Syfilisation

Syfilisation (jfr Syfilis) betecknar enligt dess upphofsman, franske läkaren Auzias-Turenne, såväl det tillstånd, hvaruti en organism befinner sig, då den genom så att säga öfvermättnad med syfilitiskt gift icke vidare är i stånd att utveckla några symtom af sjukdomen, som ock den metod, hvarigenom detta tillstånd framkallas. Vanligen tages ordet i den senare bemärkelsen. Turenne lyckades inympa enkel schanker från menniskor på vissa djur och tillbaka från dessa på menniskor. Han observerade, att, då han fortsatt inympningen flere gånger på samma djur, såren efterhand blefvo mindre, och att inokulationen slutligen icke vidare lyckades. Då man vid denna tid, omkr. 1850, ännu ej skilde enkel schanker från syfilis, trodde Turenne sig hafva inympat syfilis på djuren och ansåg sig i denna syfilisation hafva funnit ett medel såväl att förekomma svårare syfilis genom dess tillämpning på förut friska (syfilitisk vaccination) som att bota den redan befintliga sjukdomen. Hans åsigter och särskildt syfilisationens användning som preventivmedel blefvo lifligt bestridda i franska medicinska akademien, och 1852 förbjöds i Frankrike syfilisationens användning. Som kurativt medel upptogs syfilisationen af Sperino i Turin och särskildt af K. V. Boeck i Kristiania, som egnade senare delen af sitt lif åt utvecklingen af denna behandlingsmetod. Efter Boecks död torde metoden ej vidare användas. E. Ö-n.