Talg

Talg (Lat. sevum, sebum), tekn., farmak. 1. Det fastare fett, som afsättes i den lösa bindväfven kring njurarna (»njurtalg»), i det dubbelveck af bukhinnan, som kallas magnätet. och fläckvis vid groftarmen hos idislare (Ruminantia), t. ex. hos oxslägtet, får (hammel), get (bock), hjort o. s. v. Beredningen af talg tillgår på följande sätt. Den ur djuret uttagna talgen befrias så mycket som möjligt från omgifvande hinnor och blodkärl, sönderskäres i mindre bitar och tvättas väl. För att aflägsna bindväfven, som omgifver talgklumparna, brukar man å landtgårdar helt enkelt upphetta talgen i vatten, då talgen utsmälter, sila den smälta, heta massan, hvarigenom fasta delar afskiljas, samt derefter lemna den sålunda »skirade» talgen att stelna, vanligen i mindre djupa, uppåt vidare kärl. Den stelnade talgen bildar då en fast kaka ofvanpå det vatten, som jämte densamma genomgått silen. Vid den oberedda talgens fabriksmässiga renande genom kokning med vatten tillsättes numera alltid svafvelsyra (1/4--3/4 kg på 10 kg. vatten och 50 kg. talg), och kokningen fortsattes 2 1/2 timmar. Genom kokningen och svafvelsyrans inverkan förvandlas derunder den talgen omgifvande bindväfven till lim. Detta bortskaffas sedan medelst en alunlösning, som under några timmars tid får inverka samt derunder utfäller det bildade limmet, hvilket sedan kan frånsilas. Genom behandling med svafvelsyra minskas till väsentlig del afgifvandet af de stinkande ångor, hvilka rikligt utvecklas, då talgen kokas med vatten enbart. Bäst verkställes kokningen i ett slutet kärl, der upphettningen kan stegras till + 105° à + 110°. Man kan ock utsmälta talgen ren genom upphettning med natronlut, som håller 1--1,5 proc. natron. Den renade oxtalgen, farmakopéernas sevum bovinum l. s. bubulum, bör vara vid vanlig temperatur fast eller tämligen hård och spröd, hvit eller endast svagt gulhvit, med föga märkbar lukt samt neutral reaktion. Sämre talg är lös och gul, med härsken lukt, samt reagerar surt. Af djur, som stallfodras med torrt foder eller lefva i varmare land, erhålles fastare talg. Äfven är talgen fastare hos hannarna, och talg af yngre djur är hvitare och mera hållbar. Talgens smältpunkt varierar något. Enligt nyare undersökningar håller den sig vid + 42° à + 43°, med en stelningstemperatur för oxtalg af + 33° à + 34°. Oxtalg löses i eter och i 40 d. kokande alkohol af 0,82 egentl. vigt. Den består af ung. 75 proc. tristearin och tripalmitin samt ung. 25 proc. triolem. Den förr för talg uppgifna beståndsdelen margarin har befunnits vara en blandning af palmitin och stearin. Fårtalg är fastare och hvitare samt har högre smältpunkt, + 47° à + 50°, och stelnar först vid + 36° à + 39,5°. Get- l. bocktalg liknar oxtalg, men har en obehaglig lukt af en olja, kallad hircin. Härsken talg kan genom omsmältning i utspädd sodalösning befrias från smörsyra och andra ämnen, som gifva den härskna lukten. Talgen nyttjas i salfvor och plåster, till ljus och till beredning af smörersättningsämnet margarin (se d. o.).-- 2. Af flere träds frukter erhålles s. k. vegetabilisk talg. De mest bekanta »talgträden» äro Ostindiens Vateria indica L. (Elaeocarpus Retz., »oljefrukt-trädet») af nat. fam. Dipterocarpea Blume, hvars frön genom utkokning gifva »talg» (malajernas »piney dammar»), använd till klart lysande och tillika välluktande ljus; Stillingia sebifera Mich., nat. fam. Euphorbiaceae, som ursprungligen tillhör Kina, men numera träffas äfven i Vestindien och Nord-Amerikas Förenta stater; Pentadesma butyraoea Don (nat. fam. Guttiferae Juss.) i Sierra Leone (engelsmännens »butter- l. tallowtree», »smör- l. talgträd»), hvars frukter innehålla ett gulaktigt, något terpentinsmakande fett, som till konsistensen står närmare smör än talg, samt Myristica sebifera Sw., hvars frukter, »talgmuskotnötter», genom kokning lemna ett slags till ljus användbar talg. O. T. S.