Sida 93
Edwards
minderårighet till en början af en kollegial förmyndarestyrelse, men denna utsåg snart den protestantvänlige earlen af Hertford, sedermera hertig af Somerset, till riksföreståndare. Somerset blef d. 14 Okt. 1549 afsatt af rådet, med earlen af Warwick i spetsen, och insatt i Towern. Warwick, som upphöjdes till hertig i Northumberland, fick derefter högsta makten i sina händer och lät d. 22 Jan. 1552 afrätta Somerset, hvilken inlåtit sig i en sammansvärjning till hans störtande. Northumberland var emellertid hvarken omtyckt af folket eller af det parti, på hvars axlar han kommit till makten. För att trygga sin ställning inverkade han på den unge konungen, så att denne i Juni 1552 uteslöt sina halfsystrar Maria och Elisabet från tronföljden och bestämde densamma åt Jane Grey, som var gift med Northumberlands äldste son, Guildford Dudley. E. dog d. 4 Juli 1553. Misstanken att Northumberland påskyndat hans död är obestyrkt. E:s regeringstid blef för England synnerligen betydelsefull genom den kyrkoreformation, som det, tack vare Somersets och konungens böjelse för protestantismen, lyckades ärkebiskop Cranmer att genomföra.
7. Edvard, prins af Wales, en af medeltidens mest frejdade riddare, på grund af sin mörka bronsrustning kallad Svarte prinsen ("the Black prince"), föddes i Woodstock d. 15 Juni 1330 samt var son af Edvard III och drottning Filippa. Han följde sin fader i härnaden mot Frankrike och utmärkte sig i slaget vid Crécy (1346), delade med sin fader äran af sjösegern öfver fienderna samt vann ensam drabbningen vid Poitiers (1356), der fransmännen blefvo slagna och deras konung fången. Följd af sin höge fånge, intågade han 1357 i triumf i London. År 1362 upphöjdes han till hertig af Aquitanien (engelsk besittning i södra Frankrike). 1367 drog han öfver Pyrenéerna in i Spanien och deltog i det kastilianska inbördeskriget, i det han uppträdde som bundsförvandt åt Peter den grymme mot dennes halfbroder Henrik af Trastamara, som understöddes af den franske hjelten B. du Guesclin. Sedan han vunnit en seger vid Navarrete (s. å.), lyckades han åter uppsätta Peter på tronen, men blef af denne bedragen på den utlofvade ersättningssumman och nödgades s. å. vända hem och pålägga sitt hertigdöme en tung skatt. Deröfver beklagade sig Aquitaniens baroner hos den franske konungen, och denne stämde E. 1369 inför sig i Paris. E. lät helsa, att han skulle komma, "men med hjelm på hufvudet och med 60,000 man". Kriget mellan England och Frankrike utbröt då på nytt. Vid stormningen af Limoges (1370), som fallit i fransmännens händer, ådagalade E. en grymhet, som fläckat hans hjelterykte: han lät utan förbarmande nedhugga stadens alla män, qvinnor och barn. Med bruten helsa återvände han 1371 till England. E. var själen i den mot hans fader, i slutet af dennes regering, riktade parlamentariska oppositionen och lyckades genomdrifva åtskilliga goda reformer, af hvilka dock, till följd af hans död, endast en del blef beståndande. Död d. 8 Juni 1376.
Edvard (Port. Duarte), konung af Portugal, son af Johan I, föddes 1391, besteg tronen 1433 och dog 1438. Han var en af Portugals bäste konungar. Bl. a. lät han utarbeta en ny lagbok.
Edvard, Jakob II:s sonson, engelsk tronpretendent. Se Karl Edvard.
Edwardes [ädoards], Herbert Benjamin, engelsk militär, f. 1819, d. 1868 som generalmajor, ingick 1841 i britiska armén i Ostindien samt utmärkte sig derefter mycket som krigare, företrädesvis 1848, då han i hast samlade en truppstyrka och, med en vida underlägsen här, tvänne gånger slog Moolraj, herskaren öfver Mooltan, hvilken upprest sig mot engelsmännen. Till följd af dessa bragder blef han utnämnd till major och erhöll parlamentets tacksägelse. 1853 utnämndes han till "commissioner" på Peshawurgränsen och gjorde såsom sådan britiska väldet ovärderliga tjenster under sepoy-kriget (1857). 1865 bosatte1 E. sig i England. 1850 utgaf han sitt förträffliga arbete A year on the Punjab frontier in 1848--49.
Edwards [ädoårds], Richard, engelsk skådespelsförfattare, f. sannolikt 1523, d. omkr. 1566 som kapellmästare och uppsyningsman öfver kongl. chören, var en omtyckt rolighetsmakare vid hofvet. Hans dramer äro upptagna i samlingen "Paradise of dainty devices" (1575).
Edwards [ädoårds], Jonathan, nordamerikansk prest och filosof, föddes d. 5 Okt. 1703 i Windsor (Connecticut), blef 1723 lärare i Yale college, prestvigdes 1727 och anställdes s. å. som ordinarie predikant vid reformerta kyrkan i Northampton, vid hvilken han redan förut varit verksam. 1750 blef han afsatt från detta ämbete, derför att han förbjudit några yngre församlingsmedlemmar att läsa vissa böcker, som enligt hans åsigt voro skadliga. Straxt derefter utsågs han till missionär bland indianerna i Massachusetts. Denna plats innehade han till 1757, under hvilken tid han författade afhandlingarna Freedom of the will (1754) och Original sin (1757). År 1757 blef han utnämnd till föreståndare för "Princeton college" (New Jersey), men afled kort derefter, d. 22 Mars 1758. Utom de redan nämnda arbetena skref E. Treatise concerning the religious affections (1746), History of the redemption (1777), True nature of christian virtue (1788) och Dissertation concerning the end for which God created the world (1789) m. m. Hans samlade verk utkommo 1809 och 1817. E. anses för en högst framstående skriftställare på den dogmatiska teologiens område. En kompetent domare har sagt om honom, att "han tillhör den kristna kyrkans klarast skinande ljus, intet land och ingen tid sedan det apostoliska tidehvarfvet undantagna." Calvinismen har troligen aldrig haft en kraftigare försvarare.
Edwards [ädoårds], Bryan, engelsk historieskrifvare, f. 1743, d. 1800, samlade rikedom såsom köpman uti Indien och blef sedermera parlamentsledamot. Han skref bl. a. The history, civil and commercial, of the british colonies in the West-Indies (1793--1801; 5:te uppl. 1819).
Edwards [advär]. 1. Henri Milne E., fransk zoolog, af belgisk härkomst, föddes i Brügge d.
Källa: Project Runeberg ·
