Sida 276
England
angelsachsiske konungarnas dop signalen till deras folks omvändelse. Inom ett århundrades förlopp var kristendomen allmänt antagen i E. Ett varmt religiöst lif vaknade der, och hängifne missionärer utgingo sedermera derifrån, bl. a. till de skandinaviska landen. Det blef E:s svar på den skandinaviska invasion, som ifrån Egberts tid med tilltagande styrka hemsökte angelsachsernas rike och tycktes skola bereda civilisation och kristendom i E. ny undergång. Vikingarna, företrädesvis danskar, upprättade riken i Northumberland, Ostangeln m. fl. trakter och eröfrade sjelfva Wessex (878). Egberts sonson, Alfred den store (871--901), lyckades från Somersetshires kärrtrakter, dit han måst sticka sig undan, väcka sina landsmän till en förtviflad kamp för friheten, och danskarna vräktes undan för folkresningens våg. Genom fördraget i Wedmor (878) inskränktes danskarnes välde till en början till nordöstra E., det sedermera s. k. Danelagen. Alfred ryckte upp sitt rike ur dess djupa förfall genom vis lagstiftning, sträng rikshushållning och omsorg för sitt folks andliga lyftning. Genom kristendomens spridning bland danskarna öppnade han utsigt till en fredligare beröring mellan de båda folken. Alfred återställde slutligen Egberts forna rike: Kent och Sussex införlifvades fullständigt, Mercien bragtes i en beroende ställning, och Wales samt danskarna i norr nödgades, åtminstone till namnet, erkänna Wessex' öfverhöghet. Wessex' makt var i ständigt stigande under hans närmaste efterträdare. Hans son, Edvard den äldre l. den oöfvervinnelige (901--25), gjorde sig till omedelbar herre öfver allt engelskt land s. om Humber och valdes, den förste bland E:s konungar, till "fader och herre" af kelterna i Strathclyde (Cumberland) och af skottarna (924). Alfreds sonsöner, Ethelstan (925--40), som segrade öfver nordmän och skottar i det mångbesjungna slaget vid Brunanborg, Edmund (940--46) och Edred (946--55) fortsatte utvidgningsverket. Med Northumberlands betvingande (under Edred) stod landet s. om Forth och Clyde färdigbildadt såsom en politisk enhet, och denna samlade landmassa kallades först från denna tid af folket sjelft allmänneligen England. Den politiska enheten var efter Edreds död på väg att springa sönder genom stridigheter inom konungafamiljen, men sammanknöts å nyo och stärktes i synnerhet af den vise ärkebiskop Dunstan, som under Edmunds son, Edgar (959--75), var själen i styrelsen. Förra hälften af 900-talet var det angelsachsiska rikets glansperiod; också prunkade dess herskare med sådana titlar som basilevs, imperator, caesar. Men under Edgars son, Ethelred II (979--1016), gick det hastigt utför med den angelsachsiska staten. Denna hade i sjelfva verket aldrig fått någon större inre fasthet, ty de forna smårikena hade icke öfvergifvit sin rivalitet, och fiendskapen mellan engelsmän och i landet bosatte danskar hade icke slocknat. E. saknade derför tillräcklig motståndskraft, när skandinaverna ånyo (sedan 980), under bl. a. Olof Tryggvesson och Sven Tveskägg, företogo anfall. Ethelred sökte hämma deras framfart icke med vapen, utan med guld. Men
den skatt han gång efter annan betalade vikingarna, danagäld, lockade nya skaror. Han grep då till ett olycksaligt medel att befria sig från sina besvärliga gäster: han uppmanade i hemlighet sina landsmän att på en viss dag (det var dagen efter Mårtensmässan 1002) öfverfalla och mörda Sven Tveskäggs vikingar, som, litande på en nyss ingången fred, i spridda flockar sorglöst kamperade i södra E. Detta fruktansvärda danamord kallade Sven till hämd (1003). Med grymt härjade land och en ofantlig danagäld fick Ethelred till en början böta för sin trolöshet, men 1013 måste han fly till Normandie, hvarefter hela hans rike föll i Svens händer. Denne dog redan i Febr. 1014, Ethelred kom tillbaka, och danskarna drogo sin kos. Men 1015 landade de åter i E. under befäl af Svens son, Knut. Denne tilltvang sig efter Ethelreds död, 1016, af dennes son Edmund Jernsida (April--Nov. 1016) rikets norra hälft (Danelagen), och sedan äfven Edmund aflidit, hyllades han såsom "hela Englands konung". Knut den store (1017--35) blef konung jämväl öfver Danmark (1018) och Norge (1028) samt erkändes för öfverherre af Skotland, Wenden och flere land. England hade han vunnit med svärd, men Englands folk vann han sedan genom aktning för angelsachsernas nationalitet, lagar och inrättningar, genom vördnad för kyrkan och genom det lugn hans kraftiga styrelse skänkte landet. "Han hade i sitt folks minne en plats vid Alfreds sida." Vid Knuts död tillföll E. hans son Harald Harfot (1035--40), men Danmark dennes halfbroder, Hardeknut. De båda rikena återförenades, för sista gången, under Hardeknuts regering (1040-- 42). Efter den danska konungaättens utslocknande valdes till konung Ethelred II:s son Edvard Bekännaren (1042--66). Denne, som fått sin uppfostran i Normandie (hans moder, Emma, var dotter af normandiske hertigen Richard I), var till språk och seder mera normand än engelsman, och normander kommo med honom till makt och betydenhet i E. "Hans val", säger Freeman, "var på sätt och vis begynnelsen till den normandiska eröfringen af E." Den mäktige jarl Godwin och dennes son Harald grepo till vapen och satte en dam för främlingarnas inflytande (1052). Harald Godwinsson blef rikets verklige styresman och utsågs efter den barnlöse Edvard af riksförsamlingen, witenagemot, till konung, 1066. En dubbel fara nalkades den nye konungen. I Yorkshire landade en norsk här under Harald Hårdråde, hvilken kom att eröfra E., dertill eggad af den engelske konungens biltoge broder, jarl Toste l. Tostig. Norrmännen blefvo emellertid slagne, vid Stamfordbridge (Stanfordbro), d. 24 Sept. 1066. Tre dagar senare landsteg en ny eröfrare, hertig Vilhelm II af Normandie, med 60,000 utvalde krigare på kusten af Sussex. Han hade af sin mödernefrände Edvard Bekännaren fått löfte (1051) på E:s krona -- betydelselöst, ty E. var ett valrike. Han hade sedermera, så påstod han, blifvit hyllad som Edvards efterträdare af Harald Godwinsson och mottagit löfte om dennes hjelp till kronans vinnande -- osannolikt. Harald hade vidare lofvat äkta Vilhelms
Källa: Project Runeberg ·
