Sida 751
Flotta
hvilket i beröring med luften kan utdragas till fina trådar. Med dessa spinna larverna in sig, när tiden är inne för deras förpuppning. Ett dithörande slägte äro stinkflugorna (Chrysopa). J. G. T.
Florus, Julius l. L. Annaeus, lefde i 2:dra årh. e. Kr., sannolikt under Hadrianus, och var författare till ett historiskt verk (epitomae) om Rom, i hvilket arbete romarestatens yttre historia, i synnerhet krigshistorien, behandlas. Arbetet har föga värde till följd af de oriktigheter i sak, särskildt tidräkningen, som det innehåller. Framställningssättet är retoriskt och svulstigt samt språket öfverlastadt med bilder. Under medeltiden lästes och begagnades F:s' verk rätt mycket. Man har, dock utan fullt nöjaktig orsak, tillskrifvit F. de s. k. periochae l. epitomae till Livius' böcker. R. Tdh.
Florvingar, Synistata, zool., en insektgrupp, som numera uppställes såsom en egen ordning, skild från sländornas, i hvilken de förut upptagits som en underavdelning. De utmärka sig genom bitande mundelar, fyra tunna, genomskinliga, nästan florslika, nätådriga och sinsemellan lika stora (eller nästan lika stora) vingar, fullständig förvandling o. s. v. Flertalet af de i Skandinavien förekommande florvingarna finner man uti de södra och mellersta delarna af Sverige. Längre mot norr äro de allt mer sällsynta. De anträffas under större delen af året samt uppehålla sig i skogar, lunder och trädgårdar, på ängar o. s. v. Vanligen röra de sig långsamt och med fladdrande flygt. Flere af dessa insekter gifva ifrån sig en högst obehaglig lukt, af hvilken orsak några ibland dem fått namn af stinkflugor. Florvingarnas larver lefva än på blad och barr, än under barken på träd, än i små jordhålor, der de lura på förbigående insekter. Några larver, som äro försedda med gälar, lefva i vatten och tillreda åt sig, vanligen af sandkorn, strån, snäckskal o. d., ett slags hylsa, hvilken de nyttja till bostad och föra med sig. Icke få dithörande insekter äro nyttiga och förtjena derför att väl skyddas (så mycket mer som de ingenstädes förekomma i stor mängd). De vigtigaste i Skandinavien inhemska florvingarna indelas i följande familjer:
I. Hufvudet utdraget till en näbb l. snabel. Näbbsländor (Panorpina).
II. Hufvudet ej näbb- l. snabel-likt utdraget.
a. Antennerna tråd- eller borstlika. Florsländor (Hemerobina).
b. Antennerna i spetsen klubblika. Myrlejonsländor (Myrmeleonina). J. G. T.
Floskler (af Lat. flosculus, dimin. af flos, blomma), vältalighetsblomster, grannlåter i tal och skrift, svulstigheter, tomma ord. -- Floskulös, blomsterrik, grann, svulstig, fattig på innehåll.
Flossa-väfnad, ett gammalt svenskt väfnadsslag, hvilket, i likhet med åtskilliga andra sådana och äfven med gobelinen, egentligen är ett broderi, med den skilnaden att det förfärdigas i väfstol i st. f. i båge. Denna väfnad, som motsvarar hvad som nu kallas plysch eller velouterad väfnad, gjordes fordom på ett mera tidsödande sätt, i det hvarje lock af garnet fästes med en
rännsnara i varptrådarna. Detta arbetssätt, som kallas dubbel flossa-väfnad, återfinnes på ryska och sibiriska mattor, som säljas vid de stora marknaderna i Novgorod samt i andra ryska städer, och anses, märkvärdigt nog, liksom några andra ryska slöjdarter, såsom ett arf af de svenske fångarna under Karl XII:s tid. Den enklare, numera åter i bruk komna flossa-väfnaden liknar fullkomligt de berömda och mycket omtyckta turkiska mattorna samt borde, i likhet med dem, kunna söka sig en plats på verldsmarknaden, i fall tillverkarna ville åter upptaga de gamla ursprungliga mönstren med deras af kännare beundrade färgharmoni och karakteristiska motiv. Försök i detta afseende hafva också blifvit gjorda af föreningen "Handarbetets vänner" i Stockholm, hvaremot detta väfnadssätt måhända numera är en bland allmogen utdöd konst.
Flotow, Friedrich von, tysk tonsättare, f. 1812 i Mecklenburg, studerade under Reicha i Paris och fick, sedan han med några ungdomsarbeten gjort sig känd, 1838 af direktören för Renaissanceteatern (Paris) i uppdrag att komponera operan Le naufrage de la Méduse, som inom ett år upplefde 54 föreställningar. Derpå följde operorna Le forestier (1840), L'esclave de Camoëns (1843), Alessandro Stradella (1844; i Stockholm 1847) och Martha (1847; i Stockholm 1850), af hvilka i synnerhet de båda sistnämnda med stort bifall blifvit gifna på de flesta operascener. Bland hans senare verk hafva endast Storfurstinnan (1850; i Stockholm 1852) och Indra (1853) vunnit en mera nämnvärd framgång. Dessutom har F. skrifvit operorna L'ombre (1869), La fleur de Harlem (1876) m. fl., vidare en anslående musik till Shakspeares "Vintersaga", äfvensom uvertyrer, trior, sånger m. m. 1856--63 var han intendent vid hofteatern i Schwerin. För närvarande vistas han mest i Wien eller Paris. -- F. måste, efter Kreutzer och Lortzing, anses såsom Tysklands förnämste komponist af komiska operor, oaktadt hans stil är vida mera fransk än tysk. Hans arbeten utmärka sig genom behaglig melodisk uppfinning, flytande harmoni och rytm, pikant och glatt instrumentation, men mindre genom inre sanning och djup. Dock saknas ej häller drag af varmare känsla, och äfven den strängare tyska kritiken, som till följd af hans franska snitt betraktar honom såsom affälling, har allt mera nödgats erkänna hans talang. A. L.
Flott, sjöv., uppburen af vattnet. Blifva l. komma flott, komma af grund. O. E. G. N.
Flotta, sjöv. 1. En stats krigsmakt till sjös. De första spåren till en svensk örlogsflotta härröra från den tid, under hvilken Sverige bildades till ett rike. Af sveakonungen uppbådades då från de olika häraden skepp till "ledung", när fara hotade landet eller allmänt härnadståg beslutits. Enligt denna äldsta organisation af sjökrigsmakten ålåg fartygens utrustning såväl som deras bemanning de frie jordegarna, hvilka derför voro indelade i "hamn-" eller "skeppslag". Efter vikingatiden, hvilken kan anses såsom den svenska flottans första blomstringsperiod, råkade hon i ett förfall, som räckte nästan
Källa: Project Runeberg ·
