Thomander

Thomander, Johan Henrik, biskop, predikant, teolog, öfversättare, föddes i Fjelkinge prestgård, Kristianstads län, d. 16 Juni 1798 och uppfostrades hos sin mormoder, moder till den ofvannämnde J. J. Thomaeus och enka efter kyrkoherden T. Thomaeus (deraf namnet Thomander; hans fader var en pastorsadjunkt Psarski). T. blef student i Lund 1812 och tillbragte sedan flere år på konditioner och som vikarierande kollega i Karlshamn. År 1821 prestvigdes han och förordnades till predikant vid Karlshamns kastell samt fortfor derjämte att vara handledare af förmögna mäns söner. Han begynte nu offentliggöra en följd öfversättningar, hvilka genast skaffade honom rykte som en af Sveriges ypperste mästare i denna art. Så utkommo 1825 Shaksperes »De muntra fruarna i Windsor», »Som er behagar», »Trettondagsafton», »Antonius och Cleopatra» och »Konung Richard den andre», tolkningar, hvilka äfven af G. A. Hagberg vitsordats såsom förträffliga, vidare »Molnen» af Aristofanes (1826), »Manfred» af Byron (s. å.) och »Brutus» efter Voltaire (1830). Äfven i handskrift utförde han samtidigt åtskilliga dylika arbeten, såsom »Amanda», efter Moreto (uppf. 1831), Shaksperes »Macbeth», »Den senfärdige» af Gensoul samt »Thesmophorierna» och »Grodorna» af Aristofanes (de tre sistnämnda tryckta först i hans »Skrifter»). 1826 kallades han till docent vid teologiska seminariet i Lund, på afhandlingen De Antichristo primae ecclesiae (1826), och förenade sig sedan med Reuterdahl om utgifvandet af den snart mycket aktade »Theologisk quartalskrift» (1828--32). År 1831 utnämnd till e. o. teol. adjunkt, sökte han 1:sta teologie professuren, men blef, oaktadt lysande och af Köpenhamns teologiska fakultet högt vitsordade lärdomsmeriter och dessutom redan ådagalagda utmärkta predikogåfvor, förbigången, en på sin tid vid universitetet mycket beryktad stridsfråga, hvilken gaf T. anledning att visa sin öfverlägsna förmåga som satiriker och polemiker i skriften Antivandalskrift (1831), riktad hufvudsakligen mot A. Kahl, samt, tillsammans med N. O. Ahnfelt, i tidningen »Gefion» (1832). Efter det teologiska fakulteten blifvit omorganiserad, utnämndes han emellertid 1833 till professor i pastoralteologi och fick 1836 teol. doktorsdiplom af Köpenhamns universitet. Från denna tid tillhör hans verksamhet uteslutande kyrkan, undervisningsväsendet och det offentliga lifvet. Han begynte detta skede med en tolkning af Nya testamentet (1835; ny uppl. 1860), erkänd såsom kanske hans bästa öfversättning, samt utgaf med Reuterdahl en ny följd af »Theologisk quartalskrift» (1836--40) och ett Förslag till kyrkoordning (1837), hvilket skaffade honom plats som ledamot af den 1838 tillsatta nya kyrkolagskomitén. S. å. deltog han i den börjande nykterhetsrörelsen, höll vid det första centralmötet i Madesjö vid Kalmar »en predikan, som gaf åt den national vigtiga reformen en nationalverklighet», samt utgaf Försvar för nykterhetssällskaperna, »som mycket bidrog till dessa årens segrar på detta fält». Med 1840, då T. blef riksdagsman, vidtager en ny sida af hans verksamhet, den offentlige mannens. Som representant vid sex riksdagar och derunder vid fem ledamot af statsutskottet deltog han lifligt i förhandlingarna, alltid ansedd som en af hufvudmännen på den frisinnade sidan, ehuru visserligen ingen omstörtningens man eller ens liberal efter nyare uppfattning. Vid statskyrkan höll han alltjämt fast, men yrkade på representationsförändring (det s. k. ekholmska förslaget 1845 var redigeradt af T.) samt ifrade med framgång för anslag både till folkskolor och de högre skolorna, till lärda verks utgifvande m. m. Redan genom sitt mästerliga tal på riddarhuset 1840, vid ett gemensamt möte med alla fyra stånden för representationsfrågan, framträdde T. som en af landets förnämsta parlamentariska talare, likasom