta ämne ofta blifvit behandladt (af Rafael, Canova, Thorvaldsen m. fl.). I Stockholms Nationalmuseum finnes af den svenske bildhuggaren Sergel en vacker marmorgrupp ("Amor och Psyche"), framställande det ögonblick, då E. lyfter vingarna till flygt, dervid med förebrående vemod blickande ned på Psyche, som förgäfves bemödar sig att fasthålla honom. A. M. A.
Erosion (af Lat. erosio, sönderfrätning). 1. Geol., en gradvis skeende bortnötning af fasta beståndsdelar från jordens yta. En sådan bortnötning åstadkommes genom rinnande vattens (floder och bäckar), hafsvågors och glacierers verksamhet. Erosionen af den fasta berggrunden underlättas i hög grad genom inverkan af luft, fuktighet samt omvexlande värme och köld, genom hvilken inverkan stenen dels vittrar, dels spränges i stycken. Dalar, som äro urhålkade genom erosion, kallas erosions-dalar. Jfr Dal och Denudation. -- 2. Med. Se Skrubbsår. E. E.
Erotematik (af Grek. erotema, fråga), konsten att framställa lämpliga frågor. -- Erotematisk, som sker i form af frågor och svar. -- Jfr Akroamatisk.
Eroter, kärleksgudar. Se Eros.
Erotik (af Grek. eros, kärlek), läran om kärleken; konsten att älska; kärlekspoesi. -- Erotiker, kärlekssångare; skriftställare, som sysselsätta sig med skildringar af kärleken, företrädesvis de sen-grekiske prosaförfattare, i hvilkas berättelser hufvudsakligen kärleken behandlas. De sistnämnde författarnas känslo- och uttryckssätt liknar vida mer de moderne än de i egentlig mening antike författarnas. Deras berättelser -- antikens romaner och noveller -- äro affattade på ett svulstigt språk, men rika på glänsande naturskildringar. Aristides från Miletos anses för grundläggare af den erotiska prosadiktningen. Andra grekiska erotiker äro Achilles Tatius, Longus, Parthenius,
Jamblichus. Erotikernas skrifter hafva i nyare tider utgifvits af Mitscherlich (1792--94), Passow (1824--34), Hercher (1858--59).
Erotika (af Grek. eros, kärlek), bibliografisk benämning på de samlingar af obscena och lättfärdiga literaturalster, som i synnerhet i Frankrike under 18:de årh. producerades i stor mängd.
Erotisk (af Grek. eros, kärlek), som syftar på eller handlar oin kärleken. -- Erotisk poesi, kärlekspoesi, i synnerhet lyrisk kärleksdikt; äfven obscen poesi. Jfr Erotik, Erotika.
Erotomani, af Grek. eros, kärlek, och mania, vansinne), kärleksvansinne. Se Förryckthet.
Erpenius (van Erpen), Thomas, nederländsk orientalist, f. 1584 i Gorkum, gjorde resor i England, Frankrike, Italien och Tyskland, återvände 1612 och blef professor i österländska språk i Leiden samt derjämte tolk hos generalstaterna. Han upprättade i sitt hus ett med arabiska, syriska, etiopiska och turkiska stilar försedt tryckeri, hvilket efter hans död, 1624, såldes till Bonaventura och Abraham Elzevier samt införlifvades med deras berömda officin. E:s arbeten stå ännu i dag i högt anseende. De berömdaste äro: Grammatica arabica (1613; 2:dra uppl. 1636; å nyo upplagd under titeln "Linguae arabicae tirocinium", 1656), Proverbiorum arabicorum centuriae duae (1614), Rudimenta linguae arabicae (1620) och "Historia saracenica" (1625, bearbetad efter El Macin).
Erpfingen, by i würtembergska Schwarzwaldkretsen, vid ån Erpf. Omkr. 900 innev. Der ligger den bekanta, 1834 upptäckta Karlsgrottan (Erpfinger höhle), omkr. 180 m. (600 f.) lång, med en mängd droppstensbildningar.
Err, Piz d' [pisdärr], bergstopp bland Graubünden-alperna. 3,395 m. (11,433 f.).
Errare humanum est, Lat., att fela ar menskligt, d. v. s. ligger i menniskans natur.
Erratiska block, geol., ofta betydligt stora stenblock af olika bergarter, som ej sällan träffas liggande på jordytan, dels enstaka, dels flere tillsammans, utan någon direkt förbindelse med den fasta berggrunden på stället. De äro särdeles allmänna i Skandinavien, Nord-Amerika, Nord-Tyskland, Schweiz o. s. v. samt anses hafva blifvit af glacierer och isberg burna eller flyttade från sina ursprungliga hemklyfter. De kallas derför också flyttblock. E. E.
Erratum, pl. errata, Lat. (af errare, misstaga sig), misstag; tryckfel.
Errera, Alberto, italiensk nationalekonom, född i Venezia 1841, var professor derstädes 1866--74 och blef sedan redaktör af "Perseveranza" i Milano. Han har bl. a. skrifvit: Le nuove istituzioni economiche nel secolo XIX (1874), ett betydande arbete med strängt genomförd realistisk behandling af de ekonomiska frågorna.
Errestfehr. Se Erastfehr.
Erromango, l. Eromanga, en af de större öarna i Nya Hebridernas arkipelag i Polynesien. 1,033 qvkm. (18,76 qv.-mil). Omkr. 5,000 innev., krigiska och fordom för kannibalism beryktade papuaer.
Ersch, Johann Samuel, tysk bibliograf, f. 1766 i Grossglogau (i Nedre Schlesien), d. 1828
Källa: Project Runeberg ·
