Sida 265
Engelska literaturen
sista perioden ej haft några författare af första rang att uppvisa. Orsakerna dertill hafva varit många: den reflekterande tidsriktningen, en alltjämt stigande smak för sinneberusande musik och dekoration i stället för poesi, medelklassens ökade praktiska bestyr, de rikes puritanska pryderi o. s. v. Åtskilliga dramatiska dikter, som till följd af sina poetiska förtjenster blifvit berömda, hafva ej egnat sig för uppförande. Till dessa höra Byrons, Shelleys, Scotts och Coleridges skådespel. Af högre dramatiskt värde äro måhända de psykologiskt fina dramerna af Joanna Baillie (1762--1851). M. G. Lewis, den ofvannämnde stiftaren af en romantisk skola, skref åtskilliga mycket omtyckta skådespel, hvilka dock numera nästan äro glömda. Robert Browning (f. 1812), den ofvannämnda skaldinnans make, egde stor dramatisk begåfning, men var alltför mycket påverkad af Shelley för att kunna teckna lifskraftiga gestalter. Henry Taylor (f. 1800) torde vara den främste bland Englands nyare sorgespelsförfattare. Bland de öfrige må nämnas: L. Shiel, J. S. Knowles, som tog Shakspeare till förebild, H. H. Milman, T. Talfourd och romanförfattaren Bulwer. Lustspelsförfattare af lägre ordning äro D. Jerrold, Buckstone, Planché m. fl.
Den prosaiska literaturen under 19:de årh. har varit omätligt omfattande. Särskildt har romanen blifvit bearbetad af en mängd författare och författarinnor. Alla de idéer och sträfvanden, som rört sig inom den engelska nationen, hafva blifvit använda till ämnen för romanen. På den senare tiden har likväl den s. k. sensationsromanen svingat sig upp till herskare öfver alla de öfriga riktningarna. En ny period för romandiktningen började med Walter Scott (se d. o.), hvars inflytande sträckte sig öfver hela den civiliserade verlden. Scott, som under sjutton år (1814--31) utgaf trettio särskilda romaner af betydlig storlek (47 band), förstod att på historiens mark utveckla alla de förut omhuldade romanslagens bästa egenskaper. Hans första roman, "Waverley", gaf sitt namn åt de följande, hvilka ofta benämnas "Waverley-romanerna" och bland hvilka -- utom den nämnda -- "Guy Mannering", "Antiquary", "Rob Roy", "Heart of Midlothian", "Bride of Lammermoor", "Legend of Montrose", "Ivanhoe", "Kenilworth", "Fair maid of Perth", "Quentin Durward" och "Woodstock" torde vara de förnämsta. Alla hans romaner utmärka sig för en konstnärlig fulländning i både komposition och utförande samt för ett genomgående drag af humanitet. Till Scotts skola höra först och främst den produktive G. P. R. James (1801--72), hvilken stundom förmådde höja sig upp till sin mästares närhet (i "Darnley" m. fl.), vidare H. Smith, J. Banim, Th. Grattan, J. Wilson, J. Galt och skotten W. E. Aytoun. Bland mera sjelfständiga romanförfattare äro Bulwer, Dickens och Thackeray de mest framstående. Edward Lytton Bulwer (1805--73) var mycket mångsidig och beläst; hans största företräden voro ett skarpt förstånd, en stor menniskokännedom, en utmärkt kompositionstalang och förmåga att berätta på ett spännande sätt. De bästa bland hans arbeten äro
de, som behandla engelska förhållanden: "Pelham", "Eugène Aram", "Ernest Maltravers" m. fl. Dickens och Thackeray upptogo, med vidsträcktare synkrets, den gamla humoristiska familjeromanen. Charles Dickens (1812--70), pseud. Boz, egde i sin makt både en drastisk komik och ett gripande patos samt leddes i hela sitt författarskap af en human sträfvan att förbättra de fattiges och de förtrycktes ställning. En stor mängd af de nyaste humoristerna såväl i Amerika som Europa hafva tagit honom till förebild. Hans ryktbaraste verk äro "The Pickwick-papers", "Oliver Tvist", "Nicholas Nickleby", "Martin Chuzzlewit" och "David Copperfield". En helt annan natur än Dickens var den skarpsinnige, menniskofientlige William Makpeace Thackeray (1811--63), en mästare i den realistiska sedemålningen och den dräpande satiren. Hans bästa romaner äro "Vanity fair" och "The virginians". Utom de nämnde stormännen funnos, under förra hälften af innevarande århundrade, åtskilliga romanförfattare af andra rang. Till dem hörde kapten Marryat (1792--1848), en humoristisk realist, den utmärktaste bland de engelske sjöromanförfattarna. Hans riktning följdes af Chamier, Glascock, Basil Hall och Ch. Wilson. Det irländska lifvet skildrades af den mångsidiga lady Morgan (1786--1859), Crofton Croker (1798--1854), W. Carleton, S. Lover, Ch. Lever och G. Griffin. Bunyans allegoriska manér upptogs med framgång af William Godvin (1756--1836), som i sin "Caleb Williams" lemnade ett psykologiskt mästerstycke, och George Croly. Röfvareromanerna fingo en framstående bearbetare i W. H. Ainsworth (f. 1805). Den etnografiska romanen fick begåfvade representanter i Th. Hope, Frazer, Madden, Morier, Trelawney, Rowcroft och många andra. Med början af 1850-talet erhöll, under inflytande af franska förebilder (A. Dumas d. ä., Eugène Sue m. fl.), sensationsromanen stort insteg i England. Den talangfullaste författaren på detta område är Wilkie Collins ("The woman in white" m. fl.). Den produktivaste är miss Braddon ("Aurora Floyd" m. fl.). På gränsen till sensationsromanen står A. Trollope. En religiös tendens är det utmärkande för kardinal Wiseman och protestanten Ch. Kingsley (den mystisk-kristliga romanen "Hypatia" m. fl.). Bland öfriga romanskrifvare i 19:de årh. äro följande de förnämste: B. Disraeli (lord Beaconsfield), den ypperste representanten för "det unga England", den under pseudonymen "Currer Bell" ryktbara miss Ch. Brontë ("Jane Eyre"), lady Blessington, miss Martineau, Maria Edgeworth, Ch. Reade, T. Hughes, G. Macdonald, J. Mecarthy, lady Fullerton, miss J. Kavanagh, W. Black, M. Collins, mrs Gaskell, mrs Oliphant, miss Thackeray, miss Yonge, miss Edwards, mrs Wood, miss Broughton och den under pseudonymen "Ouida" ryktbara miss de la Ramée. Främst bland dem alla stod den under pseudonymen "George Eliot" bekanta och 1880 aflidna Mary Evans (genom de psykologiskt sanna teckningarna i "Adam Bede", "Romola", "Daniel Deronda" m. fl.).
Källa: Project Runeberg ·
