Vikingatåg, nordmannatåg, vikingafärder (se Viking), kallas de krigarefärder öfver hafvet, som den skandinaviska Nordens folk, normanderna l. normannerna (nordmännen), såsom de söderut boende folken kallade dem, företogo företrädesvis under 9:de och 10:de årh. och förra delen af det 11:te till Europas öfriga land och vissa delar af Afrika och Asien i syfte att skaffa sig ära och anseende samt att röfva gods och guld eller intaga främmande land.
Orsakerna till dessa färder voro: 1) Förvecklingar hemma i Norden, framkallade af de skandinaviska rikenas enande till större monarkier och af olika pretendenters eller ätters fejder om Nordens kronor, hvarvid de öfvervunne eller på grund af sin börd förföljde och hemlöse vände sig till främmande land för att söka ersättning eller uppehälle. Stundom utrustades också yngre bröder eller fränder efter godvillig öfverenskommelse till vikingatåg. De fleste af de stora härarnas anförare voro derför konungasöner eller fränder till konungar. 2) Utsträckningen af frankernas rike intill Danmarks gränser genom sachsarnas underkufvande, hvilkas bundsförvanter mot Karl den store danskarna varit. Den första större vikingaflotta utsändes 810 af Danmarks regerande konung, Gotfred, mot Karl den store, och en hans efterträdare sände 35 år senare uppför Elbe mot Ludvig den tyske en af de största flottor, som utgått från Norden. Vikingatågen blefvo sålunda en reaktion mot frankernas eröfringar och omvändelsenit. Att religiös fanatism besjälat vikingarna framgår tydligt af den hänsynslösa grymhet, som de ännu länge efter vikingatågens början visade särskildt mot prester och munkar både i öster och vester. 3) Söndring och svaghet i de land, som af vikingatågen berördes. Denna orsak har icke framkallat rörelsen, men väsentligen bidragit till den ofantliga omfattning, som den fick i midten af 9:de årh. Vikingarnas anfall skedde endast sporadiskt och efter långa mellantider i de land, der de rönte ett kraftigt motstånd, men i de af inre strider söndrade slaviska och finska landen samt Friesland, Frankrike, England, Irland och Skotland togo de snart stamhåll och spelade mästare. 4) Tågen till de längst aflägsna landen synas, åtminstone stundom, hafva förorsakats deraf att, sedan nordiska välden upprättats i olika delar af Europa, deras konungar eller höfdingar inkallat hjelp från hemmet mot sina närmaste fiender och derpå hetsat sina besvärliga stamfränder mot aflägsna land för att blifva dem qvitt och försett dem med vägvisare, der sådant erfordrades. Så gaf Richard I af Normandie anledning till tåget mot Spanien 964--966 och kanske äfven till det följande 968--969, och de ryske herskarna hafva troligen på samma sätt gifvit anledning till alla härnadstågen till Kaspiska hafvet.
Karakter och förlopp. Normannerna kommo i skaror af några få till många hundra skepp, hvart och ett med en besättning af 40 till 80 man, men de voro i allmänhet icke sjökrigare, i synnerhet icke under tågens första skede, och deras farkoster egnade sig icke för sjöstrider. Råkade de ut för ett kraftigare motstånd på sjelfva hafvet, såsom fallet var vid Konstantinopel, vid Spaniens kuster och under Alfred den store vid Englands, så ledo de ofta förkrossande nederlag. Deremot voro deras lätta farkoster egnade att dragas öfver land förbi vattenfall eller förskansningar eller till och med från en flod till en annan. Vikingarnas hufvuduppgift var att komma oförvarandes öfver en trakt och utplundra densamma. Derför vände de sig mot flodmynningarna och rodde hastigt uppför floderna, med förkärlek uppsökande kloster, kyrkor och handelsstäder, der rikedomar funnos hopade. I hastiga marscher genomtågade de ock landet till fots eller med hästar, som de röfvat af innebyggarna eller fört med sig, såsom hände vid färder öfver Kanalen. Då de blefvo anfallna af öfvermakt, visade de vanligen det mest öfverdådiga mod och en betydande insigt i krigskonsten, men de uppsökte hälst sådana trakter, der