Thiers [tiär], Louis Adolphe, franska republikens president, skriftställare, född i Marseille d. 16 April 1797, var son af en köpman, som ruinerats genom franska revolutionen. Han studerade juridik vid fakulteten i Aix och blef 1820 advokat. Men snart öfvergaf han juridiken för att egna sig åt historiska och politiska studier och flyttade 1821 till Paris, der han blef medarbetare i »Le Constitutionnel», en moderat-liberal oppositionstidning, som hade stor spridning bland bourgeoisien. Hans glänsande stil och lifliga uppfattning gjorde honom hastigt till en mycket populär författare. Hans Salon de 1822 och Les Pyrénées (en skildring af hans resa till Pyrenéerna i Nov.--Dec. 1822) vunno stort bifall. På hösten 1823 utkommo de två första delarna af hans stora Histoire de la Révolution française (fullbordad i 8 dlr 1827; i sammandrag »Franska revolutionens historia» i 2 bd, 1845, öfvers. af V. Tham). Hans revolutionshistoria spriddes genast i mer än 150,000 exemplar och har sedermera utgifvits i flere nya upplagor. En oöfverträffad konst att berätta lifligt och dramatiskt, en i hög grad frisinnad och tolerant uppfattning och en manlig sanningskärlek förläna detta arbete ett oförgängligt värde, äfven om författaren stundom gör sig skyldig till brist på kritik och hyllar en alltför fatalistisk verldsåskådning. I Jan. 1830 uppsatte T. med A. Carrel och sin ungdomsvän Mignet tidningen »Le National», hvars hufvudredaktör han blef. Efter att i denna tidning i sju månader på ett energiskt och lysande sätt hafva bekämpat den reaktionära polignacska ministèren tog han en verksam del i Julirevolutionen. Det var han, som författade den berömda protest mot Karl X:s olagliga ordonnanser d. 26 Juli, hvilken undertecknades af Paris' förnämsta liberala publicister och blef signalen till revolutionen. Äfven deltog han i de intriger och underhandlingar, som ledde till hertigens af Orléans, Ludvig Filips, uppsättande på tronen.
Till belöning för sina tjenster utnämndes T. i Aug. 1830 till conseiller d'état och generalsekreterare (expeditionschef) i finansministeriet. I Nov. s. å. blef han understatssekreterare och valdes samtidigt af Aix till medlem af deputeradekammaren. Då det liberala kabinettet Laffitte störtades i Mars 1831, afgick äfven T. Men snart derefter bröt han med Laffitte och det liberala partiet, närmade sig till doktrinärerna, understödde Casimir Périer och utnämndes d. 11 Okt. 1832 till inrikesminister. Såsom sådan visade han mycken kraft, gjorde slut på upproret i Vendée och lät arrestera hertiginnan af Berry. Icke mindre energiskt uppträdde han såsom minister för handeln och de allmänna arbetena, hvartill han utnämndes d. 25 Dec. 1832. I April 1834 blef han åter inrikesminister och undertryckte såsom sådan med kraft flere arbetarerevolter, äfvensom han efter Fieschis attentat d. 28 Juli 1835 talade för och genomdref de stränga s. k. septemberlagarna. Efter en långvarig ministerkris blef T. konseljpresident och tillika utrikesminister i det på venstra centern sig stödjande kabinett, som bildades d. 22 Febr. 1836, men som störtades redan i Aug. s. å. Han var nu en af ledarna för oppositionen i deputeradekammaren, tills han, efter kabinettet Molés fall, åter blef konseljpresident och utrikesminister i det koalitionskabinett, som bildades d. 1 Mars 1840. Hans kraftfulla inrikespolitik vann deputeradekammarens bifall; men hans djerfva utrikespolitik hotade att bringa Frankrike i konflikt med de öfriga fyra stormakterna, som d. 15 Juli 1840 slöto en qvadruppeiallians för att hjelpa sultanen af Turkiet i hans strid mot vice-konungen Muhammed Ali af Egypten, hvilken understöddes af Frankrike. T. genomdref beslutet att Paris skulle befästas, och för att uppelda patriotismen lät han återföra Napoleon I:s lik från S:t Helena till Paris. Men då konung Ludvig Filip icke vidare ville gifva sitt samtycke till fortsättande af en utrikespolitik, som kunde leda till krig med halfva Europa, afgick T. d. 29 Okt. 1840. Han blef nu chef för oppositionen i deputeradekammaren mot Guizots doktrinärt konservativa politik, men använde sin bästa tid till förarbeten för sin storartadt planlagda Napoleon I:s historia, Histoire du consulat et de l'empire (20 dlr, 1845--62; »Napoleon. Konsulatets och kejsardömets historia», 13 dlr, 1845--63), ett i stilistiskt hänseende öfverlägset verk, men lidande brist på sträng, historisk kritik.
