Sida 267
Engelska språket
den sachsiska dynastiens välde till någon tid efter normandernas eröfring (800--1100). På detta språk äro den angelsachsiska literaturens klassiska arbeten skrifna. Vestsachsiskan var ett rikt utbildadt literaturspråk; i synnerhet var dess poesi, liksom den nordiska och keltiska, full af djerfva bilder (fornn. hendingar) och fornord, hvilka inom prosan kommit ur bruk.
2. Den angliska dialekten, norr om Themsen och Essex, närmade sig något mera frisiskan och visade i enstaka fall frändskap med språket i Skandinavien. Under anglernas herravälde (600--800) var nordangliskan det herskande språket i England, och det egde en blomstrande literatur, af hvilken nästan intet finnes bevaradt, annat än uti sachsiska afskrifter eller omarbetningar från en senare tid. Vikingarnas härjningar i det 8:de och sachsarnas öfvervälde i det 9:de årh. gjorde ett slut på dess literära lif. Angliskan delade sig i tvänne grenar.
a) Den northumbriska eller nordangliska dialekten, norr om Humber, hvilken munart mest afviker från vestsachsiskan; endast obetydliga fragment återstå från dess blomstringstid. Efter det angliska rikets förfall företer detta språk, redan i "The Lindisfarne Gospels" (från 10:de årh.), ett tillstånd af uppblandning och förvirring och står i sjelfva verket på det öfvergångsstadium, i hvilket sydengelskan inträdde först i det 12:te och 13:de årh. Northumbriskan har med nordiskan gemensam verbaländelsen s, som motsvarar det nordiska r (förut s) t. ex. he gefes, Fornn. hann gefr, Sv. han gifver, ger; he hafis, Fornn. hann hefir, Sv. han hafver, har, samt infinitivändelsen a, t. ex. fara, Fornn. och Sv. fara.
b) Den merciska eller sydangliska dialekten, mellan Humber och Themsen, är centraldialekten och bildar öfvergången till sachsiskan. Ur denna dialekt har det nyare engelska språket utvecklat sig. Som ett gammalt minnesmärke af denna språkgren kan man anse "The Rushworth Gloss" till Mattei evangelium, hvilket arbete förskrifver sig från slutet af det 10:de årh., och hvars språk hör till språkområdets nordligaste del samt närmar sig northumbriskan, men skiljes bestämdt från denna genom flere utmärkande kännetecken, t. ex., derigenom att det har ð, aldrig s, i tredje pers. sing., hvilket ð har sin motsvarighet uti den senare engelskans he hath, giveth o. s. v. Der denna dialekt afviker från vestsachsiskan, öfverensstämmer den med den nyare engelskan.
År 1066 blef England, såsom bekant, eröfradt af de franske normanderna. Sedan den generation, som lefde under den normandiska inkräktningen, var utdöd, började det fornengelska språket under det 12:te årh. att förfalla. Franskan blef kulturoch officielt språk, engelskan skrefs föga, och nyttjades mest af de lägre klasserna. Angelsachsiskans formrikedom och invecklade vokalism förenklades, och böjningsändelserna ersattes till stor del med prepositioner, hjelpverb o. s. v. I stafningen sammanblandade man allmänt nytt och gammalt, hvarpå exempel förekomma hos Layamon (omkr. 1203), som skref på den sydengelska dialekten. Språket
under öfvergångstiden (omkr. 1100--1200) kallas vanligen Semi-Saxon eller yngre angelsachsiska. Den märkliga dikten "Ormulum" (omkr. 1200) gifver oss genom sin noggranna ljudbeteckning den tydligaste föreställning om det dåvarande språkets verkliga utseende. Denna dikt är skrifven på en nordlig munart utaf angliskan och är den första angliska skrift, som framvisar nordiska ord i betydligare mängd, t. ex. ille = Eng. ill, same, rejjsenn = Eng. raise (Fornn. reisa), dejenn = Eng. to die (Fornn. deyja) o. s. v. Äfven senare framträda åtskilliga nordiska ord, t. ex. hos Chaucer felawe = Eng. fellow, af Fornn. félagi m. fl. I allmänhet börja äfven de få keltiska elementen i engelskan först då framträda, när det angelsachsiska skriftspråket, som icke användt dem, hade blifvit utträngdt af det franska, och detta i sin ordning började utträngas af ett nytt nationalspråk, i hvilket allt, som icke var franska, ansågs för engelska.
Språket under perioden 1200--1500 sammanfattas under benämningen medelengelskan. Språket under det 13:de årh., periodens första skede, kallades äfven gammalengelska. Normander och engelsmän började sammansluta sig och bilda ett helt gent emot fransmännen på kontinenten. I midten af det 13:de årh. var det engelska elementet så starkt, att engelskan användes som officielt språk jämte franskan och latinet, hvilket är förhållandet i Henrik III:s kungörelse af 1258, som är skrifven på sydengelska, förmodligen på den dåvarande londondialekten. I midten af det 14:de årh. undanträngdes franskan som kulturspråk fullständigt af engelskan. De högre klasserna, hvilka förut varit fransk-talande, hade nu öfvergått till engelskan och medförde till detta språk en mängd franska ord, som icke kunde undvaras för att beteckna de högre begrepp, som den i lägervall stadda engelskan hade förlorat. Före Chaucer skref hvar och en sin egen dialekt. Det mest kännetecknande för medelengelskans norra dialekt var ändelsen s i verben, t. ex. he singes, plur. we, ye, they singes. Centraldialekten hade he singeth, plur. i alla pers. singe(n) och sydengelskan he singeth, plur. singeth. Emellertid hade i London dialekten genom beröringen med och under inflytandet af de mäktiga centraldistrikten blifvit nästan helt och hållet "midtländsk". På denna dialekt skref Chaucer (d. 1400) sina ryktbara "Canterbury Tales", och Wicliffe (d. 1387) afvek icke mycket derifrån uti sin bibelöfversättning. Dessa båda mäns inflytande jämte hufvudstadens växande betydelse gjorde, att denna dialekt blef herskande. Redan Chaucers språk liknar mycket det nuvarande och ser närmast ut som nyengelska med mycket föråldradt stafsätt. Under det att angelsachsiskan för en engelsman är ett främmande språk, kan deremot den, som förstår engelska, utan synnerlig svårighet läsa Chaucer, sedan han vant sitt öga vid stafningen.
I Skotland, med undantag af Höglanden, hvarest keltiskan har bibehållit sig intill våra dagar, var språket väsentligen det samma som nordengelskan. I detta land uppstod och utvecklade
Källa: Project Runeberg ·
