Sida 266
Engelska språket
Historieskrifningen har på de sista årtiondena haft utmärkta representanter i J. Malcolm, J. Mill, W. F. P. Napier, A. Alison, G. Grote (1794--1871, "History of Greece"), den skarpsinnige P. F. Tytler ("History of Scotland"), S. Turner, J. Lingard, J. Mackintosh, H. Hallam (hvars "History of England" anses för ett klassiskt arbete), Th. Keightley, miss Martineau, J. Mitchell Kemble, den alla sina medtäflare vida öfverglänsande skotten Thomas Babington Macaulay (1800--59, "Essays" och "History of England from the accession of James the second"), E. A. Freemann (f. 1823), J. A. Froude (f. 1818) samt kulturhistorikern Henry Thomas Buckle (1822--1862, "History of civilisation in England") och dennes efterföljare W. E. H. Lecky. Inom biografien hafva Lockhart, Forster m. fl. lemnat ypperliga verk. Bland filosoferna äro den skotska skolans representanter T. Reid, D. Stewart, T. Brown och W. Hamilton samt deras motståndare Herbert Spencer och Stuart Mill de förnämste. W. Smith införde Fichte i England, och W. Hamilton sökte kombinera kantianismen med den skotska skolans åsigter. Nationalekonomien har haft förträffliga bearbetare i Whateley, D. Riccardo (1772-- 1823), J. R. Mac Culloch, T. R. Malthus (1766--1836, hvars "On the principle of population" varit af en genomgripande betydelse), J. Bentham, J. Herschel, D. Brewster m. fl. Inom andra vetenskaper märkas: juristerna Wheaton, Brougham, Porter och Maine; zoologerna Darwin och Huxley; botanikern Hooker; geologen Lyell; fysikerna Faraday, Brewster och Tyndall; kemikerna Wheatstone och Black; astronomerna Herschel och Airy; matematikerna Boole och Cayley; filologerna Bentley, Max Müller, H. H. Wilson, Colebrooke m. fl.; arkeologen J. S:t John; samt teologerna W. Paley, Th. Chalmers och E. Hall. Bland essayisterna, de s. k. "miscellaneous writers", äro många mycket berömda: humoristen Sidney Smith, satirikern W. Cobbett, bibliografen Brydges, kritikern Hazlitt, biografen och historikern Th. Carlyle, literaturhistorikern I. Disraeli och den redan nämnde historikern Macaulay, hvars essays utan tvifvel äro de mest fulländade i den engelska literaturen.
Pressen har spelat en stor rol i England. Bland de stora tidskrifterna märkas: "Edinburgh review" (stiftad 1802), "Quarterley review" (från 1809) och "Westminster review" (från 1825). B. M.
Engelska sjukan, med., en barnsjukdom, som genom felaktig utveckling af bensystemet medförer missbildning af skelettet. Sitt namn, morbus anglicus, har sjukdomen fått derigenom att den, ehuru känd af äldre läkare, dock först i den förra hälften af 17:de årh. närmare studerades och beskrefs af engelska läkare, i synnerhet af Glisson, som dels för likheten med det engelska folknamnet å sjukdomen, the rickets, dels för dennas egenskap att missgestalta ryggraden (Grek. rachis) kallade den rachitis, ett namn, hvilket sedermera blifvit allmänt antaget.
Man har påstått, att det lyte, som framställes å en antik bildstod af fabeldiktaren AEsopus, skulle bero på en i barndomen överstånden rachitis. Sjukdomen, som småningom utvecklar sig, vanligen under den första tandsättningsperioden, beror hufvudsakligen på otjenlig (för svag eller för stark) föda och på dåliga hygieniska förhållanden i öfrigt samt består i en felaktig utbildning af kroppens benbyggnad, som ej erhåller sin normala fasthet. Emedan kalksalter icke afsätta sig i benen i tillräcklig mängd, blifva dessa sköra och mjuka. Derjämte växer brosket, i synnerhet i benändarna och vid ledgångarna, till stora knölar, så att lederna stundom förefalla dubbla, hvaraf de tyska namnen på sjukdomen: zwiewuchs och doppelte glieder. -- Mjukheten i skelettet gifver småningom upphof åt missbildningar och deformiteter af detsamma. När barnen börja stödja på sina ben, blifva dessa snart bågformigt böjda utåt (barnen blifva "hjulbenta"); stundom uppstå ett slags vinkelböjningar (infraktioner), som likna benbrott. Ryggraden sjunker ihop, så att en bågformig puckel eller snedvridning, skolios, förr eller senare utbildar sig; refbenen sjunka in, och de uppsvällda främre ändarna kännas som en rosenkransformig rad af knölar; bröstbenet tränges ut ("gåsbröst"); bäckenbenen blifva hopträngda och sneda. Sjukdomen föregås och efterföljes oftast af mag- och tarmkatarr, med diarré, syre- och gasbildning, stor buk o. d. -- Den engelska sjukan kan lättare förekommas än botas. Förekommas kan den genom ett noggrant iakttagande af alla dietetiska och hygieniska regler för vården af späda barn (se Barndiet). F. B.
Engelska språket. Som bekant är, voro Englands äldsta innebyggare kelter, hvilka under nära fyra århundraden (omkr. 40--410) lydde under romerskt herravälde. I midten af det 5:te årh. började angelsachserna intränga och fördrefvo kelterna till rikets utkanter. Det engelska språket härstammar från angelsachsiskan eller "fornengelskan". Denna tillhörde den lågtyska grenen af de germaniska språken och var närmast beslägtad med fornsachsiskan och frisiskan. Det var ett flekterande språk med många ändelser, t. ex. nama, namn, gifan, gifva, caru, sorg; dessa ändelser utjämnades sedermera derigenom att de olika vokalerna liksom försvagades till dunkelt e: t. ex. namë, givën, carë; slutligen bortföll ändelsen till största delen, så att e blef stumt, och de anförda orden, hvilka skrefvos name, give, care, uttalades nem, ghiv, kähr. -- Efter denna tid kan språket indelas i trenne stora perioder: fornengelskans, medelengelskans och nyengelskans. Fornengelskan hade upptagit ytterst få ord från keltiskan, men deremot åtskilliga från latinet, i synnerhet från kyrkospråket. Fornengelskan delade sig i olika dialekter, af hvilka än den ena, än den andra under olika tider var herskande.
1. Den sachsiska dialekten, vanligen kallad vestsachsiska, talades i den del af landet, som låg söder om Themsen, samt i Essex och Middlesex och hade sin medelpunkt i Wessex. Denna dialekt, som mest liknade kontinentens lågtyska (fornsachsiska), egde sin blomstringstid under
Källa: Project Runeberg ·
