Tegnér, svensk slägt, hvars namn genom skalden Esaias T. (se T. 1) blifvit världsbekant, härstammar från Lukas Esaiasson, hvilken dog omkr. 1736 såsom frälsebonde på Haraldstorp i Bringetofta, men i yngre år bodde i Tegnaby by och socken, Småland. Efter sistnämnda by togs namnet Tegnér af hans yngste son, Esaias (född d. 30 Nov. 1733, död d. 10 Febr. 1792 såsom kyrkoherde i Millesvik på Värmlandsnäs), fader till skalden och tre andra söner, som nådde mogen ålder. Den äldste, Lars Gustaf, född d. 12 Juni 1771, var skaldens lärare, promoverades 1796 till filos. magister i Lund, blef 1799 teol. kandidat derstädes och dog d. 8 Maj 1802 såsom vice pastor i Millesvik, varmt besjungen af sin broder. Den andre i ordningen af bröderna, Elof, född d. 18 Febr. 1774, promoverades 1796, samtidigt med brodern, till filos. magister i Lund med hedersrummet, förordnades 1797 till docent i estetik vid Lunds universitet, men egnade sig sedan 1801 åt skolans tjenst och afled, äfven han vackert besjungen af brodern, d. 27 Jan. 1815 i Karlstad såsom eloquentiae et poeseos lector sedan 1805 vid gymnasiet i denna stad. Lars Gustafs son, Esaias Magnus, f. 1800, promoverades 1823 till filos. doktor i Lund, var 1823--33 pastorsadjunkt i Klara församling i Stockholm, blef 1843 kyrkoherde i Fellingsbro och dog d. 14 Maj 1866 i Stockholm under riksdagen, af hvilken han var ledamot i presteståndet alltifrån 1850.
1. Tegnér, Esaias, Sveriges störste skald och inom verldsliteraturen representanten för den svenska poesien, föddes d. 13 Nov. 1782 på Kyrkeruds komministersboställe i By församling, Karlstads stift. Fadern var komministern Esaias Tegnér (se ofvan); modern, bekant för sin skönhet, hette Sara Maria Seidelius och var dotter af en värmländsk kyrkoherde. Om mormodern yttrade biskop Bjurbäck, att hon var »ett verkligt snille». T:s fader dog, såsom kyrkoherde i Millesvik, d. 10 Febr. 1792, efterlemnande, i torftiga omständigheter, enka, två döttrar och fyra söner. Två af de senare, Lars Gustaf och Elof, voro då studenter i Lund, den tredje sonen var svagsint, och den nioårige Esaias hade i föräldrahemmet nätt och jämt lärt sig läsa, skrifva och räkna. För att komma familjen till hjelp upptog en ungdomsvän af fadern, kronofogden J. Branting, den yngste sonen i sitt hem, för att inöfva honom till biträde å kronofogdekontoret. Men efter några år, under hvilka den unge gossen på lediga stunder läste allt hvad han af vitterhet och historia kunde åtkomma, fann Branting, att här var ämne till något annat än en duglig räknekarl. Och enär brodern Lars Gustaf konditionerade hos Brantings svåger, kapten Lövenhjelm på Malma, utverkade Branting, att Esaias i Mars 1796 fick tillåtelse att vistas i Lövenhjelms hus för att åtnjuta broderns undervisning. Det var sålunda först vid 14 års ålder Esaias började studera. När sedan Lars Gustaf fick anbud å en fördelaktig kondition hos brukspatronen, sedermera bergsrådet Myhrman på Rämen, uppställde han såsom vilkor att få medtaga Esaias. Detta beviljades, och i Juli 1797 anlände bröderna till Rämen. Vistandet i en naturskön och kraftig bergsbygd stärkte ynglingens krafter, och deraf var han så mycket mer i behof, som han med rastlös ifver fullföljde de redan på Malma påbörjade studierna såväl af de döda språken som af franska och engelska literaturen. Hösten 1799 var han mogen för akademiska studier och inskrefs d. 4 Okt. såsom student vid Lunds universitet. Höstterminen 1800 och vårterminen 1801 konditionerade han hos baron Leijonhufvud på Yxkullsund i Småland. I Dec. 1801 tog han filol. kandidatexamen och i Maj 1802 filos. kandidatexamen samt innehade vid samma års magisterpromotion första hedersrummet. Några månader derefter blef han förlofvad med Anna Myhrman, yngsta dottern af hans forne principal. Sedan han hösten 1802 utgifvit tvänne latinska afhandlingar, af hvilka den ena hade till ämne Aisopos' fabler och den andra Kants filosofi, blef han d. 7 Jan. 1803 kallad till docent i estetik. Han konditionerade i Stockholm våren s. å., blef hösten s. å. notarie i filos. fakulteten samt utnämndes d. 26 Febr. 1805 till adjunkt i estetik och d. 26 Sept. s. å. till vice bibliotekarie. Hur obetydlig än inkomsten af dessa tre tjenster var, beslöt han dock att gifta sig, och d. 22 Aug. 1806 stod hans bröllop.
Redan som ung gosse hade T. roat sig med rimmande, och under vistandet på Rämen skref han flere dikter, bland hvilka tvänne hade till ämne den af honom äfven under senare åren så högt beundrade Napoleon. I Lund fortsatte han sin poetiska verksamhet, hyllande som mönster de gustavianske och franske skalderna. Han belönades år 1802 af Göteborgs Vet. och vitt. samhälle för Elegi vid en broders död, skrifven med anledning af hans varmt älskade broders och lärares bortgång. Samma vittra samhälle belönade 1804 hans dikt Den vise, hållen i den tidens didaktiska stil. Mer uppmärksamhet än dessa väckte den s. å. i »Lunds Veckoblad» intagna sången Till min hembygd. Ur kärleken till barndomshemmet har han hemtat sin inspiration, och hans bildspråk är här rikt, kraftigt och djerft; också blef dikten aftryckt i »Stockholms Posten», och efter den benämnde honom Ling i sin »Gylfe» -- »Hembygdens sångare». Äfven den s. å. skrifna dikten Vid en borgarflickas graf väckte mycket uppseende. I Svenska akademiens täflingar deltog han flere gånger, men lyckades icke erhålla högre utmärkelse än mention.
