Talma

Talma, François Joseph, fransk tragisk skådespelare, född i Paris d. 15 Jan. 1763, fick en vårdad uppfostran i London och praktiserade någon tid såsom tandläkare (faderns yrke) i Paris, men följde snart sin åtrå efter skådebanan, genomgick konservatoriet och debuterade 1787 på Théâtre français, hvarest han genast fick anställning. Ytterst samvetsgrann i utarbetandet af sina uppgifter, genomförde han snart den af Lekain och m:lle Clairon endast påbörjade reformen att i dramer med antika ämnen uppträda i tidstrogen drägt (dittills hade man låtit t. ex. fornromerska rådsherrar framställas kostymerade som 1600- och 1700-talets paris-sprättar). I sammanhang dermed införde T. sanning och naturlighet i deklamation och åtbördsspel. Sin första större framgång firade han i J. de Chéniers' frihetsdrama »Charles IX» (i Nov. 1789). Följ. året gifte T. sig med den rika och begåfvade m:lle Carreau, som höll stor salong, hvarest T. knöt vänskap med girondisterna. Intriger från högre ort jämte olika politiska åsigter ledde till slitningar mellan T. och hans scenkamrater, hvarför han med en utbruten trupp 1791 öppnade en ny skådebana i Palais royal (Théâtre de la nation, efter 1792 kallad Th. de la république). Under hela skräckväldet spelade han der Chéniers', Arnaults, Ducis' och Lemerciers tragedier, medan hans personliga säkerhet ofta var hotad af ytterlighetsmännen. (Under Direktoriets tid förenades åter de två grupperna af Théâtre français.) T. kom i umgänge med Bonaparte, då denne var en ung officer, och under Napoleons hela kejsaretid varade detta vänskapliga förhållande (att T. skulle gifvit honom lektioner i kejserligt uppträdande är dock en ogrundad sägen). Under restaurationens tid höll T:s talang sig uppe, ja vann i mognad och vidd. Han dog i Paris d. 19 Okt. 1826. -- T. är den franska scenens största namn. Hans tragiska konst, en frukt af oaflåtligt arbete, var af äkta slag. Äfven matt tecknade karakterer viste han ställa i förklaradt ljus genom makten af sitt studium och sin hänförelse. Till sin konstriktning befryndad med tidehvarfvets ledande målare, David, eftersträfvade han en sträng och enkel skönhet i hållning, tal, gester och gruppering. Hans minsta rörelser voro en frukt af djup beräkning; i blicken och stämman kunde han inlägga en gripande makt, och i synnerhet åt starka, koncentrerade lidelser gaf han städse ett sannt uttryck. Han inblåste nytt lif i den klassiska franska tragedien. Bland hans roller framstå Néron, Sylla, Abner, Égisthe, Oreste, Oedipe, Achille, Hamlet, Othello, Marigny (i Raynouards »Les templiers»), Leicester och Charles VI (1826). T:s insigtsfulla bok Reflexions sur Lekain et sur l'art théâtral (1825) utgafs i 3:dje uppl. 1875. Jfr Moreau: »Mémoires historiques et littéraires sur T.» (1827).