Sida 599
Fettfogeln l. Guacharon
år bibehållit sig och fått en allsidigare och mera följdriktig tillämpning än af De Brosses sjelf, hos hvilken den ännu var förenad med några kristligt teologiska förutsättningar om en uruppenbarelse, som blifvit bortglömd, om en särskild uppenbarelse för judarna m. m. Men i våra dagar har hela teorien rönt gensägelse hos och förkastats af de mest framstående religionsvetenskapliga forskare. Max Müller framhåller, att fetischismen icke, så vidt man vet, utgör något folks hela religion. T. o. m. negerstammarna i Afrika hafva föreställningar om ett högsta väsende, som skapat allt och är alla goda gåfvors gifvare. Men detta väsende styr verlden genom förmedling af lägre andar (wongs), som uppfylla luften och utföra dess befallningar på jorden. Dessa wongs representeras af fetischerna, hvilka äro deras yttre tecken. Réville anser, att mensklighetens äldsta religionsform varit en dyrkan af naturen i hennes enskilda företeelser, utan att någon skilnad gjordes mellan andligt och materielt. Sedan skilde man mellan naturtinget och den deruti inneboende anden. Slutligen trodde man, att anden kunde efter behag förflytta sig från ett föremål till ett annat, och att han t. o. m. kunde taga sin bostad i de mest oansenliga eller mest bisarra yttre ting. Dessa andarnas förklädnader äro fetischerna. Långt ifrån att vara den äldsta religionen förutsätter sålunda fetischismen flere föregående utvecklingsskeden af det religiösa medvetandet. Den är snarare ett urartande af eller en utväxt på åtskilliga religioner än en sjelfständig religionsform.
Fetknopp, bot. Se Sedum.
Fetlar, en ö bland Shetlandsöarna.
Fetpölsa en benämning på larven af ollonborr-slägtet. Se Melolontha. J. G. T.
Fett, kem., kallas i växt- och djurriket förekommande, i vatten olösliga, men i eter, kolsvafla och till mindre grad i alkohol lösliga, i rent tillstånd färg- och luktlösa ämnen. I kemiskt hänseende äro de eterarter af glycerin (glycerider) och feta syror eller andra en-basiska, men omättade syror, t. ex. oljsyra, linoljsyra, ricinoljsyra m. fl. De glycerider, som utgöra hufvudmassan af vanliga fettarter, äro stearin, palmitin och olein, eller stearinsyrans, palmitinsyrans och oljsyrans glycerider. Genom inverkan af åtskilliga ämnen sönderdelas fettarterna under upptagande af vatten, hvarvid å ena sidan feta syror, oljsyra o. d. samt å andra sidan glycerin uppstå. Denna sönderdelning, som benämnes saponifiering, inträffar, då fett upphettas med vatten och baser, kalk, kali och natron (såsom vid beredning af såpa och tvål), blyoxid (vid plåstertillverkning), eller koncentrerad svafvelsyra (t. ex. vid stearinljusfabrikerna), eller till och med endast vatten vid hög temperatur. De naturliga fettarterna förekomma i växt- eller djurkropparna inneslutna i celler eller hinnor och erhållas, sedan cellmembranen och hinnorna blifvit förstörda eller sönderslitna, genom pressning, utkokning eller extraktion med kolsvafla o. d. Allt efter konsistensen indelas fettarterna i fasta fettarter och oljor. De förra innehålla i öfvervägande
mängd palmitin och stearin, de senare olein och andra flytande glycerider. De fasta fettarterna förekomma hufvudsakligen i djurriket, men stundom äfven i växtriket, t. ex. palmolja, kakaosmör, kokosolja, muskotsmör. Hårda och fasta fettarter kallas talg, mjuka ister och smör. Oljor indelas på grund af det olika förhållande, som de visa i luften, uti torkande och icke torkande oljor. De förra uppsupa ur luften syre och oxideras under afgifvande af kolsyra till amorfa fernissartade massor, de senare behålla sin flytande konsistens. Torkande oljor äro lin-, hamp-, nöt-, ricin- och vallmoolja; icke torkande oliveller bomolja, rof-, mandel- och sesamolja. Oljor ur djurriket äro tran-sorterna af fiskar och hvaldjur. P. T. C.
Fettbildare har man företrädesvis kallat de af kol, väte och syre sammansatta kolhydraten, t. ex. stärkelse, socker o. d., på grund af deras förmåga att, intagna som födoämnen, i organismen bilda fett. Dock har man på senare tiden funnit, att äfven de qväfvehaltiga proteinämnena i viss mån kunna bidraga till fettbildningen. F. B.
Fetteeller, histol., ett slags ganska stora, i bindväfven (se Fettväfnad) förekommande celler af sferisk eller oval form, hvilka mestadels äro samlade i större eller mindre grupper och omspunna af ett fint blodkärlsnät. De bestå i sitt outvecklade tillstånd af kornig protoplasma, en kärne samt smärre eller större klara, runda fettdroppar. Dessa senare tillväxa alltmer, och i cellens utvecklade tillstånd har protoplasmat nästan försvunnit, fettdropparna hafva sammanflutit till en enda stor, glänsande fettkula, hvilken, tätt omsluten af en tunn hinna, på hvars insida den lilla cellkärnen befinner sig, utgör fettcellen. I dessa fettceller är större delen af kroppens fett förvaradt; ju fetare en individ är, dess flere sådana fettceller finnas i dess kropp. G. R.
Fettdegeneration l. Fettmetamorfos. Se Degeneration.
Fettfena. Se Fena.
Fettfogeln l. Guacharon (Steatornis caripennis), zool., medlem af ett slägte, hörande till nattskärrfoglarnas familj (Caprimulgidae) och utmärkt genom en tand, som finnes vid näbbspetsen, de långa vingarna och stjerten o. s. v. Sitt namn har han fått af det betydliga fettlager, som utvecklas under huden och säges vara användbart till matlagning. Fogeln tillhör Central-Amerika, der han vistas i hålor och grottor. Särskildt namnkunnig är den s. k. Guacharo-hålan, hemvisten för oräkneliga fettfoglar. A. v. Humboldt lemnar en liflig skildring af dessa foglars lefnadssätt, särskildt i ofvannämnda håla. Der ljuset börjar försvinna inuti hålan, får man höra det hesa, gälla skriet af fettfoglarna. Svårligen kan man göra sig en verklig föreställning om det förfärliga larm, som der åstadkommes af tusentals foglar och ger eko inifrån hålan. Det skulle i någon mån kunna jämföras med skriket af en stor samling kråkor. Deras bon ligga i en otalig mängd fördjupningar i hålans tak. Mot nattens inbrott, i synnerhet vid månsken, lemnar guacharon hålan. Hårda,
Källa: Project Runeberg ·
