Sida 790
Folkskola
voro skyldiga att rotvis sig infinna. Ur donna sista föreskrift utvecklade sig sedan de s. k. husförhören, först föreskrifna genom K. M:ts plakat af d. 12 Jan. 1726. Dessa medverkade naturligtvis äfven betydligt till läskunnighetens spridning. Detsamma var förhållandet med den undervisning, som föregick ungdomens första nattvardsgång. Redan i 1686 års kyrkolag föreskrefs, att de, som ej kunde göra reda för sig i sina kristendomsstycken, ej skulle tilllåtas begå nattvarden. Genom. k. br. d. 18 Dec. 1695 förbjöds att låta de unga begå nattvarden, förrän de väl lärt hela katekesen. Ur dessa stadganden utvecklade sig efterhand den s. k. nattvardsläsningen, hvilken efter midten af 1700-talet torde hafva vunnit allmännare utbredning och större omfattning.
Emedan det var svårt eller omöjligt för presterna att behörigen sköta nattvardsläsningen, om barnen ej förut hade någon skolbildning, blef det äfven af denna anledning ett kännbart behof att allmännare inrätta barnskolor. Sannolikt är, att det ofvan -- vid 1600-talets slut -- angifna antalet af sådana vann en betydlig tillökning under 1700-talet genom anläggning af dels fasta, dels -- och till större antal -- flyttande skolor. Vid riksdagen 1760--62 androg presterskapet i skrifvelse till K. M:t, att i "flere församlingar" barnalärare blifvit antagne med församlingarnas frivilliga bifall, men att "någre församlingar" icke velat beqväma sig dertill. I ett cirkulär af Clerus comitialis d. 26 Januari 1779 heter det, att barnskolor "mångestädes ännu saknas". Vid flere tillfällen under och efter 1700-talet inskärpte regeringen de med hänsyn till barnaundervisningen gifna stadgandena samt presters, klockares och föräldrars skyldigheter i detta hänseende; men inrättandet af barnskolor förblef i hufvudsak beroende på församlingarnas fria vilja, och resultatet af förmaningarna och påbuden blef otillfredsställande.
Stadgan af d. 18 Juni 1842 angående folkundervisningen i riket bildade epok i denna vigtiga angelägenhet. Ämnet blef föremål för behandling vid riksdagen 1840--41, dels genom flere enskilda motioner, dels genom en k. proposition. I denna nämnes, att under de senare 30 åren en mängd nya skolor tillkommit. Af en tabell-bilaga inhemtas bland annat, att af Sveriges 2,308 församlingar 1,211 saknade såväl fasta som ambulatoriska (flyttande) skolor, att antalet fasta skolor utgjorde 1,009, att ambulatoriska skolor funnos i 377 församlingar, samt att 43,277 barn besökte de fasta skolorna. Bland de punkter, i hvilka riksdagens i skrifvelse till K. M:t afgifna förslag till lag om folkundervisningen skiljer sig från den k. propositionen, förtjenar framhållas grundsatsen, att skolgången skulle vara obligatorisk (med undantag endast för de barn, som i hemmen erhöllo motsvarande undervisning). Denna grundsats, som ej fanns i den k. propositionen, upptogs sedan i 1842 års stadga, som för öfrigt är byggd på följande hufvudgrunder: i hvarje församling bör finnas minst en, hälst fast, skola med vederbörligen godkänd lärare; lärares anskaffande och folkskolors inrättande bör sättas i verket inom 5 år
från stadgans utfärdande; skolläraren skall åtnjuta en viss angifven minimi-lön jämte bostad och andra natura-förmåner; för utbildande af skollärare inrättas folkskolelärare-seminarier (se d. o.); skolbarnen böra, innan de lemna skolan, hafva inhemtat åtminstone en viss angifven minimi-kunskap. Omkostnaderna skulle enligt 1842 års stadga bestridas af församlingarna; dock kunde medellös församling erhålla understöd af statsmedel för lärarens aflöning. Genom k. kungörelsen d. 13 Mars 1846 bestämdes, att af den till statsverket ingående s. k. personliga skyddsafgiften skulle, under benämning af folkskoleafgift, halfva beloppet, eller 12 skillingar banko för man och 6 skillingar banko för qvinna (sedermera, enligt k. kungörelsen d. 17 Maj 1861, 40 öre för man och 20 öre för qvinna), tillfalla de respektive församlingarna för att användas till folkundervisningen. Enligt k. kungörelsen d. 23 April 1858 kunde dessutom hvarje församling, som erbjöde sig att tillskjuta två tredjedelar af den summa, som utöfver församlingens dåvarande tillskott erfordrades till folkundervisningens ändamålsenliga ordnande, erhålla den återstående tredjedelen af statsmedel, beroende dock detta på K. M:ts pröfning och det af riksdagen anvisade anslagets tillräcklighet. Genom k. kungörelsen d. 11 Dec. 1863 bestämdes bland annat, att, der examinerad lärares lön ej uppgingo till stadgadt minimum, församling, som till lärares eller lärarinnors aflöning tillsköte ett lika belopp med den såsom folkskoleafgift öfverlåtna andelen af personliga skyddsafgiften, sedan den förbundit sig att till hälften fylla bristen i sagda minimum, egde erhålla den återstående hälften såsom statsbidrag, i den mån anslaget dertill lemnade tillgång, samt att församling, som fullgjorde nämnda vilkor om tillskjutande af ett lika belopp med den öfverlåtna folkskoleafgiften, egde att i mån af anslagets tillräcklighet erhålla statsbidrag till en tredjedel af omkostnaderna för folkskoleväsendets utveckling och förbättring (inrättandet af nya småskolor m. m.). Genom k. bref till Statskontoret d. 25 Maj 1871 föreskrefs, att den s. k. folkskoleafgiften från och med 1872 ej längre skulle tilldelas de särskilda kommunerna, utan sammanföras under en benämning med den personliga skyddsafgiften och ingå till statsverket. Derefter blef genom k. kungörelsen d. 22 Juni 1871 stadgadt, att hvarje skoldistrikt skulle under vissa vilkor af statsmedel bekomma ett årligt bidrag till aflönande af lärare och lärarinnor. Statens bidrag utgjorde, enligt nämnda kungörelse, hälften af lönen (deri husrum m. m. ej inräknadt) för såväl egentliga folkskole-lärare och folkskole-lärarinnor som lärare och lärarinnor vid mindre skolor och småskolor samt biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor, men det höjdes genom k. kungörelsen d. 16 Juni 1875 för den först nämnda kategorien till två tredjedelar; dock går statens bidrag för en särskild lärare ej öfver ett visst belopp. -- Barnens skolgång kan, enligt gällande skolstadga, anses såsom kostnadsfri, ehuru församlingarna hafva rättighet att för hvarje barn, som begagnar folkskolan, pålägga föräldrar (ej medellösa)
Källa: Project Runeberg ·
