Sida 54
Dödsstraff
icke någon afrättning egt rum sedan 1847, blef dödsstraffet formligen afskaffadt genom en lag af 1867. I Holland upphäfdes det 1870, och i det nya strafflagsförslaget af 1875 finnes det icke. I Schweiz hade redan åtskilliga kantoner hvar för sig uteslutit dödsstraffet ur sina strafflagar, och i än flere hade det ej på lång tid blifvit tillämpadt, då Schweiziska edsförbundets reviderade grundlag af 1874 förklarade detta straff fullständigt afskaffadt. Genom en folkomröstning 1879 ändrades emellertid grundlagen i denna del, så att det numera står de särskilda kantonerna fritt att i sina strafflagar bibehålla eller derifrån utesluta dödsstraffet. I Tyskland beslöt nationalförsamlingen i Frankfurt 1848, att dödsstraffet skulle afskaffas, och till följd deraf upphäfdes det i åtskilliga tyska stater. I de flesta af dessa infördes det dock åter. Endast i några af de smärre förblef det afskaffadt. 1868 upphäfdes det äfven i konungariket Sachsen. Då en gemensam nordtysk strafflag utarbetades, uttalade sig pluraliteten inom riksdagen för dödsstraffets upphäfvande; men för att ej göra den tilltänkta lagen om intet gick man till sist in på att dödsstraffet skulle bibehållas. Genom denna lag (1871 förvandlad till strafflag för Tyska riket) är dödsstraffet åter infördt i hela Tyskland.
I några land (England, Österrike och Ungern) verkställes dödsstraffet genom hängning; det vanliga är dock, att det fullbordas genom halshuggning. Der halshuggning användes, sker den än medelst handbila, an medelst fallbila (s. k. guillotin). Det senare verkställighetssättet, som är snabbare och säkrare, eger utan all fråga företrädet, och det skulle säkerligen hafva erhållit större utbredning, så vida man ej, till följd af den rol fallbilan spelade i den franska revolutionens blodscener, mångenstädes hyst motvilja för densamma. Förr verkställdes dödsstraff alltid offentligt, och på denna offentlighet lade man särskild vigt, emedan man ansåg den egnad att synnerligen främja en afskräckande verkan af bestraffningen. Med anledning af det menliga inflytande de offentliga afrättningarna i mer än ett afseende visat sig utöfva på den åskådande mängden, har man dock i senare tider mångenstädes infört s. k. intramurana afrättningar, d. v. s. afrättningar, som försiggå inom fängelsets murar eller på någon annan kringstängd plats samt endast i närvaro af ett visst antal tillkallade personer.
I Sverige var under arbetet på den nya strafflagen mången gång fråga om dödsstraffets afskaffande. Lagkomitén ansåg nödvändigheten af detta straff vara underkastad tvifvel. Hofrätterna och Högsta domstolen förklarade sig deremot enhälligt för dess bibehållande. I samma riktning uttalade sig äfven Lagberedningen. J. G. Richert, som var ledamot af denna beredning, yrkade dock, att man, för att bereda och lätta öfvergången till dödsstraffets afskaffande, endast skulle stadga detta straff alternativt för de gröfsta missgärningarna. Slutet blef, att dödsstraffet upptogs i den nya lagen (endast Bondeståndet uttalade sig vid den riksdag, då strafflagen antogs, emot detsamma); men på intet ställe stadgades det absolut, och för öfrigt inskränktes det till vissa svårare politiska brott samt mord och några fall, i hvilka menniskolif blifvit spildt genom en i och för sig mycket grof förbrytelse (mordbrand, våldtägt o. d.). Det dröjde emellertid ej länge efter strafflagens utfärdande, förrän frågan om dödsstraffet åter kom å bane. Redan vid riksdagen 1865—66 framställdes ett förslag om dess suspenderande under tio år, hvilket dock endast förmådde tillvinna sig ett stånds bifall. Vid 1867 års riksdag väcktes en motion om dödsstraffets afskaffande, hvilken afslogs af första kammaren, men bifölls af den andra. Vid 1868 års riksdag förnyades denna motion, men föll då ej allenast i första kammaren, utan (efter ett längre anförande af dåv. justitiestatsministern, De Geer) äfven i den andra. En motion i samma syfte vid 1872 års riksdag hade ej häller någon framgång. Sedan dess har frågan om dödsstraffets afskaffande ej förevarit inom den svenska riksdagen. Deremot har genom en förordning af d. 10 Aug. 1877 blifvit stadgadt, att afrättningar ej vidare skola ske offentligt, utan försiggå på fängelsegård och i närvaro af vissa tjenstemän samt andra af konungens befallningshafvande och den kommun, inom hvars område afrättningen sker, utsedda personer. Dödsstraff verkställes i Sverige genom halshuggning medelst handbila. För förbrytelser emot krigslagarna förekommer dock här, liksom i andra land, äfven arkebusering. — I Norge gjorde 1842 års kriminallag ett tämligen rikligt bruk af dödsstraffet. Blott i ett enda fall var det stadgadt alternativt med annat straff. Genom en lag af 1874 inskränktes dock dess användning. Såsom ensamt straff bibehölls det endast för det fall att en till straffarbete på lifstid dömd brottsling skulle göra sig skyldig till mord, dråp, mordbrand eller vissa andra mycket grofva brott. — Danmarks strafflag af 1866 använder dödsstraffet ungefär i samma omfattning som den svenska strafflagen. För trenne brott, deribland mord, stadgas det dock absolut. Såväl i Norge som i Danmark verkställes dödsstraff offentligen genom halshuggning medelst handbila. -- I Finland, der missgernings-balken i 1734 års lag ännu utgör hufvudkällan för straffrätten, är dödsstraff stadgadt för långt flere fall än i de öfriga nordiska landen. Sedan 1826 har dock dödsstraffet ej tillämpats derstädes. Enligt de grunder för en ny brottmålslag, som antogos af landtdagen 1863—64, skulle detta straff ej upptagas i den nya lagen. Nämnda landtdag antog ock en förordning, genom hvilken det genast skulle afskaffas. Denna förordning vann emellertid ej sanktion af storfursten-kejsaren. Deremot har denne sanktionerat en af 1867 års landtdag antagen förordning, enligt hvilken dödsstraffet är bibehållet endast för den, som förer afvog sköld emot riket eller i uppsåt att döda föröfvar våldsgerning på kejsaren, kejsarinnan eller deras barn; men denna förordning har ännu ej blifvit kungjord till efterlefnad. I förslaget till strafflag för Finland (1875) är dödsstraffet bibehållet endast för de svåraste formerna af högförräderi och majestätsbrott. — Jfr K. F. Lagus, "Om dödsstraffet" (1859), S. R. D. K. Olivecrona, "Om
Källa: Project Runeberg ·