Då Februari-revolutionen 1848 utbröt, kallades T. natten mellan d. 23 och 24 Febr. till Tuilerierna och fick i uppdrag att jämte Odilon Barrot bilda en liberal ministèr. T. befallde, att elden genast skulle upphöra och utfärdade på morgonen d. 24 Febr. en proklamation, som utlofvade frihet och reformer. Men dessa eftergifter kommo för sent. Revolutionärerna voro herrar öfver Paris. T. måste afgå, och republiken utropades samma dag. Såsom medlem af nationalförsamlingen blef T. en af högerns ledare, understödde först Cavaignac och derefter prins Louis Napoléon, men var 1851 en af motståndarna till den sistnämndes statskuppsplaner. Arresterad morgonen d. 2 Dec. 1851, fördes T. till Mazas-fängelset och derifrån till tyska gränsen, men erhöll redan i Aug. 1852 tillstånd att återvända till Frankrike.
Efter att i ett decennium hafva sysselsatt sig hufvudsakligen med fullbordande af Napoleon I:s historia, lät T. vid de allmänna valen 1863 välja sig till medlem af Lagstiftande kåren för att bekämpa Napoleon III. Med den mest glänsande och öfvertygande vältalighet angrep han kejsaredömets slösaktiga finanspolitik, dess svaghet mot Preussen, dess ofvermod mot Mejico, alla felen i dess utrikespolitik. Äfven bekämpade han de officiella kandidaturerna och plebiscitet 1870. Då Napoleon III i Juli 1870 förklarade krig mot Preussen, var T. den, som kraftfullast och vältaligast i Lagstiftande kåren protesterade mot detta steg.
Efter kejsaredömets fall afreste T. d. 13 Sept. 1870 från Paris till London, Wien, Petersburg och Florens för att söka förmå Englands, Österrikes, Rysslands och Italiens regeringar att intervenera till Frankrikes förmån. Han återkom med oförrättadt ärende till Tours d. 21 Okt, hvarefter han af nationalförsvarsregeringen fick i uppdrag att med Bismarck i Versailles underhandla om ett vapenstillestånd. Men äfven dessa underhandlingar, som räckte från d. 30 Okt. till d. 6 Nov., blefvo fruktlösa. Efter Paris' fall blef T. vid de allmänna valen d. 8 Febr. 1871 i 26 departement med stor röstmajoritet vald till medlem af nationalförsamlingen. Han var då Frankrikes populäraste man, och det väckte öfverallt i Europa den största tillfredsställelse, då nationalförsamlingen i Bordeaux d. 17 Februari 1871 valde T. till chef för verkställande makten (»chef du pouvoir éxécutif»). Sedan han d. 19 Febr. tillsatt en koalitionsministèr, der republikanerna Jules Favre, Ernest Picard och Jules Simon, orleanisten Dufaure och legitimisten Larcy fingo plats, afreste T. d. 21 Febr. från Bordeaux till Versailles för att med Bismarck underhandla om fred. Genom sitt kloka och fasta uppträdande vid detta tillfälle lyckades han af segraren utverka, att Frankrike fick behålla Belfort. Redan d. 26 Febr. afslötos fredspreliminärerna, och följande dagen återvände T. till Bordeaux, der han efter ett mästerligt, af tårar ofta afbrutet tal förmådde nationalförsamlingen d. 1 Mars att godkänna de hårda fredsvilkoren. På T:s förslag beslöt nationalförsamlingen d. 10 Mars att hålla sina öfverläggningar i Versailles. En vecka senare utbröt det fruktansvärda kommunard-upproret i Paris, som efter blodiga strider krossades i slutet af Maj. Redan dessförinnan, d. 10 Maj, hade freden med Tyskland undertecknats i Frankfurt arn Main.
