Sida 275
England
af kejsaredömets provinser, men trots detta och trots druidismens undertryckande samt kristendomens införande blefvo E:s kelter icke på långt när så "romaniserade" som t. ex. Galliens, och dertill bidrog främst E:s insulära läge. Romarna eröfrade aldrig hela ön. I norra delen lefde okufvade stammar, de keltiske pikterna och skoterna, mot hvilka provinsen måste skyddas genom storartade försvarslinier (den vigtigaste, den s. k. Hadriani vall, gick öfver landets hela bredd, från Solway till Tynes mynning). Under ständiga strider mot pikter och skoter, hvilka t. ex. 396 öfversvämmade hela E. så långt söderut som till London, och mot ärelystna provincialer (t. ex. Carausius och Maximus), som upphäfde sig till motkejsare, behöllo romarne väldet öfver E. i nära fyrahundra år. Sedan 200-talets slut fingo de derjämte bestå en ganska allvarsam kamp mot de germanske krigareflockar, som från den motliggande Nordsjö-kusten gång på gång gjorde strandhugg i E. År 410 uppgåfvo romarna frivilligt besittningen af E., vare sig derför att de fruktade ett angrepp mot provinsen och insågo sin oförmåga att afvärja faran, eller emedan de behöfde sina legioner i andra delar af kejsarriket, der striden mot den germanska invasionen redan brann.
E. under angelsachserna och danskarna (449 --1066). Öfvergifne af romarna, som tagit deras frihet, men värjt deras land, återfingo briterna nu visserligen sitt oberoende, men kunde icke försvara det. De germanske stammarna, hvilkas angrepp från midten af 400-talet -- den första bosättningen uppgifves hafva egt rum i Kent, år 449 -- blefvo allt våldsammare, satte sig fast på skilda delar af E:s kust och ryckte under en omkr. etthundrasextioårig strid landet från briterna (449--607). Historien sprider ingen klarhet öfver enskildheterna i denna steg för steg, under blodiga fejder fortgående eröfring, genom sina följder "en af de vigtigaste händelser i Europas, i verldens historia". Endast den hel. Prosper af Aquitanien (d. omkr. 465) och Gildas, den äldste britiske krönikeskrifvaren (d. 570), meddela med eröfringen samtida, men knapphändiga och orediga upplysningar. Britiska sagor och fornengelska krönikor hafva deremot åtskilligt att förtälja om den germanska invandringen: om hennes i början vänskapliga karakter, då briternas "hertig", Vortigern, till hjelp mot pikter och skoter 449 kallade germanhöfdingarna Hengist samt Horsa samt till dem afstod Thanet (då en ö, nu en del af Kent); om hennes sedan fientliga art, då briterna på lif och död bestredo de påträngande germanerna rum (jfr t. ex. Artursagan). Briterna, hvilka af inkräktarna benämndes Welsh, d. ä. främlingar, trängdes undan åt vester och norr: i Wales' och Skotlands berg funno de till sist en tillflykt. I E. utrotades den britiska nationaliteten -- dock icke så i grund, att ej ett britiskt element ännu finnes qvar hos det engelska folket, äfven i de mest germaniserade delarna af ön; det britiska språket undertrycktes -- t. o. m. de gamla ortnamnen blefvo, med få undantag, ersatta med nya; kristendomen, som var allmänt antagen i den romerska provinsen, dukade under för
eröfrarnas hedniska tro, ja, sjelfva de kristna kyrkorna sopades bort från marken. Den germanska eröfringen var, kort sagdt, liktydig med tillintetgörelsen af förutvarande förhållanden i E. Inkräktarna tillhörde flere stammar; i historien om eröfringen omtalas i synnerhet tre: jutar, hvilkas namn och ursprung äro outredda, sachsare och angler l. engler. Briterna kallade eröfrarna med ett gemensamt namn sachsare, emedan de först kommo i beröring med denna stam. Eröfrarna sjelfve gåfvo sig som ett folk namnet engler, engelsmän (Forneng. angelcyn, engle,) antagligen emedan denna stam utbredde sig öfver ett större område än de öfriga; detta namn, såsom beteckning på hela folket, kom bland detsamma i allmänt bruk säkerligen icke långt efter bosättningen och blef beståndande. Benämningen angelsachser (jfr d. o.) nyttjades äfven i E., men blef der aldrig allmän; den har deremot upptagits af icke-engelska skriftställare och tillhör företrädesvis nyare tiden. -- Eröfringen var icke resultatet af ett enda stort gemensamt folkanlopp, utan företogs vid olika tidpunkter, från skilda håll af E:s hela östra och södra kust, af spridda flockar, som hade föga eller intet gemensamt. Följden deraf blef att en mängd af hvarandra oberoende småriken uppstod på de från briterna eröfrade områdena. Bland dessa intogo omsider sju eller åtta en mer framstående plats i historien, nämligen Kent, Sussex, Wessex, Essex (Forneng. Suthsexe, Westsexe och Eastsexe, d. ä. syd-, vest- och öst-sachsare), Eastanglia (d. ä. öst-englernas rike), Bernicia och Deira, hvilka två, n. om Humber belägna, riken sedermera förenades till ett, Northumberland, samt det mellersta E. omfattande Merce l. Mercien (d. ä. mark- eller gränsmännens land, så kalladt, emedan det låg vid britiska gränsen. Jfr Sv. Markerna, T. Mark). Man har kallat dessa riken med ett gemensamt namn heptarkien (af Grek. hepta, sju, och arche, herradöme). Dessa stater, i synnerhet de mäktigaste af dem, Wessex, Northumberland och Mercien, täflade med hvarandra om herraväldet, och stundom lyckades herskaren i ett af rikena, genom framgångar i krig eller personlig utmärkthet, blifva erkänd af flere eller alla bland de andra rikena såsom öfverherre, Bretwalda, d. ä. briternas beherskare. Wessex utgick segrande ur denna täflan, och dess konungahus, som ledde sina anor från den frejdade landtagaren Cerdic, Wessex' förste konung (omkr. 520), blef det herskande öfver E. Det var Egbert (802--837), som för alltid skaffade Wessex första rummet bland E:s riken. Kent, Sussex och Essex styrdes derefter af lydkonungar ur Cerdics ätt, men Mercien, Northumberland och Ostangeln af inhemska furstar, som erkände sig för Wessex' vasaller. E. har växt upp ur Wessex, liksom inför våra ögon Italien ur Piemont, Tyskland ur Preussen. E. såsom politisk enhet var på väg att bildas; det hade redan blifvit en enhet i kyrkligt afseende. 597 hade Augustinus i Kent börjat sin verksamhet såsom angelsachsernas apostel. Den nya läran utbreddes småningom, icke genom vapnens, utan genom exemplets makt, ty i regeln gaf de
Källa: Project Runeberg ·
