Thiersch

Thiersch [tirsj]. 1. Friedrich Wilhelm T., tysk filolog och filhellen, f. 1784, vardt efter studier i Leipzig och Göttingen 1809 gymnasielärare i München, hvarest han lyckades väsentligt höja de klassiska studierna, bl. a. genom stiftandet af ett filologiskt institut. Han utnämndes 1826 till professor i den antika literaturen vid det nyinrättade universitetet derstädes. Under en vistelse i Grekland 1831--32 tog han del i detta lands regering och verkade för valet af den bajerske prinsen Otto till konung af Grekland. T:s arbete De l'état actuel de la Grèce (1833) var ej utan inflytande på j Greklands pånyttfödelse. Inom det filologiska området utgaf han »Acta philologorum monacensium» (4 bd, 1811--29) och en kommenterad upplaga af Pindaros (1820) m. m. samt skref bl. a. Griechische grammatik (1812; 3:dje uppl. 1826) och Über die epochen der bildenden kunst unter den griechen (1816--25; 2:dra uppl. 1829), hvarjämte han gjorde skarpa inlägg i undervisningsfrågan. Han valdes 1848 till president i bajerska vetenskapsakademien. T. dog 1860. Hans lefnadsteckning utgafs i 2 bd 1866 af hans son Heinrich T. -- 2. Heinrich Wilhelm Josias T., tysk teolog, den föregåendes son, f. i München 1817, studerade teologi i Erlangen, blef 1838 lärare vid missionsskolan i Basel, 1840 docent i Erlangen och 1843 teol. professor i Marburg. Från den närmast följande tiden härröra tvänne af hans yppersta arbeten, Versuch zur herstellung des historischen standpunktes für die kritik der neutestamentlichen schriften (1845), en af de förnämsta stridsskrifterna mot Tübingenskolans bibelkritik, och Vorlesungen über katholicismus und protestantismus (1846; 2:dra uppl. 1848), der han med erkännande af katolicismens förtjenster tillika på ett genialiskt och skarpsinnigt sätt framställde protestantismens både dogmatiska och praktiskt religiösa öfverlägsenhet. -- T., som kände ett djupt missmod öfver den samtida protestantismens splittring och vanmakt och längtade efter ett från förverldsligande inflytelser mera renadt kristligt samfundslif samt redan tidigt lutat åt chiliasmen, närmade sig mer och mer till den irvingianska riktningen. Skriftens eskatologiska element, uppfattade i den irvingianska bibeltolkningens anda, framträdde alltmera i hans föreläsningar och predikningar. Åtskilliga af hans åhörare delade hans betraktelsesätt; flertalet vände sig dock ifrån honom, och slutligen fann han sin ställning ohållbar. Han tvangs att lemna sin professur 1850 och egnade sedan sitt arbete uteslutande åt den »katolska apostoliska kyrkan» (irvingianismen), som då äfven i Tyskland började organiseras. Hans nya ståndpunkt framträdde fullständigt i hans Geschichte der kirche im apostolischen zeitalter (1852, 3:dje uppl. 1877; »Kyrkan under apostlarnes tidehvarf», 1882), som dock var vetenskapligt anlagd och ej kan betraktas såsom någon sekterisk tendensskrift. Ett bidrag till den kristliga etiken lemnade han i sin Über christliches familienleben (1854, många uppl.; svenska öfvers. 1855, 1864, 1890). -- T. hade på 1860-talet ledningen af en liten irvingiansk församling i Augsburg och sedermera af en dylik i Basel, der han dog i Dec. 1885. Han var en man af uppriktig och djup religiositet och af en sällspord klassisk, teologisk och allmän bildning. I lydnad för hvad han ansåg som en gudomlig mission uppoffrade han för sin öfvertygelse en lysande akademisk bana. -- 3. Karl T., tysk kirurg, den föregåendes broder, f. 1822, blef kirurgie professor i Erlangen 1854 och i Leipzig 1867. Bland hans skrifter märkas Infectionsversuche an thieren mit dem inhalte des cholera-darmes (1856), Der epitelialkrebs, namentlich der haut (1865) och Die feineren anatomischen veränderungen nach verwundungen der weichtheile (1867). -- 4. Ludwig T., tysk målare, den föregåendes broder, f. i München 1825, studerade först bildhuggeri under Schwanthaler, men gick sedan öfver till måleriet, förnämligast under ledning af Schorn. 1848 utställde han Sakuntala, som gjorde effekt. Derefter reste han till Rom samt målade taflor ur Italiens folklif och en Job, som beröinmes för sin färg. 1852 följde han sin fader till Athen, der han målade fresker i kyrkan S. Nicodemus och dröjde qvar till 1855. Följande år kallades han till Wien för att utföra fresker i dervarande grekiska kyrka. Derefter målade han i München några mytologiska taflor samt kallades 1860 till Petersburg för att måla dels i ett storfurstligt grafkapell, dels i den protestantiska kyrkan. För öfrigt har han utfört flere historiebilder, såsom Jairi dotter, Kristus i Getsemane, Paulus predikar på Areopagen i Athen och Alarik firad som segrare i Athen (1879), samt äfven genrebilder från den bajerska bergstrakten.