Svafvelkis

Svafvelkis (pyrit), miner., är en af de i naturen allmännast förekommande föreningar af svafvel och jern, med ovanligt stor utbredning på såväl gångar som lager inom alla formationer, från de äldsta kristalliniska till de yngsta alluviala. På malmgångar, der andra svafvelmetaller förekomma, är den en trogen följeslagare, ibland såsom primär bildning, ibland såsom psevdomorfos, efter bl. a. magnetkis, kopparkis, arsenikkis och silfverglans. Såsom afsättning ur varma källors vatten bekläder den ofta termernas stigrör. I de kristalliniska skiffrarna förekommer den dels som enskilda kristaller, dels som impregnationer, dels i derba större massor, hvilka uppträda såsom lager eller linser. Qvarts är ofta svafvelkisens följeslagare, i synnerhet om denna är guldförande. I yngre bildningar, såsom lera och mergel, bildar den ofta konkretioner. Mångenstädes är dess uppkomst beroende af plantrester i stenkolsoch brunkols-bildningarna. Dessa förekomster kunna förklaras såsom en reduktionsprocess. -- Svafvelkisen består af 53,3 proc. svafvel och 46,7 proc. jern enligt formeln Fe S₂. Den kristalliserar i reguliera systemet med en stor mångfald af former (69 st.) och kombinationer (mera än 87 st.). Den har hexaedriska genomgångar, ehuru mycket otydliga, och har ojämnt till mussligt brott. Den är spröd och så hård (6--6,5), att den eldar mot stål (grekerna kallade den derför pyrites, af pyr, eld). Egentl. v. = 4,9--5,2. Svafvelkisen är gul i flere nyanser, från ljusgul till guldgul, brungul med brokig anlöpning. Strecket är brunsvart. -- Svafvelkisen är i storindustrien vigtig såsom det förnämsta råämnet för beredning af svafvelsyra, jernvitriol, alun, svafvel och rödfärg. Den är äfven ett ej ovigtigt beskickningsämne vid åtskilliga hytteprocesser. Den har för industriella ändamål länge varit bruten vid Falun, Dylta och äfven på andra orter inom Sverige. Jfr Markasit. Ant. Sj.