Kring år 1806 inträdde en förändring i hans diktning. Denna härledde sig dock mindre från inflytandet af den tyska poesien, hvilken han vid denna tid började studera, än från Öhlenschlägers nordiska skaldestycken, som han lärt känna genom den från Köpenhamn i slutet af 1804 till Lund öfverflyttade Ling. Dessa tilltalade honom så mycket mera, som han sjelf under pojkåren försökt att behandla ett nordiskt sagoämne. Innan han ännu läst någon af den danske skaldens tragedier, företog han sig att dramatiskt bearbeta Blot-Svens saga; men efter läsningen af »Hakon Jarl» (1807) kastade han sitt verk på elden. Samtidigt dermed inverkade de väldiga verldstilldragelserna på hans skaldeutveckling. År 1806 skref han Nelson och Pitt samt England och Frankrike; och när 1808 ryssarna bröto in öfver finska gränsen, gaf han i sin berömda Krigssång för skånska landtvärnet luft åt sin glödande fosterlandskärlek, sitt hat till den lömske fienden samt sin trotsiga tillit till den svenska tapperhetens och det svenska frihetssinnets obetvingliga kraft. De moralisk-didaktiska intressena trängdes nu i bakgrunden, och upplysningstidehvarfvets slappa kosmopolitism lemnade plats för en lågande patriotism.
Tegnér, som 1808--09 föreläst estetik och d. 6 Dec. 1810 erhållit professors titel, vistades sommaren 1811 på Rämen, med anledning af sin svärfars frånfälle. Der skref han sin Svea, hvilken s. å. inlemnades till Svenska akademien och belönades med hennes stora pris. Ämnet till detta qväde har han hemtat ur svenska folkets eget hjerta; åt hvad derinom rörde sig har han gifvit diktens stämma. Redan 1809 hade han i sången öfver N. F. Sparrsköld uttalat sin smärta öfver Finlands förlust och fosterlandets vanmakt samt 1810 i sången Till kronprinsen Karl August gifvit uttryck åt det nyvaknade hoppet om en upprättelse och en lyckligare framtid. Båda dessa stämningar smälta samman i »Svea» och göra ett gripande intryck ej mindre genom de vexlande känslornas hänförande makt, än genom den glänsande diktionen, som i den för T. egendomliga riktningen här framträder i sin fulla, rika utveckling. Då »Svea» upplästes på akademiens högtidsdag, måste de närvarande göra våld på sin känsla för att icke utbrista i högljudt bifall; och »mången utmärkt medborgare», säger Wieselgren, »har från den dagen räknat sitt högre medvetande». Hade »Krigssången» gjort T:s namn kändt i vidsträckta kretsar, så gaf honom »Svea» en plats bland landets främste skalder. Med fullt utpräglad egendomlighet framträder han i denna dikt. Han är nu den mogne skalden.
I Febr. 1812 tog T. inträde i Götiska förbundet (han bar der namnet »Bodwar Bjarke»), och i dess tidskrift, »Iduna», offentliggjorde han under årets lopp flere af sina vackraste dikter från denna tid: Majsång, Elden, Skidbladner, Flyttfåglarne, liksom han ock under en följd af år förnämligast genom denna tidskrift gaf offentlighet åt sin sångmös alster. Den 26 Febr. s. å. blef han utnämnd till professor i grekiska vid Lunds universitet och erhöll samtidigt ett prebendepastorat (Stäfvie och Lackalänga). Sedan han utgifvit och försvarat en teologisk afhandling, blef han prestvigd d. 20 Dec. 1812 och skref med anledning deraf sin dikt Prestvigningen, om hvilken Franzén yttrade, att den »strålar af himmelsk skönhet», och hvilken äfven Atterbom beundrade. År 1813 egnade han en dikt, Hjelten, åt sin ungdoms afgud Napoleon, hvilken hotades af den europeiska koalitionen och genom slaget vid Leipzig störtades från sin maktställning. T:s »Hjelten» är skrifven före nämnda slag, men han vågade icke trycka den förr än 1828, ehuru den genast genom afskrifter fick en stor spridning. Skaldens morgonpsalm och Asatiden tillhöra samma år.
Napoleons fall hade bland annat till följd föreningen af den skandinaviska halföns båda riken. T. helsade denna tilldragelse med dikten Nore, offentliggjord vid en akademisk fest i Lund (Febr. 1814) till firande af Kielfreden. Under det man i Sverige vid denna tid tämligen allmänt tänkte sig Norge såsom en provinsiel ersättning för Finland, delade skalden Karl Johans högsinta uppfattning af förhållandet mellan de båda landen, enligt hvilken båda borde såsom sjeifständiga stater bilda en union under samme regent. Och efter det unionen ändtligen blifvit en verklighet, helsades »Nore» med samma bifall i Norge som i Sverige. Då Geijer i Götiska förbundet uppläste den, »framkallades hans tårar af flere strofer», skrifver Jak. Adlerbeth.
