Sida 788
Folksagor
Charles Perraults "Contes de ma mère l'Oye" utkommo 1697, och kort derefter utgaf äfven grefvinnan d'Aulnoy en samling. Enligt Hettner var det i synnerhet de förnäma kretsarna, som med förkärlek omfattade det nya diktslaget. En mängd efterbildningar utkommo, alla med aristokratiska författarenamn, och under en tid voro sagorna så på modet, att den förnäma verlden nära nog icke läste något annat. En stor del af denna literatur fördes, likväl först under 1700-talets senare hälft, i bearbetningar öfver till Tyskland, utan att man kom att tänka på, att det vore skäl att taga vara på de likartade traditioner, som lefde hos tyska folket. Väl hänvisade Herder till dem, men detta synes hafva blifvit utan verkan. -- Wieland polemiserade med sin "Don Sylvio von Rosalba" (1764) mot fésagorna, men något senare måste han sjelf från dem tillgripa ämnen, hvilka han emellertid behandlade ironiskt. Efter honom synes Musäus hafva bildat sina "Volksmärchen der deutschen" (1782--85). Få af dessa äro verkliga sagor; de flesta äro sägner, ty man skilde då ännu icke mellan de förra och de senare, och Christiane Benedikte Naubert bearbetade i sina "Neue volksmärchen der deutschen" (1789--93) endast folksägner. Bröderna Grimm bestämde skilnaden mellan sagor och sägner. Sägnerna (T. die sagen) äro alltid fästa vid något bekant, vid en viss ort, eller vid något historiskt (verkligt eller föregifvet) namn; sagorna (T. die märchen) stå deremot på egen mark. De förra äro mera historiska, de senare mera poetiska, hafva större omvexling och rikare färg. Sägnen är den form, i hvilken naturmenniskan fattar något henne öfvermäktigt, vare sig en historisk tilldragelse eller något natur- l. konstföremål. Sagan har löst sig från allt verkligt, hon är en inbillningens fria lek och har ingen afsigt. Ordet äfventyr (det romanska adventura, tilldragelse, berättelse om en tilldragelse) i betydelsen saga förekommer redan i 12:te årh. i Tyskland (abenteuer), jämte mähre, och har vunnit fullt inträde i danskan (eventyr), men icke, ehuru det användes i t. ex. "Flores och Blanzeflor", blifvit rätt hemmastadt i svenskan. Sagor (äfventyr) heta vidare It. conti, Fr. fabliaux l. contes populaires, Eng. stories l. popular stories, F. sadut, jutut och saarna. Sedliga, till och med kristligt sedliga, motiv äro derför icke främmande för sagorna. Kärlek och ödmjukhet förhärligas, ondska och öfvermod straffas. Otidiga önskningar komma på skam. En hel klass af sagohjeltar äro hjelpsamma mot menniskor och djur, fulla af skonsamhet och medlidande; den enfaldige, med ett godt hjerta, öfvervinner den listige och verldskloke. Sällan förenas kraft och insigter med det sjelfförtroende, som dessa bruka ingifva hjeltarna i de gamla hjeltedikterna. Jämte dessa kristligt påverkade sagor finnas sådana, hvilka bära prägeln af sin härstamning från böndernas i äldre dagar förtryckta klass, hvilken under en mask af enfald döljer en slughet, som gränsar till eller är illistighet. Mera tilldragande äro de sagor, i hvilka den förslagne och smidige vinner öfver den otympliga
styrkan. Så förhåller det sig ock med det slags karakterer, som påminna om den forne landsknektens typ, såsom broder Lustig, hvilken obesväradt lurar Sankt Per och skrämmer fan, så att han icke törs släppa in honom i helvetet. Storskrytaren, våpet ("dumma pojken"), den late äro gängse typer. Öfver hufvud är allt, till och med det omöjliga och lögnlika, tillåtligt för den, som har inre enhet och handlar följdriktigt. Äfven liflösa ting få tala och bära sig åt som menniskor, blott de icke falla ur rolen.
Gemensam för alla tyska folksagor är den tro, med hvilken det underbara berättas, samt en viss glädtighet, som låter dem alla sluta med utsigt till lång, varaktig lycka. Båda delarna saknas i Tiecks "Volksmärchen" (1797), som, oaktadt A. W. Schlegels loford, ej vunno många beundrare. Flere andra af romantikerna försökte skrifva sagor och upptogo till och med ämnen från folkmunnen; men ingen hade någon riktig framgång. Dessa sagor tjenade likväl till att bana vägen för bröderna Grimms samling. Ingen hade före dem uppställt som högsta grundsats att folkets eget sätt att berätta vore värdt all uppmärksamhet, och att detta sätt borde troget återgifvas, utan godtyckliga utsmyckningar. De berättade så nära som möjligt på folkets sätt; enskildheter torde härröra från dem, men allt egendomligt iakttogo de, intet väsentligt i innehållet, ingen omständighet, intet drag utplånades eller förskönades af dem, liksom de icke tillade något för saken främmande. Denna vördnad för traditionen berodde på deras öfvertygelse om all folkpoesis fullkomlighet och oöfverträfflighet, der den var ursprunglig och ogrumlad; den ökades af deras åsigt att i dessa sagor vore bevarad en urgammal nationalpoesi, som utgjorde en omedelbar fortsättning af de äldsta, rent mytiska sagorna. De anställde jämförelser mellan alla folks sagor, som voro tillgängliga på deras tid, och återfunne i dem samma anvisningar till närmare eller fjärmare folkslägtskap som i språken. Om t. ex. arabiska och tyska sagor stämde öfver ens, berodde detta å ena sidan på den ursprungliga slägtskapen mellan germaniskt och indiskt, å den andra derpå att araberna lånat från inderna.
Nyare studier hafva mot denna åsigt, som först framställdes i de senare upplagorna af de bägge brödernas arbete, satt en annan. Man må gerna kalla de tyska sagorna för nationalpoesi, eller åtminstone nationaliserad poesi. Jämför man dem ytligt, till kostymen, plägsederna, landskapet, med de arabiska, så äro de visserligen tyska, med sin egendomliga skogspoesi, med sina kungar, som ständigt gå med krona på hufvudet, med de återstoder af hedendom, som der kunna finnas. Innehållet deremot är icke lika tyskt. De äldsta sagorna gå ej längre tillbaka än till 10:de århundradet; dessförinnan torde det funnits blott få sagor i Europa. Deras hemland, hvarifrån forntiden hemtade sitt sagoförråd, synes vara Indien. Den indiska buddhaismen -- enligt den åsigt, som här refereras --, den verldsliga adelns reaktion mot de andligas öfvermakt och i några af sina yttringar demokratisk, införde både
Källa: Project Runeberg ·