han i egenskap af predikant var en bland de främste. Utom en mängd strödda tal och predikningar utgaf han Predikningar och nattvardstal (1829) samt Predikningar öfver alla årets sön- och högtidsdagars evangelier (2 del., 1849; öfvers. på danska 1855--57), hvilka dock, oaktadt sin förträfflighet, icke kunna göra samma intryck på läsaren som på åhöraren. T. var nämligen i främsta rummet en utomordentlig talare, imponerande och hänförande genom sin fulländade makt öfver ordet, tonen, hållningen, sin glödande entusiasm, sitt varma och menniskoälskande hjertelag och icke minst genom den starka åder af humor och ironi, som oförmodadt frambröt i hans tal och gaf hans framställning dess oefterhärmliga, tjusande behag. Hans predikningar, der ej denna senare del af hans väldiga personlighet kunde göra sig gällande, lofprisas för renlärighet, ovanlig klarhet och i öfrigt för de egenskaper, som ofvan angifvits. Störst var han kanske som improvisatör, äfven på predikstolen. -- 1845 blef T. prof. i dogmatik och moralteologi och 1847 2:dre teol. professor. Han kallades 1850 utan ansökan till domprost i Göteborg (tilltr. 1851) och återvände till Lund 1856 såsom biskop. Det kyrkolagsförslag, som den af honom väsentligen bestämda komitén 1847 framlade, blef väl ej antaget; men åtskilliga af dess bestämmelser: sockenbandets lossande, upphäfvandet af konventikelplakatet, större frihet vid prestval samt införandet af kyrkomöten, blefvo efter många stridigheter en otvifvelaktig vinst för svenska kyrkan, till hvars ernående T:s ihärdighet utan tvifvel i hög grad bidrog. Äfven som biskop ifrade han för kyrkans nydaning. I skrifterna Om svenska kyrkans och skolans angelägenheter (1853; ny uppl. 1854), riktad mot en skrift af Reuterdahl i samma ämne, samt De kyrkliga frågorna (1860) förde han fortfarande de frisinnade idéernas talan. -- Redan 1849 hade T. fatt Svenska akademiens stora pris för vältalighet med anledning af sin s. å. utgifna predikosamling. 1855 invaldes han i akademien efter Atterbom, öfver hvilken han 1857 höll sitt inträdestal, utmärkt af blixtrande snillrikhet, men också af en lekande ysterhet, som alldeles bröt med de gamla traditionerna inom akademien. I allmänhet var just denna originella blandning af djupt allvar och uppsluppen glädje det för hans framställningssätt betecknande. »Han syntes», yttrar hans minnestecknare i Svenska akademien, G. Ljunggren, »gåtolik för mången, som icke fattade huru allvar och skämt kunde så förenas, att det stundom blef omöjligt att bestämma hvar gränsen dem emellan gick. Ja, de funnos som betviflade, att han hade allvar med något, då de sågo honom stå gycklande och tala öfver ämnen, som syntes vara af den vigt, att de endast med rynkad panna borde behandlas. Men de, som så dömde, besinnade icke huru mycket lättare snillets skarpa blick upptäcker löjliga motsägelser der, hvarest ett vanligt öga ser endast sammanhängande enhet, och huru mycket stort det är, som synes obeskrifligen litet för den, som har för vana att sammanställa allt med det öfversvinneligen stora.» -- I egenskap af stiftsstyresman företog T. täta visitationsresor och följde äfven med uppmärksamhet stiftets öfriga angelägenheter. Särdeles populär var han bland studenterna i Lund, der hans talaregåfva, personliga älskvärdhet och välvilliga sinnelag hade rika tillfällen att göra sig gällande. Krafterna aftogo mot slutet af hans lefnad, och efter ett halft års aftynande afled han i Lund d. 9 Juli 1865. En samling af hans vigtigare Skrifter utkom i 3 del. 1878--79, och 1876 utgaf A. Ahnfelt under titeln »Tankar och löjen af Joh. Henr. Thomander» en samling belletristiska drag ur T:s och C. F. Dahlgrens brefyexling m. fl. källor. -- Jfr G. Ljunggrens »Inträdestal» i Svenska akad. (del. 41, 1867) och K. W. A. Strandbergs mästerliga svar på detta tal. -rn.