I den från och med år 1810 pågående striden mellan den äldre skolan och den nya romantiska tog T. ingen del, trots från båda sidor till honom ställda uppmaningar. För de gamle gustavianerna hyste han stor aktning, om han än icke delade deras uppfattning af poesiens uppgift och icke synnerligen beundrade den äldre vitterhetens försvarare, Wallmark. Bland de unge romantikerna var Atterbom den ende, som i hans ögon röjde talang. Men för T. med hans klassiska bildning var det romantiska dunklet motbjudande; han ogillade öfvermodet, det utifrån hemtade manéret, hätskheten mot Leopold och icke minst de allt synbarare framträdande katolska medeltidssympatierna, af hvilka han en tid befarade en inbrytande obskurantism, hvartill ock tecken flerestädes i Europa visade sig. År 1815, det stora reaktionsåret, börjar T:s neutralitet att öfvergå till en »väpnad». Han hade detta år den sorgen att förlora sin äldre, rikt begåfvade broder Elof, en lika varm vän af den äldre literaturen som missaktare af den nya, såväl den fosforistiska som den götiska. I grafqvädet öfver honom varnar skalden för den vålnad, som med »blod i händerna och vanvett i ögat» stiger upp ur medeltidens graf och breder sin svarta jesuitkåpa öfver jorden: han uppmanar Leopold att kring sig samla de äldre skalderna till kamp för ljus och sanning mot »mörkrets liga». Denna dikt blef aldrig af skalden sjelf offentliggjord; den trycktes först i de efter hans död af Böttiger utgifna »Samlade skrifter». Följande år deltog han ifrigt i de resultatlösa försöken att uppsätta en tidskrift, såsom motvigt mot »Svensk Litteraturtidning»; och till Leopold skref han, att det ondas grund ligger djupare än hos några recenserande studenter i Upsala, ty »dessa kopieringsmaskiner äro icke annat än blinda verktyg af tidens förfärliga anda». Den något upphetsade stämning, hvari T. då synes hafva befunnit sig, lade sig snart. I sitt berömda Tal vid jubelfesten 1817 (till firande af reformationen) sökte han skipa rättvisa mellan den gamla tiden och den nya. I adertonde seklets bildning klandrade han den materialistiska verldsåsigten, förståndsdespotismen, den uteslutande riktningen på det nyttiga, men han gaf sitt erkännande åt dess uppskattning af menniskovärdet, dess kraf på samvets- och tankefrihet och dess klarhet i tanke och form. Det adertonde seklet hade »fallit på sin synd», och då nu det nyktra förståndets herravälde tagit slut, var det ej så underligt, att fantasien, »det lätta, rosenmantlade gudabarnet, i känslan af sin nyvunna frihet tittar in öfverallt, äfven der, dit det egentligen icke hörer». Men dess värre syntes man blott hafva utbytt en ytterlighet mot en annan. Man fordrade med rätta en djupare religiositet, men betraktade icke religionen »såsom en ensak för känsla och tro, utan såsom en bilaga till ett metafysiskt system för dagen»; man yrkade på allvar och grundlighet i vetenskapen, men man förfuskade klarheten och redan; man fordrade med rätta i konsten det betydningsfulla och det djupa, men sökte »påtruga oss en poesi utan form och bestämdhet..., som spökar omkring i månskenet och målar sina sammanflytande bilder -- i molnen». Han betraktade dock nu tillståndet med mera lugn och tillförsigt än nyss föregående år och uttalade den förhoppning att ur »de kämpande elementernas strid skall en bättre och skönare skapelse utgå». Detta tal retade båda partierna. Wallmark underkastade det en skarp och hånfull granskning i »Allmänna Journalen», och i »Sv. Litteraturtidning» förklarades T:s egen poesi väl vara skimrande och glänsande, men kall och hjertlös, hvarjämte han fick veta, att han icke hade någon individualitet och derför nödvändigt måste misslyckas i större kompositioner, såsom i »Svea» och »Nore». Men kring honom samlades efter hand en skara, som gillade hans uppfattning, och det blef detta parti, de s. k. »Neutrerna», som satte sin prägel på tiden. De fleste af de unga skalder, som under dessa och följande år uppträdde, togo intryck af T. I sammanhang härmed må vi äfven omnämna hans Tal på Oskarsdagen 1823. Han aflägger i detta sin politiska trosbekännelse. Hans ideal för statsform är den konstitutionella monarkien, men konstitutionen får icke vara en »spekulativ», utan en »historisk», hvilken »växt upp och utbildat sig med folken». Med skärpa uppträder han mot den på kontinenten herskande politiska reaktionen och uttalar sin förhoppning att i den pågående kampen »de moderatas parti måste slutligen segra; ty all verklig politik är, i tidens närvarande skick, en förmedlande».
Samma år T. höll sitt jubeltal skref han flere af sina yppersta lyriska dikter: Sång till solen, Stjernsången, Polarresan, Jätten, Språken, följda året derpå af de allmänt omtyckta sångerna Karl XII och Göta lejon. Invald i Svenska akademien d. 5 Nov. 1818, tog han der sitt inträde d. 22 Juni 1819 med sitt Tal öfver Oxenstierna, ett mästerstycke, som genom tankens djup och uttryckets klarhet sluter sig värdigt till reformationstalet, och uti hvilket talaren redogör för sin uppfattning af det sköna och konsten. -- Under närmast följande år infaller T:s produktivaste tid såsom skald; hans flesta större dikter skrefvos då.
Då T. fungerade som promotor vid magisterpromotionen i Lund 1820, afslöt han denna med sin berömda Epilog, som »flög med ljungeldens fart öfver hela landet och väckte allmän hänryckning». Enkel och dock så konstnärligt fulländad, lika djup till tankeinnehållet som skön till formen, höjer den sig mönstergill öfver såväl den gamla didaktiska som den nya metafysiska dikten. Och dess polemik mot det romantiska dunklet är hållen i en värdig och ingalunda utmanande ton. Väl uppträdde Atterbom till försvar för romantikens uppfattning af poesien, men han började dock sitt svar med orden:
»Ja, Epilogen är skön, och med fog du klarheten prisar: Glänsande alltid du var; nu är tillika du sann».
Den religiösa idyllen Nattvardsbarnen (1820), med dess vackra tillegnan till skaldens forne lärare och gynnare Mattias Norberg, skildrar stämningsrikt och allvarligt enkelt en bland de högtidligaste stunder i en kristens lif och har icke blott i Sverige, utan äfven i utlandet, framförallt i Tyskland, vunnit välförtjent anseende och stor spridning. Den är öfversatt äfven på danska, norska, finska, franska, engelska, holländska, polska, ryska och magyariska.
Under tillfrisknandet efter en sjukdom skref T., inom några få dygn, romansen Axel (Dec. 1821), inledd af den högsinta dedikationen till Leopold, hvilken så djupt rörde den gamle skalden. En egendomlig blandning af fosterländskt patos och erotiskt svärmeri bildar karakteren af denna romans. Den skimrande, bildrika stilen, i rikare mån än i någon annan af T:s dikter stämplad af en praktfull sydländsk glöd, har i sin mån bidragit till detta styckes stora popularitet. Det är öfversatt på tio språk.