De följande två åren använde T., som d. 31 Aug. 1871 fick titeln »franska republikens president», till att med beundransvärd energi och skicklighet reparera de oerhörda förluster, som kejsaredömet och kommunen förorsakat Frankrike. De fem milliarderna betalades till Tyskland medelst stora statslån, som mångdubbelt öfvertecknades och i hög grad ökade Frankrikes kredit; armén reorganiserades, och det republikanska statsskicket upprätthölls, trots motståndet från nationalförsamlingens majoritet. Men då T. d. 18 Maj 1873 tillsatte en ministèr, hvars alla medlemmar tillhörde det republikanska partiet, genomdref högern i nationalförsamlingen d. 23 Maj, med 360 röster mot 344, ett misstroendevotum mot ministèren. Till följd af detta parlamentariska nederlag afsade T. sig d. 24 Maj presidentvärdigheten, hvarefter nationalförsamlingen valde marskalk Mac Mahon till franska republikens president.
T. bibehöll sin plats i nationalförsamlingen, der han slöt sig till venstra centern. Han deltog visserligen nästan aldrig i debatterna, men utöfvade ett stort inflytande på det republikanska partiet. Efter den nya republikanska författningens antagande valdes han 1876 af territoriet Belfort till senator och af Paris' 9:de arrondissement till medlem af deputeradekammaren. Han antog valet till deputerad, men höll blott ett enda tal i kammaren. När det reaktionära kabinettet Broglie i Juni 1877 upplöste deputeradekammaren, gjorde T. allt för att förmå det republikanska partiets olika fraktioner att hålla endrägtigt tillsammans vid de allmänna valen, som blifvit utlysta till d. 14 Okt. Men redan före valen afled T. plötsligen af slag, d. 3 Sept. 1877 i Saint Germain-en-Laye. Hans begrafning, som egde rum på kyrkogården Père-Lachaise i Paris d. 8 Sept., gaf anledning till storartade republikanska demonstrationer. Statyer öfver T. hafva rests i Nancy (1879) och S:t Germain-en-Laye (1880). Hans storartade grafmonument invigdes 1887. -- T. var gift med Elise Dosne (död d. 12 Dec. 1880), en rik generalförpaktares dotter, hvilken medförde en hemgift af ett par millioner francs. Hon använde sina sista år till att med hjelp af senatorn Calmon utgifva en fullständig upplaga af T:s parlamentariska tal. Äktenskapet var barnlöst. -- I sitt testamente bestämde T. en ansenlig donation för uppförande af en byggnad (den är uppförd i Passy) till afgiftsfria bostäder under tre års tid för medellösa studerande, hvilka dessutom få en viss summa för bestridande af andra utgifter.
Bland T:s skrifter märkas, utom de redan omnämnda, Law et son système de finances (1826), La monarchie de 1830 (1831), Du droit de propriété (1848), Du communisme (1849), Congrès de Vienne (1853). Dessutom skref han en mängd artiklar i »Le Constitutionnel», »Les Tablettes historiques», »Le Globe», »L'Encyclopédie progressive», »Le National», »Revue française» och »Revue des deux mondes». E. W.