Sida 789
Folkskola
vetenskapligt djup och en hel del lefnadslust i det indiska lifvet. Liksom den i vetenskapen bröt med traditionen och Veda som all kunskaps högsta urkund, tillfredsställdes dess poetiska behof endast af en diktart, som lemnade den skapande fantasien det friaste spelrum, och der de nya tankarna kunde förarbetas. Med buddhaismen följde en utomordentligt rik sagoliteratur, och hela samlingar uppstodo, liksom "Tusen och en natt" sammanbundna till ett helt genom ramarna af andra sagor. Då de islamitiska folken i 10:de århundradet utsträckte sin makt till Indien, fortplantades dessa dikter till Persien och Arabien och grundade der nya samlingar; från dessa nya hem kommo de på tvänne vägar till Europa. Den ena gick öfver Islams land till Bysantium, Italien och Spanien, dit förnämligast judar buro dem; den andra vägen banade buddhaismen sjelf, som förde dem till Kina och vidare till Tibet och mongolerna, under hvilkas tvåhundraåriga europeiska välde de äfven på denna led kommo till Europa.
Näst bröderna Grimms samling böra nämnas de "Norske folke-eventyr", med hvilka Peter Christen Asbjörnsen och Jörgen Moe uppträdt (1842; forts. 1844; sedan flere förökade upplagor). Båda dessa utgifvare hade hemtat sagorna från sjelfva folket, båda hade genom umgänge med folket -- Asbjörnsen under färder som forstman -- tillegnat sig dess sätt att berätta; deraf en enkelhet i stil och en konstlös humor, som sätta denna samling mycket högt. Asbjörnsens berättarekonst framstod ännu mer i hans "Norske huldre-eventyr og folkesagn" (1845; sedan flere nya uppl.), hvilka utmärka sig genom en beundransvärd trohet i naturskildringen och i framställningen af de handlande personernas sätt att känna, handla och tala. Genom denna trohet få alla skildringarna ett stort etnografiskt värde. Asbjörnsens inflytelse på den norska literaturen, på Welhaven, Björnson och Ibsen, har varit ofantlig, och äfven i den norska konsten, den bildande och musiken (Grieg), skönjas drag af den ande han kallade till lif.
Med J. M. Thiele ("Danske folkesagn", 1818) fick Danmark sin förste sagoförtäljare. Någonting motsvarande bröderna Grimms och Asbjörnsens och Moes samlingar egde det icke, förrän Svend Grundtvig utgaf sina "Danske folkeeventyr" (1876--78), som dofta af äkta sagoromantik, och i hvilka den konstlösa, folkliga tonen i framställningen är fullt bevarad. Mot ingen af dessa norska och danska samlingar har Sverige något jämförligt att uppställa; ty Stephens' och Hyltén-Cavallii "Svenska folksagor och äfventyr" (1844--49) äro alldeles vanställda af ett ända till olidlighet förskrufvadt och uppstyltadt föredrag. De svenska sägnerna hafva icke blifvit sammanförda i någon samling; men här och der i ortbeskrifningar och, till ej ringa antal, i Dybecks "Runa" finnas sådana upptecknade.
För närvarande pågå uppteckningar af sagor på flere håll i Europa, i synnerhet i Tyskland och de slaviska landen. Det allt allmännare studiet af sanskrit-literaturen skall troligen
afslöja ännu mera rörande sagornas uppkomst. Redan har mycket vunnits af samlingen "Pantsjantantra" (Fem qvällar), som Benfei (1859) utgifvit på tyska, och den ur dessa och andra källor härstammande "Hitopadesa" (Sundt råd). "Pantsjantantra" anses redigerad i förra hälften af sjette århundradet e. Kr.; omkr. 570 öfversattes den på persiska, derefter på arabiska, grekiska, hebreiska och latin samt sedermera på italienska, spanska och franska. Den har inverkat på "Gesta romanorum", den kristna medeltidens äldsta sago- och legendbok, som anses redigerad omkr. 1340, vidare på Straparola, utgifvare af "Tredici piacevoli notti" (1550--57; sedan flere uppl.), och Giambattista Basiles "Pentamerone" (1637). Från Hitopadesa förskrifver sig sannolikt den bekanta hopflätningen af sagorna i "Tusen och en natt", denna allbekanta samling, som, antagligen redigerad under loppet af fjortonde århundradet, finnes öfversatt på de flesta bildade språk (sista svenska öfversattn. 1875). Ett motstycke till denna arabiska samling är den persiska "Tusen och en dag", som af Petit de la Croix och Le Sage i början af 1700-talet öfversattes på franska. R. B.
Folkskola. Läroanstalter, som afse att åt hela landets uppväxande ungdom meddela skolbildningens första grunder, kallas i Sverige folkskolor. De tillhöra den s. k. primära undervisningen och motsvaras i Tyskland af volks- l. elementar-schulen, i Frankrike af écoles primaires och i England af common schools. -- Upprättandet af sådana skolor går i Sverige tillbaka till slutet af 1500- och början af 1600-talet. Vid slutet af 1600-talet egde det egentliga Sverige 40--50 barnskolor (såsom folkskolorna då merendels kallades), af hvilka somliga funnos i städerna, men de flesta på landsbygden. Några voro grundade på donationer, andra underhöllos af krono- eller kyrkotionde. Vid 1682 års riksdag anhöll allmogen, "att K. M:t täcktes på några orter förordna små barnskolor och till deras praeceptorer något underhåll förordna låta". I resolutionen förklarade K. M:t sig vilja remittera ärendet till sina guvernörer och landshöfdingar att med biskoparna och konsistorierna derom korrespondera och sedan till K. M:t med sin berättelse inkomma, hvarefter K. M: t ville sig deröfver vidare förklara. Någon ytterligare åtgärd i det af allmogen begärda syftet tyckes emellertid ej hafva följt. -- Läskunnighetens allmännare spridning blef dock mycket främjad genom åtskilliga föreskrifter i 1686 års kyrkolag. Der föreskrefs bland annat, att ingen skulle trolofvas, som icke kunde Luthers katekes och hade begått nattvarden; att kyrkoherden skulle låta sig angeläget vara, att ungdomen i hans socken lärde läsa i bok och förstode sina kristendomsstycken; att föräldrarna skulle förmanas att låta sina barn i deras kristendomsstycken väl och fliteligen undervisas och att de, som den omsorgen i församlingen ålåge, vare sig kapellan eller klockare, skulle tillhållas att flitigt drifva barnaläran och undervisa barnen att läsa i bok; att i kyrkorna skulle hvarje söndag eller helgdag hållas katekesförhör, till hvilka församlingens ledamöter
Källa: Project Runeberg ·
