Taine [tän], Hippolyte Adolphe Henri, fransk filosof, literaturhistoriker, häfdatecknare, född d. 21 April 1828 i Vouziers (dep. Ardennes), genomgick École normale (en anstalt för högre lärarebildning) i Paris samt blef 1864 professor i konsthistoria och estetik vid École des beaux arts. 1878 invaldes han, efter de Loménie, i Franska akademien. T. är en af de förnämste målsmännen för den moderna kritiskt historiska skola, som utmärkes af sin sträfvan att på den historiska forskningen tillämpa den naturvetenskapliga metoden. Hans filosofiska ståndpunkt är nära beslägtad med positivismen, ehuru han sjelf anser sig afvika från denna så till vida, att då positivisterna förneka möjligheten att vinna kunskap om tingens yttersta orsaker, kunna dessa, enligt T., uppdagas genom abstraktion ur den på empirisk väg vunna kunskapen om tingen l. fakta, enär tingen sjelfva innehålla orsakerna, d. v. s. hvart och ett är orsak till ett annat. Ifrågasättas kan emellertid, om ej denna afvikelse är illusorisk; ty de orsaker, som positivisterna åsyfta, äro de transcendenta, men T:s orsaker blifva svårligen något annat än mer eller mindre regelbundna förbindelser mellan fakta, d. v. s. lagar, och möjligheten att uppdaga sådana förnekas ej af positivisterna. I enlighet med sin filosofiska åskådning anser T., att de historiska företeelserna -- såväl konstens och literaturens som de historiska karaktererna -- böra och kunna helt och hållet förklaras ur de historiska förutsättningarna samt tidsförhållandena. Till följd häraf har han skarpare än äldre historieskrifvare och i opposition mot vissa historiska skolors benägenhet för konstruktion gjort gällande nödvändigheten af att empiriskt utreda de historiska företeelserna i deras sammanhang (häri ligger den naturvetenskapliga metoden), hvilket onekligen är en förtjenst, men i andra hänseenden visar sig denna uppfattning af historien mindre tillfredsställande. Då man fattar de historiska företeelserna såsom varande helt och hållet produkter af yttre omständigheter, blir nämligen allt, som sker, en naturnödvändighet. Men en sådan är ej underkastad någon moralisk måttstock. Följaktligen försvinner den personliga ansvarigheten. Historiska personligheter och handlingar borde alltså egentligen ej få blifva föremål för vare sig gillande eller ogillande; konstens mästerverk, i hvilka T. ser endast produkter af och uttryck för ett visst lands och en viss tids kulturförhållanden, borde åter på detta sätt alltid under samma kulturförhållanden tillhöra samma smakriktning. Dessa konsekvenser, som motsägas af erfarenheten, skulle undvikas, utan att »den naturvetenskapliga metoden» behöfde uppoffras, om T. nöjde sig med den sanningen att de historiska personerna i hög grad kunna bestämmas af tidsförhållanden och sålunda delvis ur dem förklaras och erkände, att i allt personligt lif ingår en själfständig andlig kraft, som, om också i mycket påverkad af omständigheterna, dock kan bryta sig igenom dessa. Historiska handlingar skulle då kunna erkännas såsom åtminstone delvis fria och sålunda förbundna med ansvar, och i »konstnärsindividualiteten» skulle en förklaring gifvas till det faktum att konstverk dock kunna afvika från sin tids smakriktning. T:s mekaniska uppfattning af personligheten hamnar sig äfven på sjelfva karaktersteckningen. För att erhålla sammanhanget mellan de yttre omständigheterna och det personliga lif, som ur dem skall förklaras, söker han nämligen vanligtvis härleda dettas yttringar ur vissa »herskande egenskaper», hvilka åter härledas ur förhållandena, ett tillvägagående, som, delvis berättigadt, genom hans fina observationsförmåga gifvit de mest lysande resultat, men hvilket också, såsom delvis otillräckligt, ledt till ensidighet och -- historisk konstruktion.
T:s förnämsta arbeten äro: Essai sur les fables de La Fontaine (hans doktors-specimen. 1853), Voyage aux eaux des Pyrénées (1855), Essai sur Tite-Live (prisbelönt af Franska akademien, 1856), Les philosophes français du XIX:e siècle (1857), Essais de critique et l'histoire (1858), Histoire de la littérature anglaise (såsom prisskrift tillbakavisad af Franska akademien på grund af sin deterministiska riktning; 4 dlr, 1864), Idéalisme anglais, étude sur Carlyle (s. å.), Le positivisme anglais, étude sur Stuart Mill (s. å.), Nouveaux essais de critique et d'histoire (1865), Philosophie de l'art en Italie (s. å.), Voyage en Italie (1866), L'ideal dans l'art (1867), Philosophie de l'art dans les Pays-Bas (1869), Philosophie de l'art en Grèce (s. å.), De l'intelligence (2 dlr, 1870), Notes sur l'Anyleterre (1872; 5:te uppl. 1880) samt hans stora rent historiska verk, Les origines de la France contemporaine (4 dlr, 1875--85), ett jätteverk af lärdom och rikt på lysande partier. I detta röjer sig den anmärkta ensidigheten i hans metod deruti att han för den jakobinska doktrinismen, revolutionens »herskande egenskap», alltför mycket förbiser revolutionens ljusare sidor. Emellertid har han i detta arbete sjelf i viss mån kommit i strid med sina principer. Enligt dessa borde nämligen den jakobinska doktrinismen och dess civilisationsförderfliga följder ej få ogillas, utan blott förklaras, men inför denna företeelse, som är så helt och hållet stridande mot hans egen skeptiska ståndpunkt, har han förlorat sin kallblodighet och förföljer den i alla dess yttringar med ett nästan fanatiskt hat. Af detta verk har T. påbörjat en ny afdelning, Le régime moderne, hvars 1:sta del utkom 1890. Den inledes med hans ryktbara teckning af Napoleon Bonaparte, hvaraf en svensk öfvers. utkom 1887. På svenska hafva dessutom utgifvits »Valda skrifter af T.» (2 dlr, 1875--77). S. B.