Samtidigt med utgifvandet af de två sistnämnda dikterna var skalden sysselsatt med arbetet på sitt största och yppersta verk: Frithiofs saga. I slutet af 1819 talar han i bref om denna saga, och sannolikt hade han redan då börjat bearbeta den. Vid midsommartiden 1820 offentliggjordes i »Iduna» sångerna XVI--XIX. Bifallet var så högljudt och enhälligt, att det nästan gjorde skalden sjelf orolig. Äfven romantikerna instämde, och Atterbom uttalade sig i hänförda ordalag. År 1822 bragte »Iduna» sångerna XX--XXIV, hvilka mottogos med icke mindre hänryckning. Men först i början af 1825 hade skalden de första femton sångerna färdiga, och i Maj s. å. utkom det fulländade diktverket. T. tillhörde visserligen Götiska förbundet, men han förklarade, redan när han invalts, att hur hög och patriotisk idén om återlifvandet af forntidens nordiska minnen än var, borde icke förbundets ändamål inskränka sig dertill. Och snart genomdref han, att »Iduna» upptog äfven andra skaldestycken än nordiska. »Götisk» och »fosterländsk» voro icke för T., som för Ling, synonymer; äfven här gjorde sig inflytandet af antiken gällande. Men när Lings götiska poesi hotade att bringa det fornnordiska i misskredit, sökte T. att gifva en bild af det gamla hjeltelifvet i en form, den der, med bibehållen historisk trohet, icke för samtiden var frånstötande. Skalden -- sådan var hans uppfattning -- skrifter för sin samtid. Af den vill han blifva förstådd; hvarje från en aflägsen forntid hemtadt ämne kräfver derför i någon mån en »modernisering». Rätta måttet för denna kan icke genom regler uttryckas; det beror af en smakinspiration. Som bekant har kritiken, i synnerhet den danska -- representerad af Heiberg och Molbech --, ansett, att T. drifvit sin modernisering alltför långt. Frithiofssagans oerhörda framgång tyckes dock bestyrka, att han verkligen träffat rätt och lyckats förena trohet i teckningen af forntiden med samtidens anspråk på en sympativäckande lättfattlighet. Ett verksamt medel för detta ändamåls vinnande fann han i framställningen af Frithiofs karakter. Det högsinta och upphöjda mod, som utmärker all sann heroism, får hos honom sitt specifikt nordiska kynne, dels genom dess benägenhet att slå öfver i trots och öfvermod, dels genom ett med detsamma förenadt anlag för vemod i och tungsinthet, hvilket dock ingalunda utesluter det hurtiga och lefnadsfriska. Ytterligare medel för samma ändamål bildade de utläggningar och förändringar af sagan, som skalden vidtagit, der denna, för att begagna hans egna ord, »ej fulländat sin poetiska afsöndringsprocess». Och härtill kom slutligen, att skalden framställde rent allmänmenskliga förhållanden, t. ex. kärleken, utan allt bemödande att gifva dem en bestämd tidsfärg. Så har det lyckats T. att åt sin dikt skapa en form, som icke endast tilltalade hans landsmän, utan slog med beundran hela den bildade verlden. Få dikter i verldsliteraturen hafva fått en sådan spridning som denna. Den är öfversatt på de flesta europeiska språk. Danmark och Norge hafva fem öfversättningar, hvilka utgått i 19 upplagor, England och Amerika fjorton i 18 upplagor, Tyskland tjugotvå i nära 90 upplagor. Dessutom är »Frithiof» öfversatt på italienska, franska, holländska, finska, ryska, polska, magyariska, rumanska, armeniska, isländska, latin. I Sverige är den upplagd öfver 40 gånger.
Vi hafva yttrat, att Frithiofs karakter kan sägas vara typisk för det nordiska lynnet; vi kunna tillägga, att skalden har i Frithiof i icke ringa mån tecknat sig sjelf. Äfven hos honom finnes detta »lefnadsfriska, raska, modiga, ja öfvermodiga», som han tillägger sin Frithiof. Det röjer sig icke endast i hans fria uttalande af sin mening, utan äfven stundom i en obesvärad vårdslöshet beträffande diktion och formbehandling. Det blåser en frisk ande genom hans dikt. Men liksom hos hans Frithiof, och liksom hos Bellman, den mest svenske af våra skalder, finner man äfven hos T. »vemodsdraget öfver pannan», det nordiska sångaredraget, sorgen i rosenrödt; och med åren fick hos honom sorgens liffärg alltmer öfverhand öfver det rosenröda. Det är nästan obegripligt hur man kunnat påstå, att menniskosjälens innersta varit honom förborgadt, att hans »skaldeåder rinner icke från hjertat, utan från hjernan», och att »hans skaldekonst liknar ett af solen bestråladt isberg vid nordpolen, hvars färgprakt man så länge beundrar, tills -- man fryser» (»Sv. Litt. tidn.» 1818, s. 158). Man tillerkände honom väl en lysande och färgrik bildprakt, sinnrikhet i antitesen, energi i uttrycket; men man låtsade sig icke märka hur innerligt hanhängafsig åt allt, som stämde honom till sång, man förklarade sig icke förnimma hans varma hjertas slag, då han besjöng fosterlandet eller andra föremål för hans kärlek och vördnad, och man blundade för de dikter, i hvilka den grubblande dysterheten sökt en afledare i tonernas välljud. Man fäste sig ensidigt vid bildpraktens glans, och man ville icke tro, att denna glans kom af en inre värma. Franzén anmärker med rätta om T., att »oaktadt det nordiska dels i andan, dels i ämnet af hans dikter, har hans poesi en sydländsk yppighet och skönhet». Och liksom i södern yppigheten och skönheten äro beroende af klimat och temperatur, så äro de äfven hos skalden alstrade af själsdaning och känslovärma. T. talar i bilder, derför att han såsom en äkta skald tänker i bilder; lätt tager hos honom hvarje känsla åskådlig form, och detta utan all ansträngning.
»Han sätter icke, nej, han andas hop de lätta, fria, luftiga gestalter.»
Hans bildspråk har en för honom egendomlig karakter. Gemenligen vända hans bilder endast en sida åt läsaren, nämligen den, som för jämförelsen är den allena vigtiga. Denna framställes i en så bländande glans, att de öfriga sidorna lemnas i mörker. Man ser blott denna enda. Flere sådana på hvarandra följande bilder, afseende att tillsammans åskådliggöra ett föremål eller en tanke, kunna, synes det, lätt råka i kollision, föranleda en splittring. Men hur skarpt pointerad hvarje bild än är, vet likväl skalden att smälta dem alla samman medelst det perspektiviska medium, som »sjelf ses, utan att synas», och genom hvars genomskinliga slöja de för åskådaren framställa sig. »En större mästare i det poetiska luftperspektivet», säger Geijer, »har väl aldrig funnits».
T., som i Juli 1822 erhållit Reslöfs och Östra Karleby pastorat såsom personligt prebende, öfverraskades följande år af underrättelsen att han vid biskopsvalet i Vexiö bekommit högsta röstantalet, och d. 25 Febr. 1824 utnämndes han till biskop derstädes. Den 9 April s. å. afslutade han sina föreläsningar med ett tal om den grekiska poesiens art och väsende, dertill fogande några afskedsord till den talrika åhörarekretsen, om hvilka Böttiger yttrar: »ur hvarje tanke framqväller en tyst suck, i hvarje ord gömmer sig en sväljd gråt.» Följande månad for han till Upsala, der han var föremål för mycken hyllning och d. 31 Maj invigdes till biskop. Ännu två år qvarstannade han i Lund. Men straxt efter det han utgifvit »Frithiof», angreps han af en lefversjukdom, hvars följder längre fram höljde hans sista dagar i tungsinthetens mörker och redan nu framkallade en djup förstämning, som gaf sig luft i den dystert sköna Mjeltsjukan (1825). Först i Maj 1826 lemnade han Lund och skref då till Brinkman: »Afskedet kostar mer på mig, än du vet eller bör veta». I Vexiö tillträdde han dock ej biskopsbostället, det täckt belägna Östrabo, förr än d. 1 Maj 1827.
