Symfoni

Symfoni (Grek. symfonia, samljud), ett vanligen i form af sonat (se d. o.) skrifvet, större cykliskt verk för orkester. Hos forngrekernas betydde symfoni detsamma, som vi kalla konsonans. I 16:de årh. betydde det öfver hufvud ett flerstämmigt instrumentalstycke och särskildt sedermera det, som inledde en opera. Symfoniens tidigare historia är derför alldeles identisk med uvertyrens, af hvilken man särskilde två arter: den franska (Lully), med två långsamma satser omgifvande en hastig, och den italienska (Scarlatti), med två hastiga satser omgifvande en långsam. Den senare blef slutligen såsom sjelfständigt instrumeritalstycke den gällande och utvecklade sig parallelt med solosonaten, hvars form den antog och äfven å sin sida bidrog att utbilda. Redan hos Stamitz' symfonier finner man sonatens gestalt färdig, med inbegripandet af menuetten, hvilken sedan, genom Haydn fick häfd och äfven ombildades till det slutligen af Beethoven fulländade scherzot. Haydn, föregången af Emanuel Bach, Gossec m. fl., emanciperade och riktade instrumentationen, hvilken förut varit både torftig och osjelfständig, särdeles beträffande blåsinstrumenten. Härutinnan hade emellertid äfven Mozart en betydande förtjenst, hvarjämte hans tre bästa symfonier äro de första, som visa en bestämdare, individuelt olikartad fysionomi. Denna individualitet är ännu mera förherskande hos Beethoven, hvars nio symfonier äro ej blott det högsta i sitt slag, utan tillika märkestenar inom en verldsprocess i smått, en verklig mikrokosm, fylld af den mest sublima skönhet och det mest universella, djupa och rika själsinnehåll, som slutligen till och med gick utöfver symfoniens instrumentala natur och tog kören till hjelp (nionde symfonien, hvilken gifvit upphof till s. k. symfonikantater eller odesymfonier, sådana som Mendelssohns »Lobgesang» och Davids »Le désert»). Efter Beethoven har symfonien upplefvat en rik efterblomstring under mästare sådana som Schubert, Schumann, Spohr, Mendelssohn, Raff, Rubinstein, Brahms, Volkmann, Cowen, Dvorzak, Sgambati, Gade, Svendsen, Berwald, Norman m. fl. Derjämte har med utgångspunkt i Beethovens musik af mera målande slag (pastoralen) uppkommit en riktning, programsymfoni eller symfonisk dikt, hvilken, småningom sönderbrytande den symfoniska formen, går ut på att musikaliskt illustrera ett bestämdt program, ett motto, en poetisk tanke, en yttre eller inre tilldragelse (Berlioz, Liszt, Saint-Saëns). A. L.