intet kraftigare motstånd kunde väntas på grund af regenternas minderårighet, arméernas frånvaro eller inbördes krig, som kunde skaffa dem bundsförvanter. Den skräck, som de genom sin vilda framfart spridde framför sig, var emellertid städse deras förnämsta bundsförvant. Städerna intogos oftast genom öfverrumpling, dock äfven genom ordentlig belägring. Under de omkr. 100 år, då normannerna rasade som värst, intogo de, plundrade eller brände de flesta af norra och vestra Europas städer och många andra: Hamburg, Nijmegen, Maastricht, Liége, Mecheln, Aachen, Köln, Bonn, Trier, York, London, Canterbury, Dublin, Cork, Waterford, Limerick, Boulogne, Rouen, Paris, Nantes, Angers, Tours, Blois, Orléans, Bordeaux, Toulouse, Sevilla, Pisa, Novgorod, Polotsk, Rostov, Kiev, Smolensk, Konstantinopels förstäder, Itil, Semendera, Derbend och Berdaa s. om Kaukasus. Flere af dessa städer plundrades förnyade gånger. I hvilken grad rof var målet upplyses bl. a. af normannernas sed att för lösepenningens skull taga fångar, hvilka sedan nedhöggos, om ingen uppgörelse kom till stånd, eller såldes på slafmarknader. Det framgår vidare deraf att de öfverallt voro benägna att bevilja fred mot dryg lösen. Sådan betalades i Frankrike under senare delen af 800-talet vid olika tillfällen till ett sammanlagdt belopp af många mill. francs, i England 100 år senare i ännu större omfattning och vid Konstantinopel till ryssarna 907 och 944 med visst belopp för hvarje årtull, således efter samma beräkningsgrund, som på danegäldens tid användes i England och troligen förut i Frankrike. Ytterligare visar det sig deraf att normannerna kunde köpas att anfalla hvarandra eller sjelfmant bekrigade hvarandra för att få del af rofvet. Sålunda köptes Velands här från Somme 861 att anfalla normannerna i Seine, men dessa köpte sig i sin ordning fred af sina fränder. Och 855 kom Sidroc från Seine mot normannerna i Loire, men förmåddes att draga bort mot hälften af rofvet. Liknande inbördes fejder utkämpades äfven på Irland och i Ryssland om byte och om land. Och nästan öfverallt anträffas normanner som legoknektar eller vasaller i de furstars härar, hvilkas land förhärjades.
Man vet ej när vikingatågen österut begynte, men det är sannolikt, att de tagit sin början samtidigt med tågen åt vester, enär eröfringarna infalla samtidigt på bägge hållen. I v. inträffade det första anfallet 793 vid Lindisfarne i norra England (jutarnas tidigare invandring till Britanniens öar hör icke till vikingatågen). 795 visade normannerna sig första gången på Irlands och Wales' kuster; 802 plundrades Iona utanför Skotlands vestkust. Dessa färder hafva sannolikt utgått från Norge. 832 anfölls England i af en större flotta, denna gång söder ifrån, och vid denna tid började också Irland hemsökas af större härar. 810 sände Danmarks konung den första flottan mot frankerna, om man bortser från det alldeles enstaka anfall, som redan 515 gjordes på Gallien af en dansk eller götisk konung Hugleik. 844 nådde vikingarna första gången Spanien och hemsökte en gång, på det andra tåget mot Spanien, Italien, der Pisa sköflades 860. År 865 anfölls första gången Konstantinopel norr ifrån, och kort derefter visade sig den första vikingaflottan på Kaspiska hafvet. Med undantag af det danska tåget mot Friesland 810, i hvilket 200 skepp deltogo, och det likaledes af Danmarks konung anförda tåget på Elbe 845, i hvilket 600 skepp deltogo, utfördes i allmänhet de första tågen af ett mindre antal skepp. Men flottornas storlek växte alltmera under århundradets lopp, från 100 skepp på det spanska tåget år 844 till 120 vid Paris år 845 och 700 dersammastädes år 885. Med ännu större flottor uppträdde normannerna i öster: år 907 med 2,000 skepp, år 941 med mer än 1,000, bägge gångerna mot Konstantinopel. I dessa tåg deltogo dock äfven slaver och finnar. Deremot var det sannolikt en rent skandinavisk här på 500 skepp, som 913 härjade Kaspiska hafvets stränder.
Då vikingarna blefvo mera förtrogna med de främmande farvattnen, började de öfvervintra, till en början alltid på öar, sedan äfven på fastlandet. De äldsta vikingabolen äro troligen norrmännens på skotska öarna. Från och med 830-talet togo vikingarna vintersäte på Irland, något senare (åtminstone från 843) på ön Noirmoutiers s. om Loire, 851 i Seine, der ön Oissel från 855 var ett fast läger, och samtidigt (851) på Shepey i Thames och på Thanet. Efter 865 slogo de sig ned på öarna i Svarta hafvet. Enstaka öfvervintringar gjordes på Camargues i Rhônes delta 859--860 och på öar i Kaspiska hafvet 944--945.
Nästa steg var eröfring. Omkr. 840 eröfrade norrmännen större delen af Irland och intogo de städer, Dublin, Cork, Waterford, Limerick, som de sedermera under skiftande vapenlycka behöllo med få afbrott i öfver 300 år. 866--875 eröfrade danskarna Northumberland och delade kort derefter sig emellan en del af Mercia och Östangeln. 878 afträddes genom ett fördrag denna s. k. Danelag till danskarna. Såväl dessa eröfringar som de samtidiga tågen till Frankrike underlättades väsentligen derigenom att danska tronpretendenter blifvit insatta till landvärnsmän i Friesland och att en af dem, Rorik, som blifvit af kejsaren fördrifven, tilltvang sig landet genom eröfring 850. Från den tiden blef Friesland en utgångspunkt för danska vikingatåg, ända tills normannerna mot århundradets slut tvungos att lemna landet. Redan 862 upprättade svenskarna sitt stora välde i Novgorod, sannolikt efter långvariga fejder med finnar och slaver, motsvarande normannernas strider i vester. Under senare delen af 800-talet öfversvämmades norra Frankrike af normanner, och i början af 900-talet kunde de taga landet i besittning och dela detsamma. Konung Karl bekräftade år 911 Rollos (Rolfs) besittningsrätt till Normandie, och något senare föranledde Loire-normannernas härjningar, att äfven Bretagne blef öfverlåtet till hertigen af Normandie. Denna öfverhöghet blef dock föga mera än ett namn.
Sedan en eröfring blifvit afslutad, inträder i denna trakt ett afbrott i vikingatågen, åtminstone för en tid, ehuru dessa kolonier stundom föranledde nya tåg till andra land. Frieslands besittningstagande af danskarna gaf en tid skydd icke blott åt kusten, utan äfven åt inlandet. Danelagens afträdande gaf England en kort tids lugn. Snart hemsöktes dock åter de södra kusterna af vikingar, och i norr utbröto tronstrider, af hvilka Wessex' angelsachsiska konungar visste begagna sig, så att de först skaffade sig öfverhöghet öfver Danelagen och sedan införlifvade landet i Wessex 954. Men under Ethelreds usla regering förnyades härnadstågen (från 980) med utgångspunkt från ön Wight och med stöd i Normandie. Och då Ethelred 1002 sökte hämd på danskarna i England genom att låta svekfullt öfverfalla och dräpa dem i södra delen af landet (det s. k. danamordet; se England, sp. 540), ledde detta till nya härnadståg under Danmarks konung Sven Tveskägg, hvilka slutade med hela Englands eröfring under hans son Knut den store, 1017. -- Den omständigheten att Irland aldrig fullständigt kufvades, utan att dervarande herskare, som tid efter annan ock skaffade sig herradöme öfver normannerna i norra England, lågo i ständiga fejder med irer och skottar och med hvarandra, bidrog att göra dessa norska riken till verkliga vikinganästen, i synnerhet under 10:de årh., före kristendomens allmänna insteg bland dem och deras fränder i Norge, på Island och de skotska öarna. -- Ryska riket organiserades af Oleg (Helge) från 879 till 912. Det blef honom angeläget att för handelns skull bevara freden med grekerna, och i hans fördrag med de grekiske kejsarna af år 907 och 911 stadgas stränga straff för dråp och rån, likasom i Igors fördrag af år 944. Men då tvist uppstod mellan greker och »ryssar», inkallades nya härar från Sverige, och det grekiska riket hemsöktes af vikingaflottor, som härjade kusterna och hotade sjelfva Konstantinopel. Så skedde före fördragets afslutande 907 och vidare 941, 970 och 1043. Hvarje krig mot grekerna och likaledes hvarje krigsrustning, äfven om kriget afböjdes genom fördrag, åtföljdes af ett vikingatåg på Kaspiska hafvet: 909 efter Olegs första tåg, 913 efter hans andra fördrag med kejsarna, 944 med anledning af Igors rustningar mot grekerna, som afbrötos af 944 års fördrag, 969 efter Svjatoslavs tåg till Bulgarien och 1043 Ingvar Vidtfarnes tåg till »Särkland» efter den ryske prins Vladimirs olyckliga tåg mot Konstantinopel samma år. Alla dessa färder slutade olyckligt, utom expeditionen 969, som möjligen anfördes af Svjatoslav sjelf och medförde kazarrikets undergång. Troligen äro dock arabernas uppgifter om vikingarnas fullständiga tillintetgörelse på de tidigare tågen mycket öfverdrifna, ty i annat fall hade de väl icke gång efter annan kommit tillbaka. -- Äfven till Normandie inkallades förnyade gånger skandinaver till stöd för normannernas välde. Så inkallades till hjelp mot fransmannens konung efter mordet på hertig Vilhelm 942 en skara vikingar, som sedan inföll i Bretagne, och 962 mot grefven af Chartres en annan här, som derefter drog till Spanien 964--966. Är den uppgiften riktig att fransmän voro med på tåget till Spanien 968--969, så har sannolikt äfven detta tåg gått öfver Normandie. Dessa i Frankrike bosatta, dåmera franska normanner behöllo länge sitt vikingalynne. De eröfrade under förra hälften af 1000-talet hela södra Italien och kort derpå Sicilien, och 1066 eröfrade de hela England, der Knut den stores ätt utslocknat 1042.
Vikingatågens afslutning berodde utom på dessa eröfringar äfven på kristendomens insteg i den skandinaviska Norden och bland normannerna i kolonierna samt derpå att de angripna folken lärde sig att möta vikingarna på hafvet och att förskansa sina kuster och befästa städerna. Men då man sätter tågens afslutning till tiden omkr. 1050, får man komma ihåg, att de nordiska korstågen, som i synnerhet utgingo från Norge, föga annat voro än vikingatåg under kristen förklädnad.
Följder. Med ofvanstående äro ock vikingatågens följder delvis angifna. I hvad mån de utöfvat inflytande på främmande lands samhällsskick är en mycket omtvistad fråga. I Ryssland har naturligtvis detta inflytande varit störst, eftersom riket är en normannisk stiftelse, men det ser ut, som om de normanniske herskarna mycket snart lämpat sig efter slavernas rättssedvänjor. Äfven i England hafva skandinaverna öfvat inflytande på lagstiftningen, dels direkt genom danskarnas långvariga herradöme, dels indirekt genom de franske normannerna, som till England införde den egendomliga form af länsväsende, som utbildats i Normandie under den skandinaviska härens anslutning till franskt samhällsskick. Stor var ock den återverkan, som tågen utöfvade på den skandinaviska Norden. Kristendomens införande anses hafva påskyndats af vikingatågen. Detta kan vara tvifvelaktigt, då sjelfva vikingalifvet gaf ökad motståndskraft, men säkert är, att omvändelsenitet hos de angripna folken ökades. Danskarna tvingades af utländska härar att omfatta kristendomen, norrmännen likaledes af omvända sjökonungar, som svingat sig upp på tronen, och missionärerna fullföljde öfverallt sitt arbete med ökadt nit, sedan den värsta stormen lagt sig. Den starka krigiska utveckling, som vikingatågen medförde, bidrog sannolikt att höja konungamakten på folkfrihetens bekostnad, åtminstone i Danmark och Norge, af hvilka lands konungar flere voro eller varit vikingar; men andra höfdingar och krigare, som länge vistats i främmande land, medförde ock till hemmet vanor och anspråk, som inneburo en fara ej mindre för konungamakten än för folkfriheten. Då Island till väsentlig del befolkades af norska vikingar från Skotland och Irland, kan den isländska kulturen betraktas som en frukt af vikingatågen. N. H.