Tre år efter sin afflyttning återsåg han den gamla universitetsstaden. Hans äldste son, Kristofer, skulle vid magisterpromotionen 1829 emottaga lagerkransen, och då prokanslern var frånvarande, fick T. i uppdrag att meddela »venia promovendi». Han inledde akten med en Prolog, motstycke till »Epilogen» af år 1820, men hållen i en helt annan tonart. Det hvilar öfver hela detta vackra qväde ett stilla vemod, som först i slutraderna försvinner och då lemnar plats åt den varmhjertade helsning, med hvilken T., »i sångens, i den evärdligas namn, förnummen i Hakon och Helge», satte lagerkransen på den af en tillfällig anledning vid festen närvarande Öhlenschlägers hufvud. Denna enkla hyllning åt den danske skalden fick en historisk betydelse. Den bildar uppslaget till det derefter inträdande vänskapliga förhållandet mellan de skandinaviska folken, och T:s ord: »söndringens tid är förbi», funno genklang i hela Norden. Strängt pligttrogen, som han var, började T., omedelbart efter sin utnämning till biskop, att med ifver förbereda sig för sitt nya kall. Han ville icke, sade han, »skämmas för sina prester», och under flere år studerade han nästan uteslutande teologi. Den tidens tämligen rationalistiska teologiska literatur var icke egnad att lösa de tvifvel, som under dessa studier på enstaka punkter uppstodo hos honom. Hans brefvexling med Brinkman vittnar om de inre strider han hade att genomkämpa. Men under allt grundligare studier och allt rikare inre erfarenheter klarnade för honom mer och mer de evangeliska sanningarna; och härligast visar sig detta i de båda tal, som han höll vid prestmötet i Vexiö 1836. Här skiftar han rätt mellan tro och förnuft; här är det dunkel skingradt, som i sista Frithiofssången hvilar öfver försoningsläran. »De kristnas försoning», heter det, »den rikaste, den friaste, den tröstefullaste af alla, skulle hon vara förkastlig, derför att hon är den eviga kärlekens mystèr och som sådan lika oförklarlig som alla andra? Med ett ord, dessa mysterier låta ej förjaga sig ur religionen, derför att de ej låta förjaga sig ur menniskohjertat». Om under dessa år skalden mera sällan framträdde, hördes så mycket oftare talarens stämma. Både i Vexiö och i Jönköping höll han vid årsexamina dessa skoltal, som i sitt slag äro oöfverträffade, och hvilka vittna om hans lifliga intresse för stiftets läroverk samt hvad dermed stod i samband. Vidare höll han tal vid prestvigningar, visitationer, kyrkoinvigningar; och alla dessa, mästerstycken till såväl form som innehåll, fängsla läsaren icke minst derigenom att tonen är så lyckligt lämpad efter ämnets helgd och, såsom det blifvit sagdt, »låter det sköna böja sig för det heliga och villigt offrar det höga för det högsta».
Såsom talare intager T. ett rum bland de ypperste utöfvarna af denna konst. En rikedom af på en gång djupsinniga och klart uppfattade tankar väller fram i dessa tal. Framställningen är bländande genom de träffande uttrycken, de praktfulla och sinnrika bilderna, de fyndigt qvicka infallen; den »förenar», yttrar Agardh träffande, »det blixtrande hos Jean Paul med det klassiska och harmoniska hos Göthe». Men på samma gång har allt en friskhet och en omedelbarhet, som göra, att läsaren tycker sig skåda in i talarens egen själ. Det är med talen som med poemen: »de sättas icke, de andas hop». Också har talaren T. vunnit erkännande äfven af dem, som icke viste att rätt värdera skalden. Den ädle biskop Martensen, som vuxit upp i den heibergska traditionen om T:s ringa skaldevärde, talar i ett bref (1879) om sin »hengivenhed for Tegnér, hvem jeg væsentlig har beundret som tåler».
Samma friskhet och omedelbarhet, som stämpla talen, finner man i ännu högre grad uti T:s bref. De utmärkas icke af den fint eleganta ton, den utmejslade stil, som karakteriserar gustavianernas brefskrifningskonst. Hos T. är allt mera oafsigtligt och naturligt. I det flytande föredraget vexlar sprittande skämt med tankedigert allvar, och man tycker sig se och höra den skrifvande sjelf. Men just detta är i epistolografiskt hänseende en förtjenst. Också hafva vi i denna art ingenting med T:s bref jämförligt.
Orsaken hvarför T. såsom biskop icke lika ofta som förr rörde sin lyra låg icke allenast i de hinder ämbetsgöromålen vållade, utan var äfven beroende af hans vacklande helsa och deraf föranledda förstämning i lynnet. Redan i Lund hade han påbörjat poemet Gerda och der skrifvit inledningsdikten, Jätten Finn, äfvensom den första af de fyra sånger, utaf hvilka, efter den ursprungliga planen, dikten skulle bestå. Under sina sista år upptog han å nyo detta arbete, men då var hans kraft redan bruten. Det var och förblef ett fragment. De förnämsta dikterna från denna tid äro: Fogelleken (1828), tvänne sånger vid Gustaf Adolfsfesten (1832), helsningstalen i Svenska Akademien till Agardh (1834), Grafström (1840) och Atterbom (s. å.) samt, främst af dem alla, den allmänt kända och beundrade sången Vid Svenska akademiens femtiåra minneshögtid (1836). Äfven en Napoleonsdikt förskrifver sig från denna tid. Då fråga väcktes att flytta hjeltens stoft från S:t Helena till Paris, manade han i dikten Napoleons graf (1831) att icke rubba den väldiges hvilorum:
»Bland slocknade vulkaners härdar, ... en gränssten mellan tvenne verldar, hans urna står -- der må hon stå!»
Flertalet af dikter från dessa år utgöres af grafsånger. Af gammalt stod icke griftqvädet i särdeles högt anseende. Men T. kände hemligheten att gifva det ett sant konstnärligt värde. Han upptäckte i det föreliggande ämnet, med snillets snabblick, den punkt, af hvilken en poetisk skapelse kunde framgå, vare sig denna punkt låg i den hädangångnes personlighet eller i hans lefnadsförhållanden eller ock i någon med hans död förknippad omständighet. I sitt slag svårupphinneliga mästerstycken äro sångerna från denna tid öfver Leopold, Wallin, Jakob Faxe, Nils Trolle m. fl., äfvensom de äldre öfver Fremling, Lundblad, »Den drunknade gossen», »Den främmande ynglingen», »Till en sörjande fader», »På grafven i Hières» m. fl.
Af de pligter T:s nya ämbete ålade honom var det endast en, som var honom obehaglig, deltagandet i riksdagsgöromålen. Sysselsättningen med dem bidrog ingalunda att förbättra hans undergräfda helsa och hans deraf beroende nedstämning i lynnet. År 1833 besökte han Karlsbad, och den berömde skalden var under denna resa föremål för mycken uppmärksamhet samt knöt bekantskap med flere utmärkta personligheter. Skalder och vetenskapsmän täflade att helsa honom som Tysklands hedersgäst. Men helsa fann han icke. De följande åren företog han badresor till Varberg eller Göteborg, men utan att hans tillstånd deraf förbättrades. Böttiger lemnar i sin bekanta teckning af T. ett utdrag af ett bref, som visar, att skalden gick i ständig oro för den olycka, som skulle drabba honom. Adlersparre meddelar ett annat dylikt: »Min själ brinner, och mitt hjerta blöder, och esomoftast sätter sig mörkret på tankens högsäte i hjernan. Jag lider af en sjukdom, som man ger smeknamnet hypokondri, men som på ren svenska heter galenskap. Det är ett arf, som jag ej kunde bli qvitt; det stod ej i min makt att göra mig urarfVa».
Ogerna infann han sig vid 1840 års riksdag. Ryktet viste nämligen att förmäla, det oppositionen, utgående från riddarhuset, skulle vända sig mot den gamle hjeltekonungen sjelf samt söka framtvinga hans abdikation. Och detta väckte T:s harm. Redan i slutet af 1839 offentliggjorde han dikten Georg Adlersparres skugga till svenska folket, deri han varnade för ett befaradt press- och pöbelvälde. Efter ankomsten till riksdagen lät han utgå sin helsning Till svenska riddarhuset. Han erinrar i denna dikt om anorna från Sveriges stormaktstid och lägger riksdagens första stånd på hjertat att bekämpa »det lumpnas terrorism, det plattas envåldsmakt.» Att den liberala tidningspressen skulle utpeka honom som en affälling från frihetsidéerna var naturligt. Om han än icke lade detta så mycket på sinnet, bidrog det dock att underhålla den retliga stämningen i hans lynne. I slutet af Juni tog han permission för att tillbringa någon tid i sitt hem, till hvars ro han från riksdagens oro ifrigt längtat. Men här väntade honom början till slutet. »Efter ett vid en dusch begånget misstag», berättar Böttiger, »och ett derpå följande häftigt slaganfall, märktes ögonblick af sinnesförvirring». På läkares inrådan fördes han först till hufvudstaden; men vid höstens inbrott färdades han sjöledes till en berömd anstalt för sinnessjuka i Slesvig. Under ljusa mellanstunder på denna resa skref han Resejantasier, af hvilka synnerligast den tredje gör ett gripande intryck.
Redan i Maj 1841, kunde han återvända hem och inträda i sin episkopala ämbetsutöfning. Straxt efter tillfrisknandet och sannolikt redan i Slesvig skref han Kronbruden, hans enda större dikt efter flyttningen från Lund. Den är af icke ringa intresse, om än, såsom Böttiger säger, »emellanåt lyrans slag förråda en tröttnande hand och versens metriska byggnad ej alltid är den grekiskt lätta som t. ex. i »Nattvardsbarnen». Men näppeligen märker man denna tröttnande hand i den dikten beledsagande, lika sköna som ädla dedikationen till Franzén. Ännu några andra dikter tillhöra dessa år. År 1845 uppträdde han sista gången på Vexiö gymnasium och uppläste med svag och stapplande röst en afskedshelsning till de afgående lärjungarna. I Aug. s. å. begärde och erhöll han tjenstledighet. Förnyade slaganfall hade alltmera nedsatt hans krafter. Hans sista dikt är den rörande Afsked till min lyra. Der uttalar han denna sanning:
»Egentligt lefde jag blott, då jag qvad.»
Der hör man hans sista toner klinga i afskedsorden:
»Förvissna, Febi lager, på min panna, dö på min tunga, du min sista sång!»
I Okt. 1846 förlamade ett slaganfall hans venstra sida, och d. 2 Nov. s. å., kort före midnatt, kom den befriande döden. Han afled på Östrabo biskopsboställe och jordades å Vexiö kyrkogård, der ett enkelt kors af hvit marmor betecknar hans hvilorum.
Budet om T:s bortgång väckte sorg öfver hela landet. Det politiska partiklandret förstummades. I Stockholm, Lund, Upsala, Vexiö och Jönköping firades minnesfester. Sju år derefter, d. 22 Juni 1853, blef i Lund, derifrån hans härligaste sånger utgått, hans af Qvarnström modellerade bildstod med stor högtidlighet och under allmänt deltagande aftäckt (på Tegnérsplatsen vid Lundagård). Då 1882 hundrade årsdagen af T:s födelse inträffade, var det icke ensamt i Sverige man erinrade sig dagens betydelse. I en hit öfversänd adress uttalade Tysklands förnämsta skriftställare sin beundran för den store skalden, och såväl i Danmark som i Tyskland, Österrike och Italien bragte pressen hans minne sin hyllning. Årligen högtidlighålla Lunds studenter d. 4 Okt., årsdagen af T:s inskrifning vid Lunds universitet. Och af den bostad han såsom professor innehade äro tvänne rum bevarade, af hvilka det ena var familjens matsal och det andra skaldens arbetsrum, der han diktade »Frithiof», »Axel» och «Nattvardsbarnen». Dessa rum bilda nu ett Tegnérsmuseum, som innehåller möbler, böcker och småsaker, hvilka tillhört skalden, vidare ett bibliotek af inhemsk och utländsk Tegnérsliteratur samt porträtt såväl af honom sjelf, från olika lefnadsåldrar, som af hans äldre och yngre svenska samtida (se »Tegnérs-stiftelsen i Lund. Minnesblad», 1888).
Äfven i det dagliga umgänget framlyste T:s snille. Hans samtal flödade af djupsinniga tankar och sprittande infall. Om än hans skämt icke saknade sin udd, verkade dock godmodigheten deri såsom en helande balsam, der pilen träffade. Af universitetsungdomen var han högt uppburen, icke blott för sin snillrikhet och sitt berömda namn, utan äfven för sitt goda och ömmande hjerta, sin välvilja och hjelpsamhet. Han var en ädel, öppen och ärlig natur, fri från all sjelföfverskattning och fåfänga. Högt uppburen af folkgunsten, kunde han icke undgå att känna sitt värde, men han förringade snarare än öfverdref det. Under stunder af missmod kunde han, såsom hans bref utvisa, sjelf kalla sig »en poetisk dilettant». Han var den förste att erkänna förtjensten hos andra; ja han upphöjde hälst och främst dem, i jämförelse med hvilka han kunde löpa fara att mest förlora. Så framhöll han alltid lofordande Öhlenschläger, Geijer, Wallin, Franzén, och många äro de till efterverlden gångna, högsinta och afundsfria yttranden, hvilka han om dem fällt. Att dessa voro allvarligt menade, kan ingen betvifla, som kände hans flärdfria sinne, och det bestyrkes ytterligare af en karakteristisk historia, som B. von Beskow meddelat författaren af denna uppsats. Då T. 1840 som sinnessjuk blifvit förd till Stockholm, besökte Beskow honom och fann honom sittande vid sitt skrifbord. Sedan T. besvarat den inträdandes helsning, yttrade han: »Vet du hvad jag sysselsätter mig med? Jo, jag undersöker guldhalten hos våra svenska skalder. Och vet du hvilken som har den största? Det har Franzén. Tänk dig, 90 procent guld! Guld nästan alltihop». -- »Nå, än du sjelf?» -- »Nej! Nej! Jag når icke dit». -- »Men tänk på Frithiof, Axel, Nattvardsbarnen, Svea!» -- »Ja, nog har jag tagit dem i beräkning. Jag har räknat och räknat; men, omöjligt! Det högsta, till hvilket jag någongång hunnit, är 75 procent».
T:s Samlade skrifter, först utgifna af hans måg K. V. Böttiger 1847--51 (7 bd, med den bekanta lefnadsteckningen), hafva sedan dess utkommit i åtskilliga redaktioner och upplagor. Den fullständigaste är Jubelfestupplagan (7 bd, 1882--85), utg. af Elof Tegnér (se T. 3). För Tegnérs-literaturen i öfrigt torde här få hänvisas till de i sistnämnda upplaga förekommande bibliografiska uppgifter. -- En mängd af T:s dikter äro satta i musik, och åtskilliga hafva länge hört till vårt lands populäraste sångstycken. Särskildt gäller detta om sångerna ur »Frithiofs saga», med Crusells bekanta musik, samt »Fogelleken», med musik af densamme. Af »ren andra tegnérska dikter sjöngos länge öfver hela Sverige, såsom »Elden», »Stjernsången», »Majsång», »Göta lejon», och framförallt »Karl XII», som, med musik af Westermark, ännu i dag har sin plats på körsångsrepertoaren. Äfven den bildande konsten har behandlat den tegnérska diktens ämnen, i synnerhet »Frithiofs saga». Åtskilliga samlingar af teckningar till detta skaldeverk och af »illustrerade» upplagor hafva utkommit såväl i Sverige som i utlandet. Mest bekanta äro J. A. Malmströms teckningar till »Frithiofs saga», reproducerade i flere upplagor och äfven i utlandet rättvist uppskattade. -- T:s egen bild finnes framställd, utom i Qvarnströms ofvannämnda staty, i bröstbild och medaljong, utförda af skaldens vän och samtida Byström (1829). Från ungefär samma tid härröra de bekanta Tegnérs-porträtten af M. Röhl (handteckning) och Sandberg (i olja; ett original i Lunds universitetshus). Det förstnämnda, nämligen originalteckningen (nu i Kongl. biblioteket; reproduktion i ljustryck finnes i jubelfestupplagan), anses vara det mest träffade från skaldens mognare år. Ett profilporträtt, efter handteckning af Roos 1816 (äfven infördt i nämnda upplaga), torde bäst återgifva det karakteristiska af T:s utseende i yngre dagar. T:s maka, Anna Maria Gustava Myhrman, f. 1785, öfverlefde honom i sju år och fick före sin död, 1853, bevittna Tegnérs-stodens aftäckning i Lund. Äfven fyra barn öfverlefde honom, nämligen Kristofer (f. 1807, d. 1885, prost och kyrkoherde i Kellstorp i Skåne), Göthilda (f. 1811, d. 1885, gift med öfversten frih. C. A. Rappe), Disa Gustava (f. 1813, d. 1866, gift först med löjtnanten J. P. Kuhlberg, sedan med professoren K. V. Böttiger), och Lars Gustaf (f. 1814, d. 1874, öfverste och chef för K. Dalregementet). G. L-n.
2. Tegnér, Esaias Henrik Vilhelm, universitetslärare, språkforskare, den föregåendes sonson, son till kyrkoherden Kristofer T., föddes d. 13 Jan. 1843 i Kellstorps socken, Skåne, blef student i Lund 1859, promoverades derst. till filos. doktor (primus) 1865 samt utnämndes s. å. till docent i semitiska språk, 1872 till adjunkt i jämförande språkforskning och 1879 till professor i österländska språk. S. å. invaldes han i Vitt. hist. o. ant. akademien, och d. 9 Mars 1882 kallades han till en af de aderton i Svenska akademien. Från 1884 är han medlem af Bibelkommissionen. -- Såsom språkforskare har T. inlagt stora förtjenster och såsom författare visat prof på en mångsidighet, som åtminstone i vårt land har få motstycken. Hans första arbeten på det filologiska fältet gällde de österländska, särskildt de semitiska språken, såsom gradualafhandlingen De nunnatione arabica (1865), De vocibus primae radicalis w earumque declinatione (I, 1869; i Lunds universitets årsskrift). Till hans verksamhet på den österländska kulturens områden höra vidare hans Ninives och Babylons kilskrifter (1875, i serien »Ur vår tids forskning»; öfversatt till danska 1878) och Nordiska författares arbeten om och på afrikanska språk (i »Ny svensk tidskrift», 1884). Med tiden drogs emellertid T. alltmer till den jämförande indoeuropeiska språkforskningen och våra inhemska språkförhållanden. Hans grundliga insigter, vidsträckta beläsenhet och skarpa kombinationsförmåga hafva gjort hans arbeten i hög grad läsvärda, och mer än någon annan samtida svensk språkforskare har han genom populariserande af vetenskapens resultat verkat på den stora allmänheten. Hans väckande inflytande på de bildades intresse för språkliga frågor har varit af stor betydelse för den allmänna bildningen, och arbeten sådana som Om språk och nationalitet (i »Svensk tidskrift», 1874), Språkets makt öfver tanken (1880, i »Ur vår tids forskning»; öfversatt till danska 1881), Hemmets ord (1881; först intagen i »Tidskrift för hemmet» 1880--81), Om elliptiska ord (i »Forhandlinger på det 2:det Nordiske filologmöde i Kristiania», 1881), Om svenska familjenamn (i »Nordisk tidskrift», 1882) och Om poesiens språk (inträdestal i Svenska akademien 1882, tryckt i denna akademis Handlingar, del. 58) hafva vunnit en mycket vidsträckt läsarekrets och ega ett bestående värde. Bland T:s öfriga arbeten böra ej häller glömmas Norrmän eller danskar i Normandie? Några anmärkningar om normandiska ortnamn med tillägget Ytterligare om de nordiska ortnamnen i Normandie (bägge i »Nordisk tidskrift», 1884) och Universalskrift (i »Svensk tidskrift», 1876). T:s stil utmärker sig för sin eleganta, ofta poetiska hållning. Ej sällan anslår han en lätt kåserande ton, som dock ej inkräktar på den vetenskapliga grundligheten; med ett ord, man finner hos honom vetenskapsmannens kunskaper och skarpsinne i förening med skaldens fantasi och formsinne. -- När rättstafningsfrågan i midten af 1880-talet å nyo bragtes å bane, särskildt genom »Rättstavningssällskapets» stiftande (1885), kastade äfven T. sig in i striden och utgaf, närmast föranledd af nämnda sällskaps program, skriften Natur och onatur i fråga om svensk rättstavning (1886), hvarigenom han råkade i en häftig skärmytsling med de mera avancerade nystafvarna, en strid, som framkallade starka ord å ömse sidor och gaf upphof åt en hel literatur. T:s ståndpunkt kritiserades skarpt af bl. a. A. Noreen (i två artiklar under titeln »Prof. Es. Tegnér och rättstafningsfrågan» i tidskriften »Nystavaren», 1886) och A. Schagerström, hvarå T. svarade med Antikritiska anmärkningar om svensk rättstavning (i »Ny svensk tidskrift» och »Nystavaren», 1886). Äfven inom Svenska akademien har T. måst bryta en lans för sina rättstafningsidéer, hvilka der ställde honom på den »radikala» sidan, medan han af nystafvarna betraktades som alltför »konservativ». Sina grundsatser i afseende på de nyare teoriernas erkännande och tillämpning af akademien (i 6:te uppl. af hennes »Ordlista») har han framställt i en broschyr: Svensk rättstavning. Ändringsförslag framlagda i Svenska akademien (1887; tryckt i endast 25 ex. och aldrig tillgänglig i bokhandeln). -- Under de senaste åren har T. varit ifrigt sysselsatt med arbete inom Bibelkommissionen, för hvars skull han hösten 1889 t. v. bosatte sig i Upsala. Till denna sida af hans verksamhet hör den kritiska uppsatsen Den nya öfversättningen af Psaltaren. Några motanmärkningar (1888). R. G.
3. Tegnér, Elof Kristofer, biblioteksman, författare, den föregåendes broder, född i Kellstorp d. 30 Juni 1844, blef student i Lund 1860, filos. doktor derstädes 1865, e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket i Lund s. å. och amanuens vid universitetets historiska museum 1867. T. antogs 1870 till e. o. amanuens vid Kungl. biblioteket i Stockholm och tjenstgjorde derstädes, sedan 1877 såsom ordinarie amanuens, till slutet af 1883, med afbrott förorsakade dels af uppdraget att ordna Linköpings stiftsbibliotek, dels af en kortare tids anställning såsom amanuens vid Lunds universitets konsistorium, dels af utländska resor. Då Kungl. bibliotekets samlingar 1877 flyttades från Kungl. slottet till sin nuv. lokal i Humlegården, hade T. uppdrag att dervid utöfva den närmaste ledningen och tillsynen. Sedan d. 1 Dec. 1883 är han bibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek. -- T. har utöfvat en ganska omfattande skriftställareverksamhet. Bland hans arbeten må nämnas 2:dra delen af Lunds universitets historia 1668--1868 (1868, i förening med M. Weibull), Anteckningar om Lunds universitets historiska museum (i »Skånska fornm. fören:s tidskr.», 1871), Bidrag till kännedomen om Sveriges yttre politik närmast efter statshvälfningen 1772 (i »Hist. bibl.», 1879), Öfversigt af Kongl. bibliotekets samlingar af svenska brefvexlingar (i »K. bibl:s handl.», 1880), Gustaf Mauritz Armfelt (3 dlr, 1883--87), ett af den svenska biografiska literaturens yppersta verk, lika utmärkt i fråga om stil som om forskning, Tvenne italienska resande i Sverige på Karl XI:s tid (i »Ymer», 1890) och Om italienska arkiv och bibliotek (i »Hist. tidskr.», 1890). Han har vidare författat en stor del af banden 7 och 8 (1875--81) af »Svenskt biografiskt lexikon. Ny följd», hvilka band han äfven redigerat. Han har derjämte redigerat och bearbetat »Minnen och anteckningar af L. v. Engeström» (2 dlr, 1876) och »Anteckningar och minnen af H. G. Trolle-Wachtmeister» (2 dlr, 1889) samt ombesörjt utgifningen af »Bref från konung Gustaf III till G. M. Armfelt» (i »Hist. handl. utg. af k. Samf. för utg. af handskr. rör. Skandis hist», XII) och af följande med literaturhistoriska anmärkningar och förklaringar försedda upplagor af farfaderns skrifter: »Samlade skrifter» (godtköpsupplaga; 4 dlr, 1871--72), »Efterlemnade skrifter. Ny samling» (3 dlr, 1873--74; till större delen ett urval af bref från olika perioder af skaldens lif) och »Samlade skrifter. Jubelfestupplaga» (7 dlr, 1882--85) äfvensom samlingen »Ur Esaias Tegnérs papper. Urval af samtidas bref till E. T.» (1882). De literära förtjenster T. inlagt tillskyndade honom 1884 af Svenska akademien det s. k. Karl Johans pris. 1891 blef han ledamot af Vitt., hist. o. ant